Jag är hellre en åsna än intellektuell

Åsnan har fungerat som en symbol för dumhet och envishet, men i
litteraturen kan man ana att djuret har en större betydelse än
så. Torbjörn Elensky inspireras av dess konstruktiva dumhet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Hur är det egentligen: är dumhet bara brist på intelligens eller
är det en egenskap i egen rätt? Kan det finnas olika slags
dumhet, precis som det finns olika slags intelligens?
Övergripande, språklig, matematisk, social, politisk... kanske
finns det även kreativ och konstruktiv dumhet, som kan leda till
framsteg för mänskligheten? Kanske finns det också en viss
intelligent dumhet, som den där listiga strategin för att slippa
ansvar, som återfinns i uttrycket ”hacerse el sueco”, att göra
sig svensk. Att göra sig svensk är till exempel att låtsas som
man inte fattar för att slippa dela på notan, komma undan ansvar
för något man gjort, som ett barn som gör sig tungt för att inte
kunna lyftas gör sig denna variant av svensken oförstående för
att inte dras in eller ställas till svars. Man kan fundera länge
på varför spansktalande fått för sig att just svenskar är så
funtade, men den makthavare som säger sig ha varit naiv gör sig i
detta svensk, se hace el sueco.


Det bästa exemplet på konstruktiv dumhet i den
moderna litteraturen är nog den tappre soldaten Svejk, i den
tjeckiske författaren Jaroslav Haseks roman från 1921. Svejk är
tjock och trög, men alltid optimistisk och villig att stå till
tjänst. Han driver sina överordnade till vansinne genom att ta
deras order bokstavligt, vara orimligt plikttrogen och alltid
bemöta alla klagomål med ett nöjt leende. Han är en riktig åsna,
men med sin dumhet avslöjar han överhetens och hela första
världskrigets absurditet. Åsna ja, djuret som förknippas med
dumhet vandrar också sida vid sida med litteraturhistoriens mest
berömda kloka dumbom. Sancho Panza. Panza följer sin herre don
Quijote genom det tidiga 1600-talets Spanien. Riddaren av den
sorgliga skepnaden, är bildad och hjältemodig, en hidalgo med
ideal från medeltiden som färdas genom den spanska guldålderns
Kastilien och som gång på gång måste räddas från sin egen
fantasis förvrängning av omgivningen. Hans häst är en riktigt
ömklig krake, men den är åtminstone en häst, så den har ett namn.
Rosinante. Panzas åsna är enbart en åsna, så den har inget namn
utan kallas bara rucio, grå. Den försvinner dessutom utan någon
förklaring. Det finns de som trott att Cervantes sjabblade bort
den i skrivandet. Men det verkar väl ganska osannolikt? Snarare
ligger förklaringen i åsnans symbolik, som inte bara handlar om
dumhet utan också om envishet. Den representerar det lägsta
folket, de fattiga, slavarna, de som tvingas att tjäna fast de
inte vill. De som genom hela historien gjort passivt motstånd
genom att låtsas inte förstå order, maska och sinka och gå åt
andra hållet. Försvinnandet är alltså mycket medvetet, och den
namnlösa åsnan något som förbinder Cervantes roman med andra
romaner.


Redan de gamla romarna använde åsnan som symbol för dumhet. Quid
nunc te, asine litteras doceam? löd ett uttryck. Åsna, ska jag
lära dig att läsa och skriva? Den fenomenala romerska romanen
”Den gyllene åsnan” från 100-talet efter Kristus är den enda
roman på latin från antiken som överlevt. Precis som i de
grekiska romaner författaren Apuleius imiterar, är handlingen
varierad och komplicerad. Det handlar Lucius, en ung man som är
väldigt intresserad av magi och som tänker förvandla sig själv
till en fågel – men istället blir till en åsna. Han upplever en
mängd exotiska resor och äventyr i denna skepnad, tills han
befrias av gudinnan Isis, vars kult han ansluter sig till. Det är
utvikningarna som är romanens stora behållning. Den blev enormt
populär när den trycktes första gången i Italien 1469. Den
översattes och spreds snabbt över Europa. Den första
översättningen till spanska trycktes i Sevilla redan 1513 och här
gjorde den så stor succé att den gav upphov till
pikareskromanerna, berättelser om personer som reser runt i
Spanien och upplever det ena äventyret efter det andra. Precis
som i ”Don Quijote” alltså, som kan sägas vara både kulmen på
detta litterära skede och öppningen till de följande
århundradenas europeiska romankonst.


Litteraturen avslöjar en sanning: Åsnan är inget
dumt djur, inte egentligen, tvärtom är dess envishet snarare ett
uttryck för intelligens. Den vill inte lyda. Men den är en av
människans verkligt gamla tjänare. Troligen först tämjd av
afrikanska herdar för mer än 6000 år sedan. Man har i Egypten
hittat åsnegravar äldre än pyramiderna. Josef, Maria och Jesus
flydde till Egypten på en åsna, på samma djur red Jesus in i
Jerusalem. Den klassiskt antika åsnan förenas med den bibliska
åsnan, främst genom Det nya testamentet, men även i det gamla
återkommer vårt trogna arbetsdjur, än som symbol för dumhet, än
för ödmjukhet och det enkla arbetande folket. Särskilt central är
legenden om Bileams åsna i fjärde Mosebok. I den är det åsnan som
har förmågan att se en ängel som spärrar vägen för Bileam, som
blir arg och piskar åsnan varpå denna mirakulöst får talets gåva
och frågar varför Bileam slår honom. Till slut visar sig ängeln
även för människan, men den enkla, dumma åsnan såg den först.


Den store filosofen, diktaren och astrologen Giordano Bruno
förenar den antika och den bibliska åsnan på ett sätt som
verkligen skingrar alla motsägelser. I den lilla skriften ”Den
pegasiska hästens kabbala” från 1585 hålls ett lovtal till den
kristna ödmjukhetens åsna. Texten är full av ironiska blinkningar
och vändningar och åsnan blir en samlande symbol för det kristna
hyllandet av okunskap som väg till frälsning. Bruno var ingen vän
av okunskap, vilket framgår med önskvärd satirisk tydlighet. Men
i den senare delen av boken kommer åsnan tillbaka. Nu är det den
som segrar över de mänskliga akademiernas tjockskallighet – och
det visar sig att den vita bevingade hästen Pegasus, i själva
verket var en åsna. Liksom Bruno själv, som på grund av sitt
envetna fasthållande vid sina övertygelser väckte kyrkans
missnöje och brändes på bål av inkvisitionen i Rom år 1600.


Kanske är dumhet en av våra viktigaste
egenskaper. För Sokrates var detta att göra sig dum ett sätt att
tvinga folk att bena upp sina egna resonemang, lite som Svejk
fick sina befäl att göra bort sig genom att lyda dem.
Intelligenta personer kännetecknas också av sin överlägsna
förmåga att försvara galna idéer med skarpare argument än mindre
begåvade människor. Den intelligenta vill glänsa, ta plats, vara
först med det senaste och vecklar lätt in sig i omständligt
försvar för abstraktioner som leder käpprätt till helvetet. Den
som är lite åsneaktig däremot låter sig inte så lätt dras med av
det senaste, den bryr sig inte om flärd och prestige utan stretar
på i tysthet. Det är bara en intelligent person som skulle kunna
få för sig att upphöja dumheten till ideal, medan åsnan inte
skulle bry sig om att den tilldelades hjälterollen. Den skulle
spela svensk, göra sig tung, streta vidare i sin takt och på sin
höjd skulle den le åt påståendet att den i själva verket var en
Pegasus.


Torbjörn Elensky
författare och essäist


Litteratur


Giordano Bruno: Den pegasiska hästens kabbala. Översättare:
Gustav Sjöberg. Eskaton, 2024.


Miguel de Cervantes: Den snillrike riddaren Don Quijote av La
Mancha. Översättare: Jens Nordenhök. Nilsson Förlag, 2016.