Var det brevet som fördärvade världen?

Går det att skriva brev idag utan att det blir ett iscensättande
av brevskrivande? Och varför är ett mail inte ett brev? OBS
producent Olof Åkerlund funderar över korrespondensen och
självmedvetandet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Kära lyssnare,


När en människa föds är hon närsynt och ett med världen. I takt
med att synfältet vidgas lösgörs den fysiska varelsen, men hon
står ännu på lika villkor med sin omgivning. Denna korta period
är paradiset. Som vi snabbt glömmer, men sedan ägnar våra liv åt
att leta efter. För snart växer det inre jaget fram och
föreställningen om detta jag som ett objekt.


När en människa kommer närmare sitt upphörande ligger hela hennes
liv insvept i detta självmedvetande, framför hennes fötter som
avstannat i sin baklängesgång in i framtiden.


Det händer vid sällsynta tillfällen att jag
skriver brev. Och slås då av hur naturligt tonen infinner sig.
Trots att jag skriver flera tusen mail om året kan jag där
fortfarande leta efter det rätta uttrycket. Jag korrigerar ännu
mina hälsningsfraser, klättrar osäkert mellan olika nivåer av
formalitet. Brevet däremot tycks ha en form som längtar efter att
bli ifylld, där stilen och ärendet ger varandra. Har man väl
funnit ett lämpligt papper, valt ut den rätta pennan, så brukar
det ge sig. 


Men inte för alla. “Känslan för behärskad  brevkomposition
som det tomma papperet en gång inbjöd till tror  jag gick
förlorad med backstegstangentens tidevarv” skriver Michael
Larsson till Ludvig Köhler i boken ”Mejl” som samlar
e-postutbytet mellan två litteraturarbetare åren 2022 till 2024.
Möjligheten att enkelt korrigera tycks alltså förändra formen i
grunden. Jag tror det ligger något i det.


För en tid sedan fick jag överta ett helt bibliotek, det var i
sista stund innan det nådde lågorna. Det kom fyrtio
flyttkartonger böcker till en redan överbelamrad lägenhet. Snart
också bokägarens brev från 1940-talet, författade av unga
människor som brinner för konsten och livet. De är inte särskilt
lyckliga, men brevformen tycks skänka dem ett slags stilens
lycka. “Hej, ditt friska äckel!” lyder en kamratlig hälsning från
en läroverksgosse som i ett brev till sin sin syster även röjer
själens vedermödor: 


“Inte utan viss häpnad” skriver han “har jag kunnat konstatera en
om inte synnerligen tvär så dock rätt markerad omsvängning mot en
halvt idealbetonad erotisk skepticism, försatt med en droppe
självironisk bitterhet samt en lätt dosis ångestneurotiskt
självmedlidande, som i förening med gammal känslokyla och,
periodvis, estetiska rysningssymtom utgör en om också något
svårsvald så dock inte helt oraffinerad själslig cocktail.”


Man kan notera en självmedvetenhet i formuleringsglädjen, den som
skriver har lagt sitt inre på dissektionsbordet och noterar vad
skalpellen blottlagt. Men själva skrivandet sker inte på några
andra villkor än brevets egna. Avsändaren är en artonårig Ingvar
Björkeson, han som skulle bli vår störste översättare av antika
klassiker. Femtio år senare utkom hans tolkning av “Odysséen”.
Men brevet skrevs 1946, samma år som publiceringen av Eyvind
Johnsons omtolkning av samma epos: “Strändernas svall – en roman
om det närvarande”. Undertiteln kan syfta på berättelsens
relevans för sin tid, men den som läser Homeros vet också att där
finns en särskild närvaro som hela tiden för läsaren tätt inpå
skeendena. Det kan handla om en öm situation bland familjen så
väl som ett spjut som penetrerar ljumsken. Tillvaron lyser. Och
om man lägger Homeros bredvid Johnson är det svårt att inte känna
att den moderna, psykologiska, människan förlorat något i just
närvaro. Hon kommer sällan direkt till sin omgivning, det
utifrånblickande självmedvetandet skickas ut först som en
spejare. Ett slags ständig diaspora från sig själv.


Under en tid var jag upptagen av den märkliga
idén att självmedvetandet växer av egen kraft genom historien.
Att världen på något vis önskar att se sig själv och använder oss
som redskap. Och att själva mänskligheten i denna process nu
blivit gammal. Slitits loss från omgivningen, stängt dörren till
framtiden och ser tillbaka på en historia och en kultur som nu
bara erbjuder variationer på kända teman, remakes på
remakes. 


Självmedvetandets expansion handlar om en inre närvaro på
bekostnad av en yttre. Och här är brevuppfinningen knappast en
oskyldig spelare. Att skicka ett brev – som i antiken dessutom
lästes högt – är att bända loss en del av sig själv och sända ut
den i världen. Och inte heller Kristendomen, som på grund av
Paulus närmast kan liknas vid en brevreligion, är oskyldig. Man
kan på ett mycket mycket konkret sätt bevittna förskjutningen
från det yttre till det inre mellan den hebreiska bibeln och det
Nya testamentet. I andra Mosebok förmanas vi att inte begå
äktenskapsbrott, en handling som Jesus enligt Matteus
kommenterar: “Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå
äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med
åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap.”


En synd som flyttar in i tanken är gödsel för ett självmedvetande
på framväxt, som idag förstås gror under helt nya förutsättningar
med publiceringsplattformar och spegelvända kameror i varje
ficka. Inte konstigt att redan barn numera blir
nostalgiska. 


När Larsson och Köhler skickar rapporter om alla sina göranden
och låtanden från 2020-talets Sverige , så är deras korrespondens
från första stund betraktad utifrån – av dem själva. Och det har
nog med både tiden och formen att göra. Mailar man långt och
regelbundet blir det ofrånkomligen som att lajva brevskrivare.
Jag läser och tänker att vår epoks mest autentiska form nog är
det korta meddelandet, som sällan gör sig i bokform.


Men så händer något. Genom ihärdighet och ett syftande till
allvar erövrar mailarna formen och finner en stilens lycka. Mot
slutet luras jag till och med att tro att de skriver brev.


Ludvig Köhler beskriver vid ett tillfälle en svamptripp där han i
väldigt konkret mening betraktar sig själv utifrån, får då syn på
sin själ och finner försoning. Och det han ser är ett inre som
kan bli instängt på grund av brist på självmedvetande. I
tv-serier och reels, i relationer som pågår. Och det är förstås
så, att det också finns ett utifrånbetraktande som inte
objektifierar, som inte syftar till att presentera sitt själv för
världen, utan om ett verkligt möte mellan jag och jag.


Det är ju den blicken som får oss att mogna, förbättra oss i vår
relation till oss själva så väl som till andra. Som
förhoppningsvis en dag ska få oss att sluta plundra Troja. Men
kan vi bevara närheten till världen samtidigt som vi
mognar? 


Självmedvetandet förvisar oss ur paradiset.
Kanske pekar det också på en väg tillbaka, så länge vi inser att
nåden alltid måste vara tillfällig. Att lyckan behöver olyckan
för att existera. Som Inger Christensen noterar så är paradiso
ett anagram på diaspora. Vi är på något vis alltid på flykt i
denna värld, in i och ut ur oss själva. Tills vi en dag ser
tillbaka på vårt liv och funderar över en avslutning på vårt
sista brev till verkligheten som känns helt rätt i ton.


Sic Gloria transit mundi


Tjofadderittan hejsan


Bästa hälsningar


Olof Åkerlund
producent för OBS


Litteratur


Ludvig Köhler och Michael Larsson: Mejl 202201–202405.
Ellerströms förlag, 2024.


Eyvind Johnson: Strändernas svall. Albert Bonniers förlag, 1946.


Homeros: Odysséen. Översättning av Ingvar Björkeson. Natur &
kultur, 1995.