Ondskefulla, destruktiva och döda lesbiska kvinnor

I kriminallitteraturen är lesbisk kärlek ofta något destruktivt
och kan fungera som en oväntad twist. Deckarläsaren Anna Nygren
försöker lösa mysteriet med sin dragning till mordgåtornas mörka
begär.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna


Jag är författare och litteraturvetare. Alltså läser jag mycket.
Men ibland ljuger jag om mina läsvanor. Jag har nämligen fastnat
i ett deckarträsk och jag kommer inte ut ur det. Det låter kanske
som om deckarna skulle vara mitt guilty pleasure, ett hemligt
begär. Det är sant, men sanningen är att det är mer än så.
Deckarna är mitt sätt att försöka förstå mitt begär. Och det
skrämmer mig.


Det började när jag var 13 år och hittade Maria Langs deckare
”Mördaren ljuger inte ensam” från 1949 i mammas bokhylla. Där är
twisten i mordhistorien att mördaren är lesbisk:
Viveka. Hennes replik ”Det var inte Rutger jag älskade, det var
Marianne” är nyckelrepliken i boken. Den motiverar alla hennes
destruktiva handlingar. Detta var den första queera gestalt jag
hittade i litteraturen. Jag lärde mig då, att skulle jag
fortsätta älska mina tjejkompisar på det här sättet, så
kunde det sluta med ond bråd död. Nästan samtidigt läste jag Åsa
Larssons deckare ”Svart stig”. Där är inte mördaren, men
mordoffret lesbisk. Och efter att hon mördats tar hennes hemliga
flickvän livet av sig – efter att först också ha dödat fyra
hundar. Jag lärde mig: Det är inte lätt att vara lesbisk. Det är
farligt.


21 år senare har jag ännu inte mördat eller
blivit mördad. Men mitt begär efter kärlek blandas samman med ett
begär efter the dark side, efter något obehagligt, blodigt,
skadligt. I läsningen känner jag både bekräftelse och
bestraffning. Den dubbla känslan är ett mysterium som triggar
mig, en gåta som kräver en lösning.


I deckare ses det lesbiska ofta som något ondskefullt, farligt
och destruktivt. Det skriver Emma Donoghue i en bok om lesbiska
motiv i litteraturen, ”Inseparable. Desire between women in
literature”. Det historiskt sett omoraliska och olagliga queera
begäret ligger i linje med mördarens karaktär. Samtidigt är den
kvinnliga homosexualiteten, till skillnad från den manliga, ofta
osynliggjord – och i brottsberättelsen är kvinnogestalter oftast
offer snarare än förövare. Den hemliga lesbiska kärleken som ett
mordmotiv blir därför en fantastisk twist i deckarintrigen. Ingen
kunde ana detta! Ett begär som ingen kunde se! Alla blir lurade!
Det lesbiska begäret fungerar som en mörk drivkraft och leder mot
döden.


Jag tänker på hur jag själv aldrig känt kärleken
som god och enkel: Var det för att Viveka och Marianne lärde mig
att det kommer sluta med död och elände? Handlar det om att vara
farlig eller vara i fara?


Jag börjar tänka på faran i att skriva. Maria Lang, eller Dagmar
Lange som namnet bakom pseudonymen lyder, var inte bara
deckardrottning utan också litteraturvetare. Hon disputerar 1946
med avhandlingen ”Pontus Wikner som vitter författare”. Men det
är konfliktfyllt, eftersom hon skriver om det homosexuella hos
Wikner, och det gillas inte av akademin, inte då, inte ännu – hon
kan först inte lägga fram avhandlingen, utan måste vänta på en
lite mer progressiv universitetsledning. I ”Mördaren ljuger inte
ensam” låter Maria Lang mördaren Viveka skriva i sin bekännelse:
”Min kärlek var stark och normal för mig, och att den ledde mig
till svåra brott berodde inte på att den var särpräglad.” Hon
vänder sig alltså bort från en kategorisering av kärleken, och
ser dess styrka som viktigare.


Efter debuten ”Främlingar på ett tåg” fick Patricia Highsmith
beteckningen ”spänningsförfattare”, trots att hon själv inte
ansåg att romanen tillhörde en specifik genre. Det skrämde inför
publiceringen av romanen ”Carol”, som ofta ses som en queer
kultbok. Skulle den göra henne till en lesbisk författare? Hon
väljer, precis som Lange, en pseudonym: Claire Morgan. ”Carol” är
inte en deckare, och den handlar inte om den lesbiskas död –
tvärtom. Läsarbreven strömmar snart in. Och läsarna tackar för
att de slipper skära upp handlederna, dränka sig i
swimmingpoolen, bli hetero eller kollapsa i helvetet. Highsmith
skriver i ett efterord till en senare utgåva att hon föredrar att
undvika etiketter. Som lesbisk deckarläsare, tänker jag att hon
menar etiketter både som i genrebeteckning och namngiven
sexualitet. Jag tror att Highsmiths skeptiska hållning kommer av
att det som får ett specifikt namn lätt anses som mindre
allmängiltigt. Men kanske är det tvärtom vad vi väljer att kalla
saker, som gör dem angelägna?


Två centrala begrepp inom den queera litteraturvetenskapen är
paranoid läsning och queera läckage. Eve Kosofsky Sedgwick
skriver i essän ”You’re So Paranoid You Probably Think This Ess
Is About You” om hur den paranoida läsningen försöker avslöja
fällor och något som finns underliggande, en maktordning. För
queers handlar det om att uppfatta hur texter som på ytan ser ut
att vara homovänliga, kan ha ett dolt budskap om att man
egentligen inte blir någon riktig människa förrän man blivit
straight. En sån läsning skapar känslan av att man kan inte lita
på någon. Queera läckage handlar istället om att visa hur det
även i dom mest heteronormativa texter finns små glipor där
queera begär sipprar in, och lyfta fram dom som det allra
viktigaste.


Jag tänker att något av det farliga queera i
”Carols” lesbiska otrohetsberättelse läcker in i Highsmiths
deckare. Kanske är det mitt queera hjärta som inte kan fatta att
en heteroromans kan innehålla begär starka nog för mord? Jag
läser Highsmiths ”Januaris två ansikten”, som en queer
love-hate-berättelse, mellan Rydal och Chester, två amerikanska
män involverade i ett triangeldrama och ett mord i Aten. Dom är
förhäxade av varandra, dom drabbas av begäret som av blixten, ett
starkt sken, som kanske också är döden.


På 1500-talet myntades begreppet ”lilla döden”, om det som idag
kallas orgasm. Roland Barthes använder samma uttryck för att
beskriva en stor läsupplevelse. Det är något med läsningen, med
dess njutning. Och något med döden. Jag tror att jag funnit en
viktig ledtråd, det känns underbart, men farligt.


Kriminalromanen har lästs på många sätt, inte minst som en
samhällskritisk eller moralistisk genre. Att läsa genom en queer
lins innebär att jag kan förstå deckaren som en möjlig öppning
mot en omtolkning av godhet, ondska och begär. Det finns en
motsats till den paranoida läsningen: den reparativa. Den är inte
misstänksam. Den tror inte att någon är ute efter att straffa en.
Eller, den vet att någon är det, men tillåter sig att njuta i
stunden. Den tar tillvara på små ögonblick av skeva begär och
låter läsaren känna igen sig. Det är därför jag följer mitt
hemliga begär till deckarna och brotten, för att de tillåter mig
att för en stund omfamna ondskan. Visst är det så att den
lesbiska dör, eller straffas, men det är bara en grej som läggs
på i slutet, för att kunna tillåta ett förbjudet begär. Jag har
hittat en lösning på mitt mysterium. Jag slutar läsa innan bokens
gåta har lösts och straffet utdelats.


Anna Nygren
författare, litteraturvetare och konstnär


Producent: Ann Lingebrandt


 


 


Litteratur


Maria Lang: Mördaren ljuger inte ensam, Norstedts 1949


Åsa Larsson: Svart stig, Albert Bonniers förlag 2006


Emma Donoghue: Inseparable. Desire between women in literature,
Knopf 2010


Eve Kosofsky Sedgwick: You’re So Paranoid You Probably Think This
Essay Is About You, i Touching Feeling: Affect, Pedagogy,
Performativity, Duke University Press 2002


Patricia Highsmith: Carol. Översättning: Karin Lindeqvist,
Modernista 2017


Patricia Highsmith: Januaris två ansikten, översättning
Anne-Marie Edéus, Modernista 2021