Så hamnade jag på kannibalernas sida

Långgris kallades människokött på Fiji, en av alla platser där
kannibalism praktiserats. Nils Markus Karlsson berättar om en
pluralistisk tradition som blivit dubbelt förvanskad i
historieskrivningen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


2016 befann jag mig på nordvästra Vanua Levu – Fijis näst största
ö – vid en av Söderhavets undersköna vikar. Byn jag bodde i var
välmående men fattig enligt västerländska mått – den hade en gång
haft elektricitet, men det var många år sen och snabbt
övergående. Geografin var dramatisk med svarta berg, brant
stigande klippor och ymnig grönska. Det var som en botanisk
trädgård med enkla hus utspridda i sluttningen ner mot havet.


En svensk sjöman hade dödats på platsen tvåhundra år tidigare.
Denne i Fiji välkände viting slutade sina dagar som många andra
på den tiden: i kokgravarna. Han åts upp. Det har sagts att hans
skalle bevarades för att göra en kopp åt hövdingen så att denne
hade ett magiskt kraftfullt kärl att dricka ur då han skulle
stjälpa i sig av fijianernas heliga dryck: yanggona, eller kava
som den också kallas.


Hur den svenske sjömannen hamnade där, ja det är en annan
historia, men låt säga att jag ägnat åtskilligt med tid åt honom
det senaste decenniet, och detta har varit min ingång till något
av det mest laddade och tabubelagda: kannibalism.


Då jag nämner mitt intresse för detta slags
kosthållning möts jag aldrig av likgiltighet. Det väcker äckel
och fascination. Uppsluppen nervositet. En vanlig fråga är:
Varför? Varför äter man människokött? Vis av studier och
grubblande säger jag: Frågan är felställd.


För det finns inte en form av kannibalism. Som företeelse är det
lika skiftande som andra matvanor – eller nej förresten, det är
långt mer skiftande. Och det är inget exklusivt för något
folkslag, tvärtom. Det tycks ha funnits i de flesta kulturer,
någon gång.


Låt mig bara rafsa ihop ett axplock av inställningar som jag
stött på.


I en stam i norra Sydamerika praktiserades kannibalism som en del
av en manbarhetsrit. Pojkarna måste äta människokött för att
räknas som män – men en del tyckte att det var så motbjudande att
de spydde.


På Papua Nya Guinea, i Foré-stammen som 1956 besöktes av
västerlänningar för första gången, praktiserades patrofagi – det
vill säga ätande av ens döda föräldrar. Men först efter att de
varit nergrävda några dagar. En antropolog fick höra: ”Vi gillar
inte det här köttet. Hur skulle vi kunna göra det? Men jag älskar
min far och mor och när de dör måste jag följa seden, annars blir
deras andar olyckliga.”


Aztekerna i Mexiko hade sina ritualer på toppen av pyramider där
salar stank av ingrott människoblod. En del av dem som offrades
behandlades som furstligheter i ett helt år innan de leddes upp
för de branta trapporna, lades på en stenskiva och hölls fast
varpå bröstkorgen skars upp av prästen som slet ut hjärtat och
lyfte det, ännu slående, mot solen, som ett offer till guden –
att äta.


Robert Louis Stevenson, den skotske författaren
som kom att bosätta sig på Samoa i Stilla Havet, nästgårds från
Fiji, har skrivit: ”Ingenting väcker starkare avsky hos oss än
kannibalismen, ingenting ter sig så samhällsupplösande –
ingenting, skulle vi helt rimligt kunna påstå, förhärdar och
förnedrar så dem som utövar det.”


Citatet är hämtat ur boken I Söderhavet, från 1896. Liknande
formuleringar är lätta att hitta i litteratur från hundra år
tidigare – liksom hundra år senare, idag. Laddningen tycks vara
intakt. En av de senaste årens stora teatersuccéer i Köpenhamn
heter Kannibalen och handlade om ett berömt fall då två tyska män
kom överens om att den ene skulle äta upp den andre. Pjäsen
spelades delvis i komplett mörker vilket gav en nervig intensitet
som blev för mycket för somliga, som lämnade salongen. Men
spelperioden fick förlängas igen och igen. Det finns åtskilliga
färska exempel från populärkultur, tv-serier, filmer och böcker i
vilka förekomsten av människoätande fungerar som en magnet för
intresse. Det är också ett gångbart tema för roliga historier:


Två kannibaler satt och åt middag. Den ene sa: ”Jag tycker inte
om din fru.”


Den andre svarade: ”Du kan väl äta salladen iallafall.”


Genom mitt långvariga närmande till ämnet har jag fått nya ögon.
Jag var själv en som undrade: Varför? Men bland antropologer kan
en lika rimlig fråga vara: Varför äter man inte upp en dödad
fiende?


Någon kallar det den mest grundläggande formen av våld då man får
utlopp för sin närhetslängtan genom att helt omsluta den andre
samtidigt som man blir av med någon som frustrerar en. Och så är
det närande, förstås!


Viktigast för de flesta som inmundigar människa tycks ändå vara
att gudarna kräver det. Stevenson kallar det samhällsupplösande
men det är i själva verket precis tvärtom. Kannibalistiska
praktiker är nödvändiga för samhällets bestånd – enligt dess egen
logik.


På Fiji var den som åt långgris, som människokött kallades, inget
annat än en vehikel, en gudarnas förlängda matsmältningsapparat.
Den som åt människokött såg till att det kom gudarna till del,
och därför var det endast de som stod i kontakt med gudarna som
fick äta av köttet. En vacker sång sjöngs för dem som skulle
förtäras, om att de räddade landet – genom sitt offer. Detta att
ätas var att ingå i ett helt centralt kosmiskt utbyte. En
underdånig och from stammedlem hälsade sin hövding med att säga:
”Ät mig!”


Vad gudarna gav i gengäld var jordens gröda och stammens avkomma.
Här skymtar kannibalismens innersta: kretsloppstanken. Död ger
liv. För mig är detta en djupare, vackrare och mer etisk hållning
än vad som är gängse i konflikthantering i våra dagar med
drönarmissiler och flygbombningar. Dagens högteknologiska
krigsföring leder endast till död. Död som ger död. I bästa fall
blir liket begravet.


Alltså har jag hamnat på kannibalernas sida.


Men det är inte så lätt. Tidigt i mina studier
märkte jag att företeelsen på senare tid blivit politiskt laddad
på ett helt nytt sätt. Tanken är att vita har pekat ut andra folk
som människoätare för att på det viset smutskasta dem och sen
kanske kolonisera och uppfostra alternativt döda dem. Och ja, det
har hänt att kannibalism har överdrivits. Felslutet kommer i
nästa led då det hävdas att kannibalism knappt existerat –
istället är det en rasistisk uppfinning. Om man som jag har
kommit att respektera kannibalismen som system framgår det
suspekta i dessa tankegångar med brysk tydlighet. De som driver
tesen att människoätande skulle vara en perifer företeelse bland
världens folk ägnar sig inte bara åt historieförfalskning utan
också åt kulturstöld. Först förbjöd man och utrotade kannibalism
för att man förfasades av de andra, och idag försöker man utrota
minnet och påstår att det inte existerat – för att man förfasas
över sig själv och vad man gjort. Det hela är med andra ord
fortsatt svårsmält.


Jag har inga planer på att bli praktiserande kannibal och tänker
inte uppmuntra andra till det heller, men ändå: Ta en tugga, i
teorin, och känn efter! Känn hur kraften av den andre och dennes
alla anfäder och anmödrar kommer dig till del, och känn
mänskligheten strömma in i dig på ett alldeles nytt gammalt sätt.


Nils Markus Karlsson
kulturarbetare och författare