Bitchiga hälsningar, Jane Austen

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern
Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2017.


Längst inne i mitt överfulla källarförråd har jag ett antal
numera oåtkomliga flyttkartonger fyllda med brev. Alltså riktiga
brev. Sådana där som lagts i kuvert som slickats igen, ett
frimärke har letats fram, ett postnummer har plitats ner.
Slutligen har någon tagit sig besväret att gå till brevlådan,
smugit ner brevet där för att sedan gå vidare.


Lyckligtvis är det bara brev skrivna till mig
som ligger i de där lådorna. Jag har aldrig varit en sådan som
tagit kopior på mina egna brev. Någonstans, i någon annans
flyttlådor, ligger kanske alla de där breven jag skrev en gång.
Brev som innehåller avgörande uppgörelser; vänskap och kärlek,
göra slut, bli sams, ställa någon till svars eller bara uttrycka
saknad. Men allra mest brev som innehåller vardag.


Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring
litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli
besviken.


En mycket stor del av de där breven i min källare är från min vän
R. Under 40 års tid har vi skrivit till varandra på ett närmast
grafomaniskt vis. Numera kommunicerar vi kortare och bara via
diverse sociala medier men i de tidiga tonåren skrev vi säkert
fem långa brev i veckan till varandra. Detta trots att vi bodde
tre tunnelbanestationer ifrån varandra, pratade i telefon nästan
dagligen och sågs väldigt ofta. Vad innehöll breven? Verkligen
inte mycket, skulle nog en utomstående säga. Det var högst
vardagliga observationer från våra respektive horisonter. Långa
redogörelser för hur tråkigt vi hade, vad vi lyssnade på för
musik medan vi skrev, kläder vi ville ha, fantasier om våra
framtida liv med diverse popstjärnor. Lite längre fram blev det
redogörelser om från våra arbetsplatser. Ganska ofta handlade det
om människor som på olika sätt irriterade oss och deras
respektive lyten. Nej, vi var nog inte särskilt snälla, men jag
tror att vi ofta var ganska roliga. Och jag tänker ofta på den
där maniska skrivklådan; hur avgörande den måste varit för vår
språkliga utveckling. Glädjen i att hitta en formulering, och
veta att det fanns en mottagare som skulle förstå den precis.


Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Nu
vill jag sannerligen inte jämföra mig själv med Jane Austen, men
några gånger när jag läser Paulina Helgesons översättning av
hennes bevarade brev går tankarna ändå till min och R:s juvenila
brevväxling. Det är någonting med den där formuleringsglädjen,
den självklara och närmast symbiotiska förståelsen mellan
brevskrivare och mottagare som jag känner igen. Och förstås,
vardagligheten.


För det är vardagen som präglar Austens brev. Den och inte så
mycket annat. Den läsare som letar efter mer substantiella
funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens
kommer att bli besviken. Det är en småborgerlig och ganska
begränsad värld som den brittiska 1800-talsförfattaren beskriver,
en miljö som är väl bekant för läsare av hennes romaner. Men det
är knappast en stillsam och odramatisk tillvaro; mellan alla
otaliga klänningsbryderier, mer eller mindre tråkiga sociala
samkväm, utflykter och trädgårdsbestyr finns ju också livets
stora händelser: födslar, dödsfall, kärlek och sjukdom. Ofta
behandlas dessa avgörande moment lite i förbifarten, och ibland i
respektlösa, för att inte säga vanvördiga termer. ”Så fasansfullt
med alla dessa döda!” utbrister Jane i ett brev till systern
Cassandra från 1811. För att sedan tillägga: ”Och en sådan
välsignelse att ingen av dem var någon som man tyckte om!”


börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi
har skrivit liknande gräsligheter


Det är över huvud taget inte någon särskilt ädel person som
träder fram i dessa brev, snarare framstår hon rätt ofta som
småsint och bitchig. Särskilt ungdomsbreven till systern har en
skvallrig ton, ofta kryddad med diverse vällustigt elaka
kommentarer om människors utseende: Lyssna till exempel på
följande betraktelser från en bal: ”Där fanns få skönheter, &
de som fanns var inte uppseendeväckande vackra. Miss Iremonger
såg inte alls kry ut och mrs Blount var den enda som blev mycket
beundrad. Hon tedde sig just som hon gjorde i september, med
samma breda ansikte, diamantbandå, vita skor, rosaröda make &
tjocka hals. /…/ Jag betraktade sir Thomas Champney & tänkte
på stackars Rosalie; jag betraktade hans dotter & fann henne
vara ett märkligt djur med vit hals. Jag nödgades tycka att mrs
Warren var en mycket belevad ung dam, vilket jag beklagar. Hon
har blivit av med en del av den vikt som återstod efter hennes
havandeskap & dansade ytterst livligt, utan att se så väldigt
stor ut. Hennes man är ful så det förslår, fulare till och med än
hans kusin John, men han förefaller inte så hiskligt gammal.”


Stycken som de här är förstås ytterligt roande att läsa, även om
man ibland hickar till inför den skamlöst råa elakheten, som i
dessa rader om en bekant som förlorat ett barn: ”Mrs Hall nedkom
med ett dödfött barn igår, några veckor tidigare än beräknat, och
det hela berodde på att hon blev skrämd. Jag antar att hon
oförhappandes fick syn på sin make”.


Fast börjar vi rannsaka oss själva inser nog de
flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter i egna
brev och mejl under åren: rader som förhoppningsvis aldrig kommer
att komma till någon allmänhets beskådande.


För känslan av nyckelhålstittande dyker onekligen upp när man
läser Austens brev. Inte för att de beskriver några utlämnande
detaljer, men för att det är så tydligt att de aldrig skrivits
för att läsas av någon utomstående. Det är stor skillnad mellan
att läsa litterära brevväxlingar som inte skrivits för någon
annan än mottagaren och sådana som alldeles uppenbart är skrivna
för en läsande eftervärld. Den senare kategorin framstår ofta som
alltför konstruerad för att vara riktigt intressant, hur
storslagna tankar som än redovisas.


Cassandra Austen brände en stor del av Janes brev efter hennes
död; något som har gjort henne impopulär blad såväl
litteraturvetare som hängivna Austen-fans. En vanlig uppfattning
är att Cassandra har velat tillrättalägga bilden av systern; få
henne att framstå som mer mild och helgonlik än hon var. Det där
tror jag inte stämmer. Var och en som läst Jane Austen vet att
hon snarare var en krass skildrare av det sociala spelet än den
helromantiska författare som framstått i de ofta rätt sliskiga
filmatiseringarna av hennes böcker och liv. Och även i de brev
som Cassandra valt att bevara är det en ganska ocensurerad bild
som framkommer.


Cassandra gjorde nog bara vad vilken riktig vän
som helst hade gjort: behållit det mest privata just privat. För
handen på hjärtat, vad är det man helst vill undanhålla för en
framtida omvärld, oavsett om det som i Austens fall består av en
hel värld eller bara ens barn eller vänner? Inte i första hand,
tror jag, de mest självutlämnande tankarna, inte livets dramer.
Nej, det är banaliteterna, de små elaka kommentarerna, de dåliga
skämten. De som bara är avsedda för en enda människa, den som
förstår när det är allvar eller inte. Jag är glad att mina och
R:s brev kommer att förbli hemliga oss emellan. För är det något
som slår mig vid läsningen av Austens brev är det hur viktigt det
är att ha en Cassandra. Någon som förstår och tolkar en rätt i
alla tonlägen. Någon för vilken ingen vardagsdetalj är för
trivial eller obetydlig.


Annina Rabe, litteraturkritiker


Litteratur


Jane Austens brev, översättning Paulina Helgeson, Albert Bonniers
förlag, 2017.