Köksguden bryr sig inte om din integritet

Den vietnamesiska köksguden är ingen hustomte, men liknar en
partirepresentant. Kristoffer Leandoer berättar om en gud som
följer med honom vart han är flyttar. Och ger tips på hur man
mutar honom.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Jag köpte Köksguden på gatan i Hanoi i tanken att det knappast
kunde skada med ett vakande gudomligt öga över hushållets lycka
och harmoni. Året var 2009 eller 2010, vår familj bodde i Vietnam
och en liten träfigur lät sig utan vidare ceremonier installeras
i lämpligt hörn av köket och har sedan dess fått följa med
familjen i varje flytt och vakat över varje måltid. Nog har jag
bränt vid en och annan middag och nog har jag skurit mig i
fingret en gång eller två, men värre olyckor än så har knappast
inträffat i vårt kök under hans uppsikt.


Så ur min synpunkt har köksguden skött sin uppgift väl. Men det
är inte jag som är hans egentlige uppdragsgivare.


En svensk i Vietnam tänker sig gärna Köksguden
som ett väsen liknande vår egen hustomte, bägge vakar de över
hemmets härd och ser till att huset inte fattar eld. Eller så
associerar man till husgudarna i antikens Rom, larer och penater,
som beskyddade hemmet och familjen (penaterna hade särskilt
ansvar för förrådsutrymmen). Romarna offrade till dem genom att
kasta mat på elden vid varje måltid. Enligt vissa traditioner
hade larer och penater sitt ursprung i förfädernas andar, enligt
andra var de skyddsandar för åkrar och fält som flyttat inomhus.
Det är lätt att jämföra vietnameser med antikens romare: bägge
praktiskt lagda folk med sinne för ordning och organisation,
utmärkta soldater och ingenjörer. Det praktiska sinnelaget fick
dem att ta över färdiga filosofiska och mytologiska
föreställningsvärldar, kompletta med gudavärld och allt, från
sina mer fantasifulla föregångare, kinesiska respektive grekiska.
Dessa gudar ägnades en strängt formaliserad men för övrigt
förströdd dyrkan, medan den egentliga trosniten förbehölls den
egna familjens förfäder. Jag följde dramat när min amerikanske
väns pappa dog och hans lokalanställde chaufför hjälpte honom att
sätta upp ett altare över den bortgångne i vardagsrummet, försett
med rökelsestickor, mat och dryck: ”Nu tar jag en whisky med
pappa varje kväll, det hjälper faktiskt”, konstaterade min vän.
Jag tänkte att den vietnamesiska religiositeten var horisontell
snarare än vertikal. Det visade sig helt fel.


I ett undanskymt tempel i Hanois gamla kinesiska kvarter fick min
fru och jag en dag bevittna en åkallan av de dödas andar, där
mediet kedjerökte under hela ceremonin, eftersom tobaksröken är
just vertikal: den stiger upp mot himlen där den tänks beveka
andarnas sinnen som en offergärd. Dittills hade jag bara mött
rökoffer i litteraturen, från Gamla testamentet till
indianböcker. Först nu gick det upp för mig vilken vacker och
konkret tolkning av relationen mellan himmel och jord ett
rökoffer är; ett band som ringlar sig uppåt och etablerar en länk
mellan skilda existensnivåer.


Och just denna vertikala dimension är det som skiljer Köksguden
från vår inhemska gårdstomte. Köksguden är en av de äldsta
kinesiska gudarna, och kallas ibland även för Spisguden. Från
början var han en taoistisk gudom och alkemisternas särskilde
beskyddare dessutom. Han tilltroddes makten att bestämma inte
bara över rikedom och välmåga utan även hur långt liv varje
familjemedlem skulle få. Traditionellt skulle en bild av
Köksguden förvaras i en nisch ovanför spisen där rökelsen hölls
brinnande. Hans uppgift var inte alls bara att skänka hushållet
välgång, utan tvärtom att föra räkenskap över hur man skötte sig.
En gång om året, vid det kinesiska nyåret, lämnar Köksguden sin
plats och flyger upp till Jadekejsaren, det vill säga himlens
härskare, för att avlägga rapport om familjens vandel under det
gångna året: från sin plats i köket hade han sett allt som hände.
Denna himmelsfärd var en högtidlig tilldragelse som firades med
fest och fyrverkeri, och varje år brändes bilden av honom för att
underlätta resan uppåt.


Köksguden var inte enbart en välvillig skyddsande utan lika
mycket överhetens representant, en övervakare och angivare. Det
går en rak linje från honom till det kontrollsystem som alltjämt
fungerar i dagens enpartistat. Varje kvarter har sin
partirepresentant som håller uppsikt över grannarnas moral och
skriver upp viktiga tilldragelser med krita på den lokala
anslagstavlan. (Ytterligare en likhet: under kejsare Augustus
fick varje kvarter i Rom ett eget kapell för larerna.) De som
sköter sig kan slippa vissa kommunala pålagor och utnämnas till
kulturfamilj, vilket innebär raka motsatsen till vår aktuella
svenska definition av begreppet, nämligen att pappa och mamma
håller sig hemma om kvällarna. Förmodligen kan man spåra
konfucianismens inflytande i denna vilja till total genomlysning
och åsidosättande av den enskildes integritet för
allmänintressets skull.


Gåvorna till Köksguden inför dennes årliga
avresa till Jadekejsaren hade karaktären av mutor. Honung
smetades på hans läppar och under Yuan- och Mingdynastierna lär
han ha bjudits på risbrännvin för att bli välvilligt inställd.
Honungen hade biavsikten att klistra igen Köksgudens läppar och
hindra honom från att berätta vad familjen haft för sig under det
gångna året.


Tjallare står sällan högt i kurs, så det är inte förvånande att
Köksguden från början lär ha avbildats i form av en gigantisk
kackerlacka i röd tjänstemannadräkt. Dessutom tänkte man sig att
guden från början varit en människa, och inte något dygdemönster
heller. Han var en enkel lantman som övergett fru och härd för
att pröva lyckan i stora världen, gjort goda affärer och vid
hemkomsten sparkat ut hustrun för en yngre modell: det enda hon
fick behålla var familjens oxe, som visade henne vägen till en
vänlig gumma. Än en gång vände lyckan. Maken råkade ut för en
eldsvåda och hamnade som blind tiggare hemma hos sin före detta
hustru: i ren skam kröp han in i spisen för att gömma sig, och
där brann han upp. Som plåster på såren gjorde Jadekejsaren honom
till kökets och spisens gud.


De är lätt att hålla med George Eliot, i hennes roman Silas
Marner från 1861 vägrar linnevävaren att byta ut sin gamla
tegelspis mot en modern ugn, eftersom det var vid denna spis han
sent omsider fann lyckan i livet:  ”Husgudarna existerar
alltjämt”, konstaterar Eliot och hoppas att ”varje ny tro som
uppstår må visa tolerans mot denna fetischdyrkan”.


Det slår mig att Köksguden sina årliga
himmelsfärder till trots egentligen saknar transcendentalitet.
Hans rike tillhör denna världen, han är en gud för utåtvända, för
sådana som gärna står i gathörnen och ber.


Kanske borde jag byta ut honom mot en tomte ändå. För vem har
hört talas om en tomte som skvallrar?


Kristoffer Leandoer
författare, översättare och kritiker