Oxymoron – en stilfigurs resa från poesin till Putin

Ett oxymoron är ett uttryck bildat av motsatser, som talande
tystnad, bitterljuv eller lysa med sin frånvaro. Morris Wikström
ser hur ett kritiskt poetiskt grepp tagits över av totalitär
politik.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


I Adam Curtis hypnotiserande dokumentär Traumazone finns en scen
som stannat kvar i mitt minne. I en lägenhet i Moskva, i mitten
av 90-talet, möter vi en kvinna som betalat 1000 dollar för att
återställa sin karma. Det spelas lågmäld instrumentalmusik,
samtidigt som ett brinnande ljus förs runt kvinnans huvud enligt
ett bestämt mönster. Scenen är mycket stillsam, och blir så
slående eftersom den står i stark kontrast till det som samtidigt
pågår utanför lägenheten: en våldsam nedmontering av politiska
monument, gälla röster i de tomma livsmedelsaffärerna och det
dova ljudet av begynnande inbördeskrig i flera forna
sovjetrepubliker.


Traumazone består av arkivmaterial från åren 1985–1999 och
behandlar Sovjetunionens sammanbrott och åren som följde.
 Det är ett material som är fyllt av motstridiga händelser
och känslor. Men det som utmärker allt är en ständig rörelse. Det
är en rörelse i tiden – framåt och bakåt. Framåt mot en
kapitalistisk rovdriftsekonomi, bakåt mot ett våldsamt förflutet
som genom tidigare censurerade romaner, memoarer och
hemligstämplade arkivhandlingar nu ska beläggas och förstås. I
det sammanhanget är den stillsamma scenen i lägenheten möjlig att
förbise. Historien har skrivits utan att detta ögonblick
införlivats i berättelsen. Men kanske går det att skriva
historien om Sovjetunionens upplösning och den politiska
utveckling som Ryssland därefter genomlevt just utifrån denna
scen: just för att denna meditativa tystnad representerade ett
svåråtkomligt tillstånd – ett tillstånd befriat från en framåt-
eller bakåtrörelse. Ett löfte om en tillfällig respit, ett
uppehåll i ett förlopp som galopperade, oberoende av om man hann
med eller inte.


Beskrivningarna av den ryska regim som Vladimir
Putin grundlade vid millennieskiftet, och som på ett sätt
kulminerade med den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari
2022, utmärks av att de skiljer sig så mycket åt. Man frågar sig:
är det Ryssland som växte fram under mer än 20 års tid ett slags
fascism, en välbekant populism, en aldrig helt begravd
totalitarism? Är det kanske en värdekonservativ ortodoxi, eller
rentav en postmodern stat vars yta döljer ett ideologiskt vakuum
– en konstruktion som riskerar att lösas upp vid minsta beröring?
Beskrivningarna spretar. Men i alla de här disparata etiketterna
finns en gemensam nämnare. Alla kan förstås utifrån en specifik
stilfigur: oxymoron.


Ett oxymoron är en märklig skapelse. I sin rena form är det
orent. Det bygger på en förening av kvalitativa motsatser, till
exempel i ordsammansättningar som den mörka dagen, den svarta
mjölken, och den lysande skuggan. Poetiskt såklart, men
oxymoronet är också otroligt potent: Det står i centrum för den
outgrundliga religiösa tron och meditativa mantran, liksom för
postmoderna insikter om diskursens makt – där varje system
definierar sitt motstånd, och där varje motstånd definierar
systemet. Den annulerade motsatsen som ligger till grund för ett
oxymoron påminner också om ett viktigt drag i fascismen, som
lyckas företräda en elit och samtidigt påstå sig tala i folkets
namn.


I den europeiska 1900-talshistorien har stilfiguren en särskild
plats. Tidigare gick det att förstå den som ett finkalibrerat
redskap för att skjuta ner totalitära ballonger på
efterkrigstidens oroliga himmel. Detta förevigades i Paul Сelans
”Dödsfuga”, där ett poetiskt oxymoron tycktes fixera både det
förflutna och framtiden i en och samma kristalliserade scen: att
dricka svart gryningsmjölk – om natten, om dagen, om middagen,
och om kvällen. Förintelseöverlevaren Celans oxymoron tycktes
säga: inte ett steg längre, det är omöjligt att borsta askan från
axlarna och vandra bort från den katastrof, den förintelse, som
nyss ägt rum på jorden. Nu är vi för alltid fast i denna
motsatsernas förening – där idén om framsteget måste offras på
åminnelsens bål.


Om det finns en sorg i 2000-talets politik så handlar den, tänker
jag mig, om att den etiska hållning och den insikt om
mänsklighetens kollektiva öde som återfinns i Celans rader har
underminerats. I 2010-talets politiska landskap kom oxymoronet i
stället att tjäna nya herrar, och bli till den stelnade maktens
vardagliga vapen. Detta vapen har använts i många länder, både i
Västeuropa och i USA. Men ingenstans har det varit så tydligt som
i Ryssland under de år som ledde fram till den fullskaliga
invasionen av Ukraina.


I en essä från 2013 noterade den ryska journalisten Andrej Losjak
de märkliga etiketter och paradoxer som hade blivit till en
grundingrediens i Vladimir Putins politiska projekt. Putins
användning av motsägelsefulla begrepp har skapat bevingade
uttryck som ”suverän demokrati”, och ”konservativ modernisering”.
Losjak skriver att detta kanske i själva verket var en medveten
strategi: att genom oxymoronet dra undan mattan för verklig
politisk kamp. Ersätta kampens blick mot horisonten med
overklighetstillståndets yrsel. Oxymoronet och dess kusin
paradoxen har, menar Losjak, framkallat en existentiell
tyngdlöshet.


Det är här man kan urskilja en röd tråd som
förbinder den där scenen i Traumazone med Putins regim. Den
återställning av ett slags evig kosmisk balans som några ryssar
sökte efter på 90-talet har nu förverkligats genom det politiska
oxymoronet. Ett tillstånd av stillhet förvisso, men också av en
politisk viktlöshet. En befrielse utan utopi. På det viset är den
retoriska figuren i sin sentida tappning en mycket klaustrofobisk
konstruktion, och den har lyckats föda fram en resignation hos
många i Ryssland. En uppgivenhet som tjänar varje politiskt
projekt som slåss mot tidens tand.


Ett politiskt oxymoron är också en skapelse som hyllar det
totala. Dess viktigaste uppgift är att återföra och spika igen
det som under en tid fragmenterades. Inte minst under 80- och
90-talen utövade skärvan, fragmentet och det ofullständiga en
särskild dragningskraft på den europeiska kulturen. Det var i
dessa skärvor och fragment som tidigare tystade röster tycktes
tala och berätta om sina erfarenheter. De politiska projekt som
nu ägnar sig åt att sammanföra motsatspar försöker återigen
stänga inne dessa röster, spika igen nödutgångarna och limma
lister över de brott som en gång låg i öppen dager. För oss som
nu betraktar denna scenförändring är det avgörande att skärpa
hörseln för att förstå detta: de burleska, komiska, tragiska,
försagda och brutna rösterna som en gång hördes men som nu
förstummats av enhetens betvingade logik har faktiskt inte slutat
att vråla.


Morris Wikström
slavist och kulturjournalist