Excentrikern Robert Owen förändrade världen

Den walesiska fabrikören Robert Owen effektiviserade arbetet i
bomullsindustrin, men i hemlighet planerade han en ny
världsordning. Gabriella Håkansson berättar om hur det hjälpte
alla världens barn.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det är sekelskifte 1800 och bland Englands välbärgade elit har
det rått skräckstämning i tjugo år. Trots stenhård statlig
repression håller den franska revolutionen på att sprida sig till
London. På gatan talar folk högt om frihet och radikaler
organiserar illegala massmöten där man hetsar till blodig revolt.
Frågan de styrande klasserna desperat sökte svar på – hur tyglar
man den ostyriga massan, hur gör man arbetarklassen mindre
farlig?


Fram klev Robert Owen. Han hade precis förvärvat den vattendrivna
bomullsindustrin New Lanark vid floden Clyde i Skottland. Den
moderna fabriken bestod av en handfull höghus i grått tegel med
spinnmaskiner på alla våningar. Nedersta botten användes som
sovsal till de 500 barnarbetarna. 


Som i alla bomullsfabriker köptes föräldralösa småbarn i bulk
från fattighusen, och tvingades arbeta upp till fjorton timmar om
dygnet sex dagar i veckan. Långt ifrån alla överlevde fram till
fjortonårsdagen, då de släpptes fria. Ofta var de skadade för
livet. Barnen från gruvorna kunde inte räta på ryggen medan de
från spinnerierna saknade fingrar och hostade blod. De hade
varken gått skola, haft familj eller fått lämna fabriken och låg
efter i den mentala utvecklingen. 


Owen hade sett det här och drabbats av empati
och reformiver. Han förbjöd barn under tio att arbeta hos honom.
En privat polisstyrka kontrollerade hygienen i de vuxnas bostäder
och det ställdes krav på nykterhet. På fabriksgolvet betygsattes
barnens uppförande och prestation. Allt detta var nytt och ansågs
extremt progressivt. Han skapade också en sjukfond och öppnade en
affär där man kunde byta sina arbetade timmar mot mat. Men
det mest banbrytande var ändå att Owen erbjöd alla barn gratis
skolundervisning 1,5 timme om dagen.


Filantropi, javisst, men arbetare som mådde bra ledde också till
ökad produktion. Men vid någon tidpunkt spårade Owens radikala
experiment ur. Han publicerade pamfletter om sin fabriksby som
han nu kallade för den levande maskinen. Genom att fostra
arbetare från späd ålder kunde man skapa harmoniska och
högproduktiva medborgare till en billig kostnad, menade han. För
den som tvivlade fanns beviset i New Lanark där han nu dessutom
startat ett banbrytande Institut för karaktärsdaning. 


Fabriker var på den här tiden kuriositeter omgärdade av höga
murar och beväpnade vakter. När Owen öppnade portarna för
allmänheten var det lite som om Willy Wonka hade slagit upp
dörrarna till chokladfabriken: Den levande maskinen blev en
turistmagnet för hela Europa. 


Men om fabriksbyns ökade produktion fick folk att tappa hakan -
så gjorde inte Owens affärer det. Investerarna rasade över att
han kortat arbetstiden och slösat pengar på småskola. Owen själv,
ja, han satsade hela sin förmögenhet på propaganda om hur hela
nationen skulle styckas upp och bli fabriksbyar.


Nu började även landets beslutsfattare ana oråd. Vad var det för
obskyr ideologi som låg till grund för den osannolika framgången?
En chockad besökare rapporterade att han sett 80 par tvååringar
iförda romerska togor dansa kadrilj i Owens institut, medan
hundratalet uniformsklädda femåringar marscherade i kolonn runt
byn. Det var uppenbart att den aparta klädseln anknöt till
promiskuös hedendom. När det dessutom uppdagades att Owen inte
använde Bibeln i undervisningen så utbröt moralpanik. 


Det verkar som om Owen både hämtat inspiration
från Platon och den radikala romantiken, men många idéer kom
också från det omfattande samtida ordensväsende som dyrkade ett
mystiskt Högsta Väsen. I sina progandaskrifter skriver Owen att
varje industriby skulle ha formen av en kvadrat med
bostadskvarter uppdelade i mindre kvadrater, samt en kultplats
för alla religioner. Pengar och privat egendom skulle avskaffas,
byarna skulle bli självförsörjande. Varje enhet, eller
kommunitet, skulle ha ett befolkningsantal på exakt 1200 personer
som reglerades genom preventivmedel och civila äktenskap som
kunde upplösas. Den levande maskinen skulle sprida sig över hela
jordklotet och omfatta alla klasser och raser och följa en helt
ny tideräkning som började nu. New Lanark verkade inte alls vara
det merkantila experiment som Owen sålt in till finansiärerna–
utan början på ett nytt radikalt tusenårsrike.


Owens tyngsta supportrar var riskkapitalister och konservativa
politiker som hade älskat att de marscherande småbarnen
producerade dubbelt så mycket tyg. Nu drog de tillbaka sitt stöd.
Owens stjärna dalade och han blev en pinsam, utblottad nobody,
men fortsatte ändå bygga upp det ena mer misslyckade
mönstersamhället efter det andra. Under 1830-talet lyckades han
ta över den nystartade brittiska fackföreningsrörelsen, locka
till sig en halv miljon medlemmar, utropa sig själv till
stormästare och iscensätta mystiska initiationsriter med timglas
och dödskallar – innan även detta vansinne havererade.


Ökad besatthet av symmetrier och verklighetsfrämmande matematiska
scheman tyder på att Owen drabbades av samma psykiska problematik
som så många andra av historiens systembyggare. Kreativiteten
övergick i tvångstankar och mani. Efter att ha varit en av
Europas rikaste celebriteter var han vid sin död 1858 en visionär
dåre som fallit i glömska.


Men det skulle inte dröja länge innan han fick en oväntad
renässans. När arbetarrörelsen i slutet av 1800-talet växte fram,
plockade män som Hjalmar Branting upp den Owenska doktrinen.
Fröet till både det svenska Folkhemmet och mataffären Konsum står
faktiskt att finna i Owens kommuniteter. Men inte heller denna
gång strålade hans stjärna särskilt länge. När Sovjetunionens
fyrkantiga planekonomi växte fram såg man att även detta monster
hade grott ur Owens frön. Och även om många fortsätter hämta
inspiration i hans självförsörjande lokalsamhällen, så sorteras
Owen idag in i samma kategori som Henry Ford – bilmagnaten som på
tjugotalet försökte bygga en industriby i Amazonas och blev
besatt av att lösa alla mänsklighetens problem med sojabönor. Han
är vad Marx kallade för en utopisk socialist – inspirerande, men
inget man bygger en praktik på.


Men vi har glömt något viktigt här. Barnen. 


I skuggan av sitt tusenårsrike kämpade Owen hela
livet mot barnarbete, och lade fram motion efter motion i
parlamentet utan att få gehör. Man menade att det skulle leda
till en nationalekonomisk katastrof om man inte utnyttjade
fattighusbarnen till max. Owens förslag röstades ner, om och om
igen. Men den brinnande facklan fördes vidare och i mitten av
1800-talet lyckas man driva igenom en lag som förbjöd arbete för
barn mellan fem och nio år – precis som Owen hade föreslagit.
Lagen skärptes successivt och 1933 antogs The Children and Young
Persons Act, där det slogs fast att allt barnarbete före femton
års ålder var otillåtet – vilket idag är internationell
standard. 


Marx hade alltså fel – Owens gärning var inte bara av utopisk
karaktär. Tvärtom lade han grunden till en av de största
förändringarna i världshistorien. Förbudet mot barnarbete. Det
var bara vägen dit som var lite krokig.


Gabriella Håkansson
författare och kritiker