Dagböcker: Boken som får ditt andra hjärta att vakna

Människan kan förlora sin nyfikenhet. Ett sätt att hålla den vid
liv är att vara öppen för de oväntade läsningarna. Henrik Nilsson
berättar om mötet med en dagbok och en dikt som försvann i
mörkret.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad först 2024-10-03.


Varifrån kommer egentligen den här villfarelsen att människan
bara skulle ha ett hjärta? Hon har ett andra hjärta, och det är
nyfikenheten. Ändå är det fullt möjligt att leva utan detta andra
hjärta, och ibland slutar det nästan att slå. I själva verket är
nyfikenheten alltid utsatt och hotad, både hos den enskilde och i
samhället. Den är de tvärsäkra ideologiernas och kompletta
systemens fiende nummer ett – därför är det inte konstigt att det
ständigt har funnits krafter som räds den. Att vara öppen för de
oväntade böckerna och läsningarna kan i det perspektivet te sig
som en liten motståndshandling.


I Lissabon gick jag en gång förbi en kvinna som
satt och läste vid ett kafébord. Eftersom jag alltid försöker
urskilja vad främmande människor läser saktade jag in stegen och
sneglade ner på boksidorna. Där syntes varken titeln eller
författarens namn, bara dikten – på engelska – som läsaren just
då hade nått fram till: ”Landing in darkness.” Jag hann inte
uppfatta mer än så, men lade titeln om att landa i mörker på
minnet och sökte sedan efter den på internet för att hitta
poetens namn – utan att få några träffar. Allt tydde på att
dikten som jag oväntat hade fått en glimt av skulle förbli okänd
för mig. Därför började jag fantisera om dess fortsättning, om
ett diktjag som anlände med flyg till en okänd stad efter att
skymningen redan fallit, affärerna stängt och trafiken glesnat på
gatorna. Bara för att i nästa stund fråga mig vilken sorts
symboliskt mörker som dikttiteln kanske snarare syftade på.


Den oväntade litteraturen är ingen genre, och saknar
klassifikationssystem. Ändå har jag svårt att vara utan den. Jag
talar om böckerna man hittar långt ute i världen – i parker och
väntsalar, tågkupéer och tunnelbanevagnar. Ibland dyker de upp på
pensionat och hotell, på hyllorna där gäster kan lämna sina
böcker innan de checkar ut. Vid ett ridspår kantat av
körsbärsträd utanför den skånska byn Torna Hällestad står ett
bokskåp som heter ”Spårets lilla bibliotek”, där förbipasserande
vandrare kan ställa böcker eller köpa en för en spottstyver –
mitt ute i naturen. Nyligen hittade jag där den franske
författaren André Malrauxs roman Valnötsträden i Altenburg. När
jag öppnade den slungades jag utan någon som helst förvarning
rakt in i långskeppet i Chartres katedral, där sårade krigsfångar
låg och samtalade med varandra på det halmtäckta golvet medan
tyska stridsvagnar dundrade förbi utanför.


En eftermiddag råkade jag få syn på en tunn bok
med alggrönt omslag i en bokhandel i Köpenhamn. Det visade sig
vara en dagbok skriven av en tysk författare som jag aldrig hade
hört talas om. Hanns Cibulka – på sin tid en uppburen författare
i DDR men aldrig översatt till svenska – tillbringade tre månader
på sommaren och hösten 1971 i ett trähus inte långt från klinten
på den smala ön Hiddensee i Östersjön. När jag läser Cibulkas
dagbok, så full av oöverlagda infall och stillsamma iakttagelser,
påminns jag om att en viss sorts litterära dagböcker lämpar sig
ovanligt väl för att fånga det oväntade i tillvaron. Vilket inte
utesluter att de kan vara skrivna med stor omsorg och precision.
I dagboken kan det till synes ovidkommande ta plats, och blicken
får dröja vid sådant man annars förbiser eller hastar förbi.
Dagboken kräver egentligen ingen annan intrig än livets egen, och
ingen annan dramatik än författarens och världens ömsesidiga
överraskningar.


Den 31 juli seglar Cibulka ut med en liten båt tillsammans med
sin bekant ”doktorn”, de kastar ankare i en lugn bukt, plockar
fram fiskespöna – och de okända fiskarnas färger och former
glittrar så oväntat och levande i samma ögonblick som de bryter
igenom vattenytan. Under en promenad några dagar senare får
författaren syn på en häst utan sadel ute på en äng. Plötsligt
kastar den bak huvudet och galopperar ut över det öppna
landskapet, grästuvorna flyger genom luften och landskapet fylls
av liv. ”Hästen kände ännu inte till några kommandon, den följde
solen, lyssnade till vad vinden viskade i dess öra … ännu var den
fri, utan tömmar och betsel. Det fria livet hade gjort den
nyfiken”, skriver Cibulka. Och det är som om han beskrev inte
bara det vilsinta djuret – utan också sin egen dagbok från
Hiddensee.


I den litterära dagboken, skriver Cibulka, ”upplevs och
genomtänks livet i många lager. Varje dag är en ny dörr, man
håller uppsikt över sina medmänniskor, och är på jakt efter sitt
eget jag”. Cibulka är förstås samtidigt högst medveten om att han
knyter an till en tradition. En av de litterära dagböcker som
stod vidöppen för dagarnas och nätternas överraskningar var
Albert Camus Anteckningar, som nedtecknades i nio häften men
publicerades först efter hans död. En septemberdag 1937 skriver
Camus att han i slutändan alltid tröttnar på människor, känner
sig färdiga med dem. Men ögonblicket då ”sprickan uppstår” brukar
inträffa först när han upptäcker deras brist på nyfikenhet på
saker och ting. Något liknande skulle man kunna säga om
litteratur och läsningar. De böcker som sluter sig och tror sig
ha genomskådat allt redan från början, lämnar inga djupare
avtryck i mig. Men det finns böcker som på något vis både
utstrålar och alstrar nyfikenhet, vilket gör att man aldrig
riktigt blir klar med dem. Camus dagböcker hör själva till denna
andra kategori.


Camus visste alltså att människan kan ha två
hjärtan och genom att ibland avvika från litteraturens snitslade
banor, axlar man och tar ansvar för nyfikenhetens tradition.
Endast så kan man nå fram till vissa oväntade valnötsträd och
förbisedda öar. Från Hiddensee har jag vid det här laget många
minnen, fast jag aldrig har varit där. Jag har sett
havtornsbuskarna stilla lysa vid havet i september. Jag har sett
in i en kalvs vattenblå ögon. Och jag har besökt kyrkogårdar ”där
hela släkter möts under jorden”.


På ett ställe i sin dagbok skriver Cibulka att dikterna som
förbereder oss på det okända talar till läsaren genom tid och rum
– och träffar oss där vi är som mest sårbara. Det får mig att
tänka på dikten ”Landing in darkness”, vars titel jag en gång
skymtade vid ett kafébord i Lissabon. Jag stötte aldrig på den
igen och har slutat leta efter boken den trycktes i, och efter
poeten som skrev den. Jag förstår nu att det bara finns ett sätt
att hitta dikten. Befriad från tömmar och betsel måste jag skriva
den själv.


Henrik Nilsson, författare, essäist och översättare


Litteratur


Hanns Cibulka: Sanddornzeit –Tagebuchblätter von Hiddensee.
Mitteldeutscher Verlag, 1971. I dansk översättning som Havtorntid
– Dagbogsblade fra Hiddensee. A mock book, 2023.
Albert Camus "Carnets" utgavs 1962, 1964 och 1989 och 2020 utkom
en komplett svensk utgåva, "Anteckningar", på Bokförlaget Faethon
i översättning av Anna Säflund-Orstadius, Jan Stolpe och Anders
Bodegård.