Att läsa Solvej Balle med obotlig cancer

Hur deltar man i den mänskliga gemenskapen när man plötsligt
finner sig tillhöra en annan art? Kåre Moberg får ett
livsförändrande besked och känner igen sig i Solvej Balles
septologi.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Nyligen fick jag motta ett besked som förändrade mitt liv.
Beskedet fick mig att plötsligt känna främlingskap inför andra
människor. Så till den grad att jag upplevde att jag tillhörde,
inte bara en annan kategori av människa, utan rentav en annan
art.


Som statistiker och forskare borde jag kanske söka skälen till
detta utanförskap i vetenskapliga rapporter om den obotliga
sjukdom som jag har drabbats av: pankreascancer med metastaser.


Men det är i stället i skönlitteraturen som jag hittar en
resonans till det främlingskap jag plötsligt känner.


I den danska författaren Solveig Balles
septologi ”Om uträkning av omfång”, har tiden fastnat i en loop.
Vi följer Tara som försöker hitta en väg ut ur det fastslagna och
förutbestämda, när den 18 november upprepas dag efter dag.


Den första boken är ett slags klaustrofobisk ubåtsroman, men
senare öppnar sig berättelsen, när det visar sig att det finns
många fler som också sitter fast i den 18 november.


Hur ska denna nya kategori av människor förhålla sig till
personer som inte är i deras situation? Hur ska deras deltagande
se ut, i den mänskliga gemenskapen och i världen i stort? Det är
svårt att förändra sin situation när dagen börjar om varje
morgon.


Dessa ”tidsloopare” söker en samhörighet med sin omgivning, men
som läsare får man en tydlig känsla av att deras värld är
uppdelad i ett ”vi och dom”, och att alla andra fungerar mer
eller mindre som statister.


Det uppstår problem kring hur man talar om tid. Hur beskriver man
längre och kortare tidsperspektiv när man inte har en morgondag?


Sedan jag fick min diagnos känner jag igen mig. Tidshorisonten är
inte lika snäv som för Balles ”tidsloopare”, men även för en
döende – förlåt, någon med radikalt kortare förväntad livslängd –
händer något med den förväntan, planering och längtan som präglar
våra inre liv.


Jag har försökt att plita ned listor på saker som obotligt sjuka
inte kan göra, men varje gång jag skrivit ned något i stil med
”byta karriär”, ”renovera köket”, ”lära sig ett nytt språk”, så
kommer jag på att det säkert finns andra i en liknande situation
som mig, som mycket väl skulle kunna tänka sig att göra just
dessa saker.


Det som gör att vi obotligt sjuka känner oss som främlingar
handlar nog mer om det bemötande vi får. Det stela och tveksamma
uttrycket och det försiktiga undrandet om vad som kan sägas och
inte sägas. Det gör att jag undviker att hälsa på flyktiga
bekanta. Den enkla frågan ”hur är läget?”, kan ju endast besvaras
med en lögn om man inte vill skapa stel och deprimerande
stämning.


Även om det kan verka obetydligt, så styr det på vilket sätt jag
deltar i gemenskapen med andra.


För att människor ska kunna interagera som
jämbördiga moraliska varelser, behöver vi känna en tillhörighet
till den universella mänskliga gemenskapen, skriver filosofen
Jürgen Habermas i sin studie ”Den mänskliga naturens framtid”.


I boken problematiserar Habermas genteknologin utifrån vad den
kan göra med människans självförståelse som artvarelse. Det
centrala temat är vad vi ställs inför när distinktionen mellan
det ”framvuxna” och det ”framställda” suddas ut, och det blir
möjligt, för bland annat föräldrar, att fatta irreversibla beslut
om sina barns genetiska uppsättning.


På ett elegant sätt guidar Habermas sin läsare fram till tämligen
radikala och oväntade frågor.


Hur påverkas symmetrin i våra relationer människor emellan, om
några av oss har haft medprogrammerare, som har ”lekt gud” genom
att fatta beslut om våra livsöden redan under fosterstadiet?
Uppstår rentav en ny artspecifik kategori? Gäller de universella
mänskliga rättigheterna för denna nya människokategori?


På samma sätt som Jürgen Habermas genetiskt modifierade cyborgar
och Solveig Balles tidsloopare ofrivilligt har dömts till ett
utanförskap, trots att de rör sig bland oss som vilka som helst,
så upplever jag att vi obotligt sjuka går omkring bland andra
människor som om vi vore en egen art.


Det är i de små vardagliga interaktionerna som jag slås av det.
Som när min röntgenläkare önskar mig god bättring, och hans svar
på mitt ”vi får hoppas” blir, ”ja, det är ju själva tanken med
det här stället”. Jag kan inte låta bli att tänka att ”det kanske
gäller för andra, men inte för den som är obotligt sjuk”.


Eller när jag köper byxor till min dotter, och de är lite långa
och behöver rullas upp. ”Bra, då räcker de lite längre”, tänker
jag. Men sen: ”Kommer jag att leva så pass länge att jag får
uppleva att min dotter kommer behöva förlänga byxorna?”.


Jag och min fru brukade glatt utbrista ”så kul
vi kommer ha det” när vi såg ett äldre par gå hem från teatern,
eller bara från ett enkelt restaurangbesök. Nu ser jag med avund
på sjuttioplussare och önskar innerligt att jag ska få uppleva
åtminstone ett decennium till.


Den här önskan att få bli gammal gör en del i Balles romansvit
särskilt smärtsam för mig. Efter att flera decennier passerat
låter hon den åldrade Tara återvända till sin man.


Som gammal kvinna besöker hon den som var hennes ungdomskärlek.
För att undgå det oundvikliga främlingskap som de både skulle ha
känt inför varandra, går hon till honom när han sover. Hon känner
inte längre förtvivlan eller längtan, men snarare en känsla av
ömhet.


På samma sätt föreställer jag mig att min fru, när hon tänker
tillbaka på mig och vår tid tillsammans, kommer besöka mig i sitt
minne, som en äldre kvinna som besöker en man i 40-årsåldern. För
en av oss har tiden kristalliserats, för den andre har den
fortsatt med upplevelser, glädje, sorg, ålder, utveckling – liv.


För att visa att något skaver i Taras besök hos sin man, låter
Balle en fluga ta plats i scenen. Med sitt fräcka surr stör den
friden och hotar att väcka maken. Trots att Tara har besökt
hemmet otaliga gånger och väl känner till varje ljud och händelse
som försiggår där den 18 november, så har hon lyckats missa denna
fluga. Eller är det något som hon förträngt som nu kommer upp
till ytan?


Den fluga som jag föreställer mig kommer störa min frus minne är
allt kring cancerbehandlingen som man gärna glömmer – cellgifter,
sjukhusbesök, sprutor, dåliga nyheter och dystra prognoser.


Men flugan kan också symbolisera ett slags hopp – det fanns trots
allt något som inte var helt förutbestämt. Den 18 november var
inte exakt så som Tara trodde sig veta.


Jag känner ett starkt släktskap med Balles tidsloopare i deras
sökande efter en väg ut, efter en morgondag som har förvägrats
dem. Jag önskar att mitt sökande ska leda mig till en plats där
kontrasten mellan det jag har varit, och det jag nu känner mig
som, kommer minska, och att jag återigen kommer att känna en
tillhörighet till den mänskliga gemenskapen. Här och nu, och
förhoppningsvis under flera år framöver.


Kåre Moberg
utbildningsforskare och statistiker


Essän producerades av Karin Arbsjö


Litteratur


Solvej Balle: Om uträkning av omfång. Översättare: Ninni
Holmqvist. Wahlström & Widstrand, 2023–.