Brevvänner under antiken: Augustinus och Hieronymus

Att brevväxla under antiken var något helt annat än dagens
snabbmessande. Vincent Flink Amble-Naess inspireras av tidens
omsorgsfullhet, men befarar att helgonens, geniernas och
hjältarnas tid förbi.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2022-05-09.


I skiftet mellan tre- och fyrahundratalet e.Kr ägde en
brevväxling rum mellan två av senantikens mest framstående män.
Det var kyrkofäderna Augustinus och Hieronymus som skrev till
varandra.


Augustinus föddes i Nordafrika, och förutom ett par studieår i
ungdomen var det där han tillbringade hela sitt långa liv.
Hieronymus levde vid tiden för brevväxlingen i det Heliga landet.
När man betraktar en karta över romarriket kan det verka
överskådligt, men avståndet mellan Augustinus hemstad i dagens
Algeriet och Hieronymus Betlehem är närmast oöverskådligt.
Färdvägen bjuder inte heller på några bekvämligheter. Det är med
få undantag ett kargt och öde land som sträcker sig mellan
städerna. För den som fick i uppdrag att leverera ett brev från
den ena platsen till den andra, i en tid då varken asfalterade
vägar eller motorfordon fanns att tillgå, var landvägen därför
inte ett alternativ. Kvar stod Medelhavet, men också till havs
lurade faror: väldiga vågor och rövarband med slipade vapen. De
vältaliga formuleringarna fraktades med livet som insats. Och det
tog tid. En brevväxling kunde ta decennier i anspråk. ”Jag minns
att jag skrev till dig medan jag ännu var ung” skriver
Augustinus,  ”men nu är jag redan gammal”.


Och även själva produktionen tog tid. Det var nämligen inte
männen själva som skrev. Breven dikterades för en person med
yrkestiteln takygraf, snabbskrivare. I oerhörd hastighet ristade
dessa specialister in en förkortad form av texten på en tavla av
trä eller vax. Sedan lästes alltsammans upp för professionella
skrivare, som omsorgsfullt förde över innehållet till papyrus.


Kyrkofäderna diskuterar vilken tolkning av
Paulus ord i Galaterbrevet som är den rätta, men kanske är det
inte själva innehållet som är det viktiga, utan hur männen
förhåller sig till varandra. Det rådde en ömsesidig respekt
mellan dem, av ett slag som har blivit dagens debattklimat
främmande. Augustinus och Hieronymus var meningsmotståndare, men
ansträngde sig för att debattera som vänner. Vid de få tillfällen
då bitska kommentarer faktiskt yttras, följs de av en ursäkt i
nästkommande brev. Kanske är det inte ägnat att förvåna; det är
inte svårt att föreställa sig vilken ångest ett förhastat ord
måste ha inneburit. Om en människa idag råkar såra någon kan hon
omedelbart be om ursäkt, och därmed är saken ur världen. För de
två kyrkofäderna fick förlåtelsen emellertid vänta.


Kanske var det just avståndet – det tidsliga och det rumsliga –
som gjorde att de förblev vänner. Förhållandet säger något om
samtiden. Tack vare den teknologiska utvecklingen har det blivit
möjligt att ögonblickligen komma i kontakt med människor över
hela världen. Utvecklingen har inneburit en vinst, men samtidigt
har något gått förlorat. Trots framstegen är själva
grundvillkoren för de mänskliga relationerna oförändrade. Behovet
av avstånd förblir en viktig del av vänskapen. Till vardags
uttrycks saken som att man inte ska ta någon för givet.
Formuleringens banalitet döljer ett existentiellt bråddjup – alla
våra relationer är villkorade, eftersom de har sitt slut i
graven. Saknaden efter någon kan därför ses som en förberedelse
för döden, både vännens död och den egna.


Under sin livstid hade Augustinus och Hieronymus ett begränsat
antal skrivtillfällen att förfoga över. Postgångens långsamhet
och brevskrivandets umbäranden påminde dem ständigt om detta.
Därför ansträngde de sig för att göra det bästa av varje
meddelande.


Också idag begränsas vår kommunikation naturligtvis av döden, men
teknologin har skapat en illusion av oändlighet. Det ger upphov
till ett nytt slags problem. Den som tror att allt går att ställa
till rätta i efterhand riskerar att hela tiden skjuta saker på
framtiden. Det finns ingen anledning att ta itu med något idag om
det lika gärna kan göras imorgon. Synsättet har kommit att prägla
den moderna mentaliteten. Det kan kallas prokrastinering,
hållningslöshet eller lättja. Men kanske bottnar det i en och
samma sak: dödsförnekelse.


Under kyrkofädernas tid var döden alltid
närvarande. Den som någon gång har deltagit i en gudstjänst har
lätt att förstå varför: Församlingen tillber en avrättad man,
dricker hans blod och äter hans kropp. Det hade varit svårt att
inbilla en människa vars hela tillvaro regisserades av kyrkan att
hennes jordeliv saknade slut.


Förhållandet är paradoxalt. Under en tid då alla trodde på evigt
liv var döden närvarande i kulturen, men den sekulära människan
vill inte låtsas om den. Kanske är anledningen att förnekelsen
fyller en viktig funktion. Insikten om livets korthet manar
nämligen till eftertanke. Denna eftertanke tycks under antiken ha
betraktats som en form av plikt.


Ibland får jag en känsla av att motsvarigheten för den moderna
människan är att hela tiden vara lycklig. En lycklig människa
besväras inte av dödsångest, och vid första anblick framstår
därför målsättningen som välfunnen. En svårighet kvarstår
emellertid: Den som enbart söker lyckan går fel, och måste nöja
sig med något annat. I det moderna samhället har förströelsen
blivit en form av surrogat, som kommer oss till del genom en
strid ström av hemleveranser och videoklipp. Förströelsen är
förvisso mindre njutbar än lyckan, men i gengäld kan den
upprätthållas under längre tid. Det förefaller kanske
motsägelsefullt, men för att undvika tanken på döden måste själva
livet gestaltas i dess avbild. Ingenting får ta slut, ingenting
får ställas på sin spets, ingenting får bjuda motstånd. Ingenting
får hända, kort sagt.


I längden blir människor olyckliga, och känner ångest över all
tid de lägger ned på sådant som de i sitt hjärta finner
meningslöst. Kanske hör de talas om personer som ägnat sina liv
åt något större och mera upphöjt, och fylls av beundran. De
tänker att det är så livet egentligen borde levas, och inte på
det splittrade vis som utmärker deras egen tillvaro.


För egen del riktas min beundran ofta mot
personer som föddes långt innan det moderna samhället, som till
exempel just Augustinus och Hieronymus. Men kanske är det jag
uppfattar som dygd bara en följd av deras materiella
förutsättningar. Kanske är helgonens, geniernas och hjältarnas
tid förbi. Och kanske måste vi som har haft oturen att födas för
sent helt enkelt nöja oss med våra tidsfördriv och distraktioner.
Det är trots allt en tanke som utmanar löjet att jag – som har
svårt att skriva en radioessä på min laptop – skulle kunna dra
lärdom av den ton som råder i brevväxlingen från tre- och
fyrahundratalen, och skriva till mina vänner som om orden inte
omedelbart gick att ångra. Men idéens absurditet gör den också
mera lockande. Jag drar mig till minnes den argentinske
författaren Borges ord om att det som utmärker en gentleman är
att han bara intresserar sig för förlorade företag. Och genast
framstår ett nytt liv som möjligt. Ett där kyrkofäderna ler i sin
himmel.


Vincent Flink Amble-Naess
läkare och kulturskribent