Låt oss skratta omkull det ruttna i samhället

Skrattet är en lättnad i mörkret. Men enligt psykologen och
författaren Jenny Jägerfeld kan humorn också vara omstörtande när
den visar vilka strukturer vi sitter fast i.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens
egna. Ursprungligen publicerad 14/3 2017.


Jag skämtade bara! Det måste vara en av de vanligaste fraserna i
språket. Men kan ett skämt verkligen bara vara ett skämt? Är det
inte alltid något mer?


Sigmund Freud samlade på skämt i hela sitt liv. I sin essä om
humor berättar han om den dödsdömda mannen som på morgonen,
precis innan sin avrättning vandrar ut på galgbacken, ser galgen
framför sig, ser sitt öde och därefter tittar upp mot himlen där
solen lyser och säger: "Veckan börjar fint i alla fall!"
Galghumor i sin mest ursprungliga form.


Freud förklarar att det som händer i skämtet är att den dödsdömda
mannen ser på sig själv utifrån och tycker att han är
skrattretande, rentav löjlig, att situationen är absurd. När man
gör det, ser sig själv utifrån på det sättet och kan skratta åt
sig själv så är det befriande och upplyftande, menar Freud. Det
intressanta är att Freud tänker sig att det är överjaget som
ligger bakom skämtandet.


Freud ansåg att humor var den allra största av
försvarsmekanismer.


Överjaget behöver alltså inte bara vara en
internaliserad uppläxande röst som säger åt dig att jobba
hårdare, frosta av frysen, sopa upp gruset i hallen, utan kan
också uppmana dig att skratta åt situationen eftersom den är så
absurd. Skrattet blir ett försvar mot smärtan, ett sätt för
överjaget att ta hand om jaget. Freud ansåg att humor var den
allra största av försvarsmekanismer. Jag är böjd att hålla med.


För en tid sedan var jag på en begravning, det var en mycket nära
väns man som hade gått bort, bara trettionio år gammal. Det var
vidrigt, fullständigt avskyvärt. Jag grät, en skakande fulgråt
som aldrig tycktes ta slut. När deras son lade en blomma på
kistan med sin lilla knubbiga hand kändes det bokstavligen som om
jag skulle gå sönder. Och då var min sorg bara en skugga av min
väns.


När ceremonin var över var det dags att gå bort till
församlingslokalen för kaffe. Jag kramade om min vän hårt och vi
grät i varandras armar, sminket rann gråsvart över kinderna. Vi
bytte några ord om hur fint det var att så många kommit dit, för
att minnas och hedra hennes man. "Ja", sa min vän, "till och med
pappa". Jag visste sedan länge hur ogärna hennes pappa lämnade
sin lilla by på västkusten, hur intensivt han ogillade dryga
huvudstadsbor. "Tänk", sa hon. "... tänk att det skulle krävas
att min man dog, för att pappa skulle komma upp till Stockholm".
Så skrattade vi båda så högt att folk vände sig om.


Jag kan egentligen inte komma på så många
platser eller tillfällen där det känns mindre lämpligt att
skratta än just på en begravning, i en kyrka. Men ändå gjorde vi
precis just det. Och i den korta stund då skrattet skakade våra
kroppar, då var sorgen tillfälligt satt på paus. Precis i den
stunden var den inte lika rakbladsvass. I just det ögonblicket
behövde min vän inte tänka på hur hennes liv skulle gestalta sig,
ensam med sonen, ensam med ansvaret och alla beslut, ensam med
sorgen och minnena.


Om man får en sådan där paus ibland, om man tillfälligt blir
befriad och upplyft så orkar man mer, då blir det lättare att
överleva. Andra försvarsmekanismer gör att vi förnekar, tränger
under, projicerar ut saker på någon annan. Humorn gör inget
sådant. Får oss bara att vila en liten stund, ger oss en liten
paus från sorg, ångest eller fruktan. Lindrar bättre än
psykofarmaka.


Men humor är inte bara en försvarsmekanism, något som kan lindra
psykisk smärta. Humor kan också vara ett sätt att få syn på oss
själva eller omvärlden från ett annat håll. Ett oväntat skämt kan
riva ett litet hål i den väv som utgör vår vanliga syn på världen
och plötsligt göra oss medvetna om vårt eget skeva eller ologiska
synsätt.


Samhället och vårt liv som sociala människor är konstruerat kring
en mängd riter. Riter i bemärkelsen symboliska handlingar som får
mening av ett antal socialt legitimerade symboler.
Överenskommelser om hur världen bör fungera, hur saker ska gå
till. Som till exempel en begravning. Vi har en präst, en
ceremoni, en kista som vi ligger blommor ovanpå, vi bär svarta
kläder, vi dricker kyrkkaffe efteråt. Ett bröllop har andra
riter, ett barnkalas sina.  Vi har till och med riter,
scheman, rutiner eller vad vi nu ska kalla det, för hur det
brukar gå till när man handlar mat.


Filosofen Simon Critchley menar att skämt är
anti-riter. Skämten pekar på, synliggör riterna, och plötsligt
kan vi se dem, se strukturen bakom. Ett skämt kan också peka på
när något eller någon bryter mönstret, bryter rutinen och inte
uppträder som förväntat. Critchley tänker att skämtet är ett
slags antropologiskt inverterad spegel av samhället. Om vi kan
förstå vad man skrattar åt i en särskild kultur, i ett särskilt
samhälle, i en särskild grupp, då kan vi förstå hur det
samhället, kulturen, gruppen fungerar, menar han. Det är därför
humor är så svårt att översätta. Och det är därför humor är det
absolut sista man greppar när man lär sig ett nytt, främmande
språk, när man kommer till ett nytt land.


En riktig komiker, menar Critchley, är en modig människa, en
sådan som vågar se vad publiken skyggar undan ifrån. Som vågar se
och säga vad som skrämmer eller sårar dem, eller kanske vad de
innerst inne längtar efter. Ett sådant skämt kan frigöra oss,
göra att vi får syn på oss själva och omvärlden.


Trots att humor ofta är lokal och specifik för
det enskilda samhället, landet eller gruppen man befinner sig i
så, så började det i och med sociala medier uppstå en viss typ av
global humor. Jag tänker framför allt på de otaliga Trump-skämt
som formligen översvämmade nätet. Bilder med korta texter som
"Orange is the new black" eller "Who wore it better" där Trumps
frisyr jämförs med de ljusgula, små hårliknande testarna som
kommer från toppen av en majskolv.


Eller alla oräkneliga skämt rörande den klassiska bild där Trump,
omgiven av åtta, nio män, skriver på ordern om att stoppa
federalt stöd till organisationer om de så bara informerar om
abort. I någon av skämtbilderna så får man istället för att se
Trump hålla upp abortordern se honom rita från siffra till siffra
i en målarbok gjord för barn. På någon annan skämtbild håller han
i en teckning av en katt som ser ut att vara gjord av en
tvååring.


Ett tag funderade jag på om de där skämten
egentligen är så bra. Om de inte bara är meningslösa cynismer som
visserligen ger oss ett tillfälligt andrum, en temporär respit,
men inte förändrar någonting alls i grunden. Att vi bara
fortsätter gå mot galgen efter vår korta oneliner, som i Freuds
skämt: "Veckan började ju i alla fall fint!"


För då är vi är inte fångar längre. Då kan vi organisera oss.


Men sedan insåg jag att det där lilla andrummet, den där respiten
kanske är nödvändig just för att orka göra något. Vi ser på
världen, vi ser vad som händer och måste i en liten stund få
känna att det är så sjukt att det är skrattretande, att det är så
otroligt dumt och vidrigt att man bara måste skratta. Precis som
på den där begravningen, där vi skrattade till en stund för att
orka. För att få en liten paus i den ångestfyllda, depressiva
stämningen. Det är befriande och upplyftande som Freud sa.


För humorn är inte bara en ypperlig
försvarsmekanism som skyddar oss mot psykisk smärta. Den får oss
också att se världen i annat ljus, se strukturen vi är intvingade
i, riterna. Och genom det kan vi plötsligt agera på ett annat
vis. För då är vi är inte fångar längre. Då kan vi organisera
oss. Och då är skämtet något mycket, mycket större, än bara ett
skämt.


Jenny Jägerfeld
psykolog och författare