Är det museerna som ska rädda världen?

Museer ägnar sig mestadels om det som varit, men hur vore det om
de istället ägnade sig åt att lösa framtidens problem?
Kulturredaktionsn Mattias Berg funderar över vinster och
förluster.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Jag stirrar in i en monter. På en guldring från 1500-talet som
glimmar i dunklet, med mystiska trollformler ristade på insidan.
Eller en mumie i en svensk småstad med sensationellt innehåll.
Eller en madonna från 1100-talet i trä och guld, där ett hål i
huvudet gömmer en flera tusen år gammal hemlighet.


Det är oftast så museer fungerar för mig, både privat och i
jobbet: som tidsmaskin. En rymdkapsel, förtrollningsmekanism. Får
mig att stanna till, förundras, förflyttas, fundera. Först läsa
skyltarna bredvid montern – och sedan vidare i böcker och
databaser.


Jag tror, och vet, att det är många fler än jag som älskar det
här. Atmosfär, förtätning, fokus. Någonting allt mer sällsynt på
andra sidan väggen. I omvärlden.


Och att gå på museer är ofta en sådan privat och
nästan meditativ upplevelse. Ett vanligt museum en vanlig tisdag,
säg i november eller februari, oxdragarmånader utan
publikdragande utställningar, kan man bli du med världshistorien.
Man är – och känner sig – ganska ensam, på gott och ont.
Åtminstone innan skolklasserna väller in.


Ändå pekar siffrorna uppåt för museerna. I Sverige är det totala
antalet besök per år högt och stabilt, lite varierande beroende
på pandemi och fri entré, eller inte, på drygt 20
miljoner. Fyra-fem gånger så mycket som den
sammanlagda publiken på fotboll och hockey på elitnivå.


Att gå på museer är helt enkelt vår största offentliga handling.
Vi gör det så mycket oftare än besöker sportevenemang, politiska
möten, demonstrerar eller sjunger i kör: än allt det tillsammans.
Och internationellt blir siffrorna förstås ännu mer imponerande.
Sammantaget har världens stora museer flera hundra miljoner besök
per år. Topparna på den listan brukar vara Louvren i Paris följt
av Vatikanmuséerna i Rom, British Museum i London och
Metropolitan i New York.
Så frågan är ju vad museerna skulle kunna vara och bli – med alla
dessa besökare. Hela kraften i massan, tyngden. Om de inte enbart
sysslade med historien, utan med akuta frågor framåt. Gjorde
tidsresan även åt det hållet.


På gränsen till det nya millenniet, 1999, gjorde svenska museer
åtminstone ett rejält försök. Då lanserades ett riksomfattande
samarbete mellan främst Nordiska museet och alla länsmuseer som
hette just ”Framtidstro”.


Den interna projektbeskrivningen var dånande utopisk. Där stod
det bland annat så här: Framtidstro är ett fältrop för att få
till stånd ökad diskussion om framtiden. Vi vill visa hur
utvecklingen är beroende av framtidsvisioner, bilder av ett
framtida samhälle, som man gemensamt kan sträva efter att få till
stånd.


Och det är ju lätt att göra sig lustig över vackra visioner som
aldrig blev verklighet. Men jag måste erkänna att jag själv,
sedan många år en MÖP: alltså Musealt Överintresserad Person,
inte minns ett dugg av den här satsningen.


Historikern Magdalena Hillström har sett projektet Framtidstro
som en sorts väckelserörelse. Hon skriver: ”Museerna skulle
skänka bot och läkning genom att väcka publiken till nya
insikter. I förlängningen skulle hela samhället förändras till
det bättre – och museerna leda den
utvecklingen”.   


I dag har ändå flera ledande personer inom
museivärlden börjat blicka framåt. En är den amerikanska curatorn
Rainey Tisdale, som har kallats samvetet för det tjugoförsta
århundradets museiväsende. Hon ställer svåra och inspirerande
frågor, till exempel: Hur vore det om museerna fungerade som ett
referensbibliotek, hjälpte till att besvara frågor och lösa
problem? Eller: Om vi i dag byggde ett museum från grunden,
inklusive samlingarna – hur skulle det bli?


En annan sådan siare är den kanadensiske museologen Robert R.
Janes. Han har ägnat sitt liv åt den här kulturinstitutionens
möjligheter att påverka utvecklingen. I boken ”Museums and
Societal Collapse”, Museer och samhällets sammanbrott, hävdar
Janes att museisektorn skulle kunna bli en motkraft till bland
annat ekonomiska och klimatologiska stressfaktorer, till våld och
krig, ja: till det mesta. ”Museerna måste se bortom sin roll som
samhällets speglar”, skriver han, ”på allvar ta sig an
klimatkrisen och den sociala och ekonomiska kollaps vi nu
upplever”.


Janes menar också att utmaningarna för museerna har förändrats
radikalt under de senaste femtio åren, liksom de gjort för hela
samhället. Inte minst är frågan om hur museerna ska finansieras
avgörande. Den har enligt honom gjort dem alltför intresserade av
siffror. Av antalet besökare, ekonomiska resultat, att förbättra
shop och restaurang snarare än utställningar och samling. 


Men medan åtminstone siffrorna för besöken ser bra ut skulle
museerna faktiskt kunna bli en annan sorts samhällsaktör, tänker
jag. Hittills har de också utgjort en relativt objektiv plats.
Utöver några magplask – i Sverige inte minst Nationalmuseums
plakatmässigt ideologiska skyltar vid nyinvigningen för något
decennium sedan – skulle museerna därför kunna vara en trovärdig
arena för en större diskussion om framtidens dilemman.


Enligt Robert R. Janes är dock den här objektiva hållningen
snarast ett uttryck för bekvämlighet: eftersom museerna haft en
priviligierad och tillbakalutad position i samhället alltför
länge. Och för att deras finansiering, särskilt i Nordamerika,
ofta kommer från privata aktörer. Som knappast skulle uppskatta
tydliga ställningstaganden mot deras ibland rent samhällsfarliga
verksamhet, skriver han.


I bokens avslutande kapitel ställer Janes skyhöga krav. Menar att
alla involverade i museiverksamhet måste ställa sig existentiella
frågor, både som privatpersoner och professionella: Vem är jag?
Vad vill jag vara i en tid av mångfaldiga kriser? Vilka historier
vill jag berätta? Vad vill jag lämna efter mig?


Själv börjar jag fundera på vilken skillnaden då
skulle bli. I bästa fall skarpt subjektiva samlingsutställningar,
brantare tematiska ingångar, nya helheter och större djupseende.
Det är på många sätt lockande, som utopi betraktat. Med samma
för- och nackdelar som alla utopier, till exempel att den
troligen inte kommer att infrias.


Men kanske finns en mellanväg, samtidigt förändra och förvara?
Det måste i så fall ske med insikten om vad som kan gå förlorat.
För jag älskar ju så mycket av museerna som de är. Det tidsliga
och tidlösa i samma monter, ibland inuti ett enda föremål, hela
tidsrymdresan. Att kunna färdas som på flygande matta till en
värld långt utanför oss själva, möta de eviga frågorna i
ögonblicket.


En kulturupplevelse jag skulle vilja konservera: lägga i en burk
formalin och skruva åt. Sedan kunna ta ut den precis när som
helst – och bara avnjuta.


Mattias Berg
medarbetare på kulturredaktionen