Vegetarianen gör normala människor till köttätare

Se där, den vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig
till folkförakt! Malin Krutmeijer tar avstamp i Han Kangs
Vegetarian i sin reflektion över vad det är som stör med att inte
äta djur.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2018-02-05.


”Innan min fru blev vegetarian hade jag alltid tänkt på henne som
fullständigt alldaglig i alla avseenden.”


Så inleds romanen ”Vegetarianen” av den sydkoreanska författaren
Han Kang, som kom på svenska i början av 2017. Mannen som talar
är frustrerad: hans fogliga fru tror visst att hon är något, när
den mat som de flesta äter inte duger längre.


Romanen är komplex och utvecklar många teman med utgångspunkt i
kvinnans beslut att inte äta kött, fisk, ägg och mjölkprodukter.
Men längs vägen gör Han Kang flera pricksäkra iakttagelser just
kring själva vegetarianismen, i det här fallet i form av
veganism. Inte minst ringar hon in föreställningar om den, och
reaktioner som den utlöser.


Till exempel tar mannen med sin strikt grönsaks- och
spannmålsätande fru på en middag med höjdarna på sitt jobb
– och det blir genast pinsamt. Efterhand blir stämningen
rent aggressiv. Vegetarianism är helt enkelt inte naturligt,
säger en person vid bordet. ”Folk som godtyckligt bestämmer sig
för att avstå från det ena eller det andra, trots att de inte är
allergiska mot någonting, det är vad jag kallar inskränkt”,
klämmer en annan i. En tredje uttrycker sitt obehag över att
slurpa i sig bläckfisk inför en vegetarians ogillande blickar.


Det kan verkligen vara såhär. Tro mig, som själv inte ätit kött
på över 30 år. Vegetarianism, om vi nu håller oss till det ordet
som ett samlingsbegrepp för alla grader av att avstå från
animalier, utlöser många insinuanta och kritiska frågor. Förutom
diskussionerna jag har tvingats ta om mitt kostval, så har jag
följt de debatter om vegetarianism som blossat upp då och då. Och
jag kan konstatera att motståndet är högljutt och ilsket.


Precis som i Han Kangs roman pekas vegetarianer ofta ut som
självutnämnda moralens väktare. Och faktum är att vegetarianism
som moraliskt värde har historiska rötter.


Från antiken och framåt var det framför allt ett
religiöst val att avstå från kött. Det var ett sätt att komma
närmare gud. Den grekiske filosofen och matematikern Pythagoras,
som levde omkring femhundra år före Kristus, var emot dödandet av
djur och åt varken kött eller fisk. Det hade med hans tro på
själavandring att göra, och han samlade en del likasinnade
anhängare.


Så vem tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas
ner och förlöjligas?


I senare kulturer har vegetarianism praktiserats av munkar och
präster, och förknippats med ett mått av helighet. Inom
exempelvis buddhismen tas respekt för djuren med i beräkningen,
men andra gånger handlar det snarare om försakelse och
måttfullhet.


Och är det något som provocerar i våra samtida, västerländska
samhällen så är det väl att frivilligt försaka. Det kan passera
om syftet är att vara vältränad och representativ, men att av
etiska skäl överge den oreflekterade konsumtionen? Drivkraften
måste nog ändå innerst inne vara att framstå som god och
politiskt korrekt.


Händelser som när musikfestivalen Way out west i Göteborg 2012
klargjorde att de enbart skulle sälja vegetarisk mat sände en
chockvåg genom nätforum och sociala media. De politiserade
festivalen, menade folk, och det var förfärligt. Tidningen GT
delade ut korv och köttbullar utanför festivalområdet, så att
alla skulle förstå hur löjligt det var med vegetarisk mat.
Moderata ungdomsförbundet har gjort samma sak och delat ut
hamburgare utanför skolor som infört en köttfri dag i veckan.


Hån av det här slaget brukar tyda på ett mått av skräck. Så vem
tror man att den där vegetarianen är, som måste tryckas ner och
förlöjligas? I kommentarsfält och debattartiklar träder det fram
en bild av en mager och bleksiktig människa, vars mörkkantade
ögon brinner av obehaglig ideologisk övertygelse.


Bilden liknar en variant på den religiösa
asketen, som alltså har en lång historia. Men jag tror också den
är präglad av 90-talets och det tidiga 2000-talets debatt om så
kallade militanta veganer.


I sin bok ”Veganerna” från år 2000 skriver Magnus Linton om den
djurrättsrörelse som fick fart de här åren. Filosofen Peter
Singer blev rörelsens ikon, med sin kritik av det han kallade
speciesism, eller artism, alltså en systematisk diskriminering av
andra varelser grundad på arttillhörighet. Individer ur den här
djurrättsrörelsen har gjort sig skyldiga till bland annat hot och
trakasserier av minkfarmare, men redan innan dess skrämde de upp
opinionsbildare och politiker.


Och då gick man på själva djur- och människosynen. Magnus Linton
ger exempel på hur det pratades om ”politisk renlevnadsfanatism”
och ”ett hat mot människan”. Här kommer kristendomen in i det
hela, med sin syn på människan som guds avbild och stående över
djuren. Självaste påven påstod att ”antikrist är
djurrättsaktivist”.


Veganerna skapade en moralpanik som inte är alldeles obesläktad
med den som drabbade hårdrocken och videovåldet. Man var rädd att
en ungdomsgeneration skulle förledas och något slags anarki
skulle uppstå.


Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara
privilegierad medelklass.


Idag har paniken runt de militanta veganerna nog lite grand
fallit i glömska, men delar av den lever kvar i den kritiska
bilden av vegetarianen.


Numera är vegetarianen, i denna negativa föreställningsvärld, en
mer allmänt vänstervriden galning som vill ta allt roligt ur
livet för folk.


Det finns också en idé att vegetarianen själv oftast skulle vara
privilegierad medelklass. En som haft tid att tänka för mycket
och har en överdrivet sentimental inställning till djur. En som
inte respekterar hederliga människors enkla matvanor.


Det är inte osannolikt att vegetarianen är en
kvinna eller åtminstone en feminiserad man, som hatar manliga
aktiviteter som jakt och glufsande av pizzor typ capricciosa.


Så finner den kärringaktiga och samtidigt fanatiska vegetarianen
sin motsats i en tyst föreställning om köttätaren som en
rejäl, naturligt maskulin och realistisk arbetarklassman. De som
exempelvis inte orkar tänka på klimatförändringar och djuren i
köttindustrin, kan bekvämt skjuta denne arbetarman framför sig,
som ett underförstått moraliskt imperativ. Se där, den
vänstervridna vegetarian-kärringen gör sig skyldig till
folkförakt!


Nu har jag raljerat över fördomarna om
vegetarianer. Men mat och ätande har verkligen en djupgående
symbolisk betydelse i den mänskliga kulturen. Vi pratar ju om
mammas mat som det bästa. Och jag har själv varma och
förvånansvärt smakrika minnen av hur min pappa ställde fram en
burk köttfärssås, och öppnade en påse färdigriven ost, till
spaghettin de dagar i veckan då han var ensam hemma med mig och
min bror när vi var små.


Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt.


Så när mamman i Han Kangs roman ”Vegetarianen” ställer fram sin
dotters gamla favoriträtter för att få henne att äta kött är det
faktiskt rörande. Hon vill ta hand om sitt barn, samtidigt som
hon kräver att bli bekräftad genom maten, som människa och
förälder.


Att äta det någon bjuder på är inte bara en trivial akt. Mat ger
liv och njutning och laddas med kärlek, vänskap och andra sociala
band.


Sedan har vi alla ritualer där maten står i
centrum: jul, midsommar och så vidare. I sin bok ”Äta djur”
skriver Jonathan Safran Foer om sin familjs mat och traditioner,
från kosher till amerikanska tacksägelsemiddagar. Det är sårigt,
för efter att ha utforskat köttindustrin slutar han själv att äta
kött. Familjesammankomsterna blir sig inte lika, matens
sammanhållande värde devalveras.


Som vegetarian bryter man alltså sociala och känslomässiga
kontrakt. Julskinka och kycklinggrytor framstår plötsligt inte
som självklara och neutrala längre, utan som ett val. Jämte
vegetarianen blir den normala människan en köttätare.


Malin Krutmeijer, kulturjournalist


 


Litteratur


Han Kang: Vegetarianen, översättning Eva Johansson, Natur &
kultur 2017.


Magnus Linton: Veganerna – en bok om dom som stör, Atlas, 2000.


Jonathan Safran Foer: Äta djur, översättning av Molle Kanmert
Sjölander, Norstedts, 2011.