Mycket tyder på att vi inte vet någonting om verkligheten

Våra sinnen ger oss inte en hyfsad bild av världen med en
mänsklig touch, utan något helt väsensskilt. Argumenten för att
vi inte vet någonting om verkligheten hopar sig, konstaterar
Helena Granström.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2022-05-09.


Finns månen när ingen tittar på den? Frågan lär en gång ha
ställts av Albert Einstein som en reaktion på kvantmekanikens
märkligheter. Den nya teorin beskrev en värld där partiklar får
verklig existens först när någon observerar dem – men var det en
värld där också existensen av en massiv himlakropp manas fram av
betraktarens blick?


Einsteins fråga var förstås retorisk – att månen inte försvinner
när vi sluter ögonen ansåg han, liksom de flesta av oss, vara en
självklarhet. Men efter ytterligare ett sekels forskning inom
teoretisk fysik, tycks dess svar allt mindre uppenbart.


Att en partikel inte har några bestämda egenskaper innan vi
efterfrågar dem är idag ett experimentellt fastställt faktum –
och dessutom ett som inte bara gäller minimala objekt som
elektroner och fotoner, utan även stora molekyler. En måttfull
slutsats av fysikens landvinningar är därför att en observation,
åtminstone på tillvarons lägsta nivå, inte är en neutral
bestämning av en existerande verklighet, utan ett ingripande som
påverkar och i viss mån skapar verkligheten.


Men den moderna fysikens existentiella konsekvenser slutar inte
där. I den andra änden av vetenskapens storleksskala har de
forskare som studerar svarta hål åstadkommit häpnadsväckande
resultat. I dessa extrema miljöer tycks en mängd saker som vi
normalt uppfattar som absoluta vara beroende av perspektiv. Ska
man tro de mest drastiska tankeexperimenten kan till och med
svaret på frågan om huruvida en människa är död eller levande
vara beroende av vem man frågar.


Så långt den samtida teoretiska fysiken, alltså
– men den är ju trots allt i hög grad en abstraktion. Forskarnas
tankeexperiment är tveklöst fantasieggande, men de bygger på
kvantmekanik och relativitetsteori, två modeller som trots sina
enorma framgångar inte kan vara det sista ordet om verklighetens
beskaffenhet, i synnerhet inte som de är oförenliga med varann.


Och medan det existentiella dramat pågår kring de svarta hålens
avlägsna gravitationsbrunnar och i materiens innersta, tycks vår
egen varseblivning relativt intakt: Våra sinnen visar oss alla
ungefär samma värld, och denna värld är också, tänker vi oss, mer
eller mindre liktydig med verkligheten. Månen, för att återknyta
till Einstein, försvinner inte bara för att vi tittar bort.


Eller? Enligt den amerikanske kognitionspsykologen Donald
Hoffman, har Einsteins fråga inte bara ett kontraintuitivt svar –
den är dessutom felställd. Orsaken är att den grundar sig på ett
felaktigt antagande, nämligen att vi ser verkligheten sådan som
den är. Det är för övrigt samma missuppfattning som ligger bakom
det som brukar kallas medvetandets svåra gåta, den om hur
partiklars och elektriska impulsers rörelse kan ge upphov till
ett jag som känner, upplever och reflekterar.


Sanningen är enligt Hoffman den motsatta: Det vi upplever är inte
verkligheten. Det vi upplever är det vi behöver uppleva för att
kunna överleva och fortplanta oss, vilket inte alls behöver vara
detsamma som essensen hos de objekt vi har omkring oss. När jag
tittar på ett äpple och ser någonting rött, blankt och runt har
det med andra ord ingenting att göra med den bakomliggande
verklighet som svarar mot ett äpple – vad min perception visar
mig är istället en sorts symbol som sammanfattar allt jag behöver
veta om äpplet.


Det hela kan liknas vid gränssnittet hos moderna
datorer, där man för att använda ordbehandlaren inte behöver veta
något om kretsar, strömspänning och programvara – allt man
behöver göra är att klicka på ordbehandlarens ikon på skärmen.
Att likt Einstein ställa frågan om huruvida månen existerar när
ingen ser den är, slår Hoffman fast, ”detsamma som att fråga
huruvida penselikonen i grafikappen visar penseln inuti datorn”.
Och på samma sätt som denna ikons funktion inte består i att
förmedla sanningen om datorns inre mekanismer, utan snarare att
dölja tillräckligt mycket av dem för att användaren enkelt ska
kunna fatta rätt beslut, är funktionen hos våra sinnesintryck
inte att avslöja verklighetens sanna natur för oss, utan att
förse oss med den information vi behöver för att överleva
tillräckligt länge för att skaffa barn. Vilket också innebär att
det inte finns någon motsättning mellan att sluta ta våra
sinnesintryck bokstavligt, och att fortsätta ta dem på allvar –
även om tigern som ett djur med randig päls och vassa tänder
försvinner så snart vi blundar, så kvarstår den fara som denna
randiga, huggtandade ikon representerar. Man kan tänka på en
varningsskylt som i sig visserligen inte är farlig, men som man
trots det gör bäst i att inte ignorera.


Bilden av våra sinnesförnimmelser som ikoner utan direkt samband
med den verklighet de representerar gäller enligt författaren
inte bara för hur vi upplever objekt i vår omgivning, utan för
hela den struktur vi upplever dem inom: Rumtiden, konstaterar
Hoffman, är helt enkelt vårt gränssnitts bildskärm. Att så
brutalt avfärda verklighetsstatusen hos allt vi trott var
objektivt verkligt kan tyckas djärvt i överkant – men faktum är
att den moderna fysiken erbjuder gott om stöd för Hoffmans tes.
Också bland fysiker kan man få höra åsikten att rumtiden som
koncept är dödsdömd.


När de tänkare som historien igenom grubblat
över medvetandets gåta formulerat sitt problem har de inte bara
ofta förutsatt ett medvetande som upplever verkligheten korrekt,
de har också i regel föreställt sig att medvetandet är ett
fenomen som uppstår, mer eller mindre plötsligt, ur samverkan
mellan delar som själva är utan medvetande. Hoffmans hypotes
ställer inte bara det första av dessa antaganden på ända, utan
även det andra. Om vi släpper vårt förfelade antagande – att våra
sinnen visar oss verkligheten – säger våra perceptioner oss
egentligen ingenting alls om vad i vår omvärld som är medvetet.
Kanske är medvetandet i själva verket primärt, och existerar
överallt i universum? Skillnaden mellan en sten och en myra,
eller en myra och en tiger, eller en tiger och en människa kanske
inte är graden av medvetande hos dessa entiteter, utan snarare
hur mycket information vår perceptions ikoner förmedlar om de
bakomliggande fenomen som svarar mot dem. Vad behöver vi veta om
en sten för att överleva och fortplanta oss? Inte så mycket mer
än att den är tung – för att överleva, få den inte i huvudet –
och då är det detta vår stenikon visar oss. Vad behöver vi veta
om en tiger? Lite mer – och om andra människor ännu lite mer,
varför deras ikoner är de kanske mest sofistikerade av alla.


Men i slutändan är, om vi ska tro Hoffman, den åtskillnad vi gör
mellan levande och icke-levande ”en följd av begränsningar i vårt
rumtidsgränssnitt, inte en insikt i verklighetens natur”. Att den
yttersta verkligheten är oåtkomlig för våra sinnen skulle kunna
framkalla en känsla av djup existentiell ensamhet – men möjligen
finner den dystra slutsatsen alltså sin kompensation i upptäckten
att denna verklighet är rikt besjälad.


Helena Granström, författare med bakgrundi nom fysik och
matematik


Litteratur


Donald Hoffman: Dold verklighet : om evolution, medvetande och
perception. Översättning Tom Sköld. Fri tanke förlag, 2021.