Vi lever alla i surrealisternas värld

Det första surrealistiska manifestet skrevs 1924, men rörelsen
överlevde sig själv och återfinns inom konst och reklam. Men även
inom politiken, där den dock bytt sida, konstaterar Thomas
Steinfeld.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Den 23 januari 2016 stod Donald Trump, vid denna tid en av flera
kandidater till posten som Förenta Staternas president, framför
en jublande folkmassa i Sioux City, Iowa, och utropade: “Jag
skulle kunna stå i mitten av Femte avenyn och skjuta någon, och
jag skulle inte förlora några väljare, okej?” Det var ett utrop
som ekade av kulturhistoria, även om han själv inte visste om
det: ”Den enklaste surrealistiska handlingen“, hade den franske
författaren André Breton hävdat år 1929, ”skulle bestå i att gå
ut i gatan, med pistol i hand, och blint skjuta in i
folksamlingen, så snabbt du kan trycka på avtryckaren.”


Surrealismen bestod bara några år som en
någorlunda enhetlig konstnärlig rörelse, från det första
manifestet som publicerades den 15 oktober 1924 till det andra
manifestet från år 1929. Därefter splittrades gruppen. De ena
ville göra revolution, på gatorna, de andra ville leta efter nya
sätt att uttrycka sig inom konsten. André Breton, rörelsens
ledare, uppförde sig som en nyckfull envåldshärskare, och så
fortsatte var och en på egen hand. Under den korta tid de höll
ihop hann surrealisterna dock göra så mycket av sig väsen, att
deras gärningar ger ett eko än idag.


En målning av en mjuk klocka, som verkar rinna iväg som ett
halvstekt ägg, en bild av en pipa med en text, som berättar att
pipan inte är någon pipa, ett fotografi av en kvinnas nakna rygg,
med violinens f-hål målade på kroppen: Det är sådana verk som man
kommer ihåg, när man tänker på surrealismen. Och så minns man en
film från år 1928, skapad av regissören Luis Buñuel tillsammans
med konstnären Salvador Dalì, där en rakkniv skär genom ett öga.
Och så tänker man kanske på Bretons självbiografiska bok om
”l’amour fou” samt på en rad andra mer eller mindre galna
kärlekshistorier. Så är det, men så är det också inte: Ingen
rörelse inom konsten, någonsin, har haft en verkan som
surrealismen, fram till idag.


Surrealismen hade ett program, men knappast en teori. Den
viktigaste idén hade man lånat från Sigmund Freud och
psykoanalysen: att den egentliga sanningen om tillvaron finns i
det omedvetna, i en dimmig sfär där drifter, smärtor och begär,
drömmar och erfarenheter blandas med varandra, och att man borde
uppdaga denna undervärld, i alla dess fantastiska beståndsdelar.
Sigmund Freud själv var inte särskilt imponerad av
surrealisternas som efterföljare: ”Hittills hade jag varit
benägen att betrakta surrealisterna, som uppenbarligen valt mig
till beskyddare, som absoluta narrar“, skrev han efter han i juli
1938 hade tagit emot Salvador Dalì i London. Han fortsatte:
”Numera lutar jag mot en annan värdering. […] allvarliga
psykologiska problem”. Läser man rörelsens manifest, förstår man
Freuds förbehåll. Surrealisterna hade inte för avsikt att förstå
någonting. De var aktivister, de ville ”flytta gränserna för den
så kallade verkligheten”, så som de uttryckte det.


Surrealismen överlevde själva rörelsen, inte
bara som en bildskatt eller som en samling exemplariska
konstnärsliv - utan framför allt som en teknik som används för
alla sorters estetiska yttranden. René Magrittes målning av en
man med ett grönt äpple framför ansiktet blev en populär affisch,
så som flera andra surrealistiska bildverk. Frida Kahlos
smärtfyllda liv upphöjdes till ett exemplariskt människooffer
inför konstens altare, och i Venedig iscensatte sig Peggy
Guggenheim, sittandes i en gondol bakom stjärnförmiga glasögon,
som de galna geniernas drottning. Men visst kunde gränserna för
den så kallade verkligheten flyttas även utan medverkan av en
livslevande surrealist: Frank Zappa missade visserligen ett
personligt möte med Salvador Dalì. Surrealismen blev ändå en av
musikerns främsta inspirationskällor. På samma sätt är det med
regissören David Lynch: Det avklippta örat i början av filmen
”Blue Velvet” från år 1986 är en replik på Luis Buñuel
sönderskurna ögonglob. Och står den stora, filosoferande
spindeln, som den svenske regissören Johan Renck låter uppträda i
filmen ”Spaceman” från 2024, inte i en tradition som leder
tillbaka till Dalìs målning ”Spider in the Evening” från år 1940?


Surrealismens största effekter går dock förbi obemärkta. Folk har
vant sig vid att bilder, toner, till och med meningar följer på
varandra, utan att de verkar stå i ett sammanhang, och att de
växlar i allt snabbare takt, och att det enda som håller ihop dem
är strävan efter någonting oerhört, sensationellt, efter en
chock. ”Brainstorming” heter det förmodligen första försöket att
överföra surrealismen till en social teknik. Den lär visserligen
ha uppfunnits av en amerikansk reklamman under det sena
trettiotalet. Men till grund ligger surrealisternas ӎcriture
automatique”, det automatiska skrivandet som skulle ske utan
inblandning av ett kritiskt jag. I stället skulle det associeras
fritt, utan mål eller uppsikt, medan verksamheten drevs av
sökandet efter någonting alldeles nytt och överraskande. Denna
teknik spriddes så småningom till brukskonsten, först till
reklamen och till modet, sedan till musikvideon och därifrån åt
alla möjliga håll. ”När du får oväntat besök” låter det numera,
varthän man ser eller hör.


Medan surrealismen sjunkit in i vardagen, eller
bättre sagt: medan surrealismen blev vardagen, begravdes minnet
av att rörelsen hade börjat som ett politiskt företag. Och inte
bara det: som det sista revolutionära projekt som föddes inom
borgerligheten. Ett dussin välbärgade män från Paris skulle göra
revolt, inte bara i konsten, utan också i det verkliga livet. De
vägrade utopin, förkastade kompromisser, avskydde återhållsamhet,
avböjde priser och stipendier. De vill inte ens ha ett yrke. I
stället vördade de våldet som en form av praktisk poesi. 
Den moderna världen, menade de, består av dåliga kompromisser,
som bara blir värre. Man måste kapa åt sig denna värld, för att
visa att verkligheten kan förändras. Konsekvent nog fick de i
egen person uppleva historien i all sin brutalitet, de fick gå i
exil, hamnade i fängelset, blev åtalade för högförräderi, och
till sist skingrades deras dödsbon över hela klotet.


Konsthistorien, denna knappt dolda form av likplundring, som
Breton betecknade den, hann trots allt ifatt dem. Surrealismen i
sin ursprungliga betydelse finns dock kvar. Men den har bytt
politisk sida. ”Everything is wrong”, kunde man höra Donald Trump
säga, ”allting är fel.” Surrealisterna kunde inte sagt det
bättre.


Thomas Steinfeld
författare, kulturhistoriker och översättare