Kohei Saito väcker liv i den rödgröne Marx

Marxism förknippas med industri och teknikoptimism, men en
uppmärksammad omläsning av Marx ger en bild av någon som vill
läka klyftan mellan människan och världen. Dan Jönsson har läst
Kohei Saito.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Vi vandrar i cirklar i natten och förtärs av elden. Ungefär så
kan man översätta det gamla latinska palindromet ”In girum imus
nocte et consumimur igni” – en mening som alltså blir samma sak
baklänges som framlänges. Det är också titeln på en film från
1978 av den franske författaren, filosofen och revolutionären Guy
Debord som i en berömd sekvens låter kameran sväva över Paris tak
medan Debord själv med stadig röst förkunnar att Paris inte
längre existerar. Paris, som alla större städer, har försvunnit
bakom en kuliss av konsumtionsvaror, reklam och löneslaveri som
gör människor passiva och olyckliga. Det liv som pågår där är
inte verkligt. Det är en illusion, ett skådespel som uppförs för
att vi ska vända blicken åt ett annat håll. Bort från det liv,
den värld vi anar när vi någon gång stannar upp och inser att –
som Debord sa – ”under trottoaren ligger stranden”.


Ett halvsekel senare kan man undra vad Debord
skulle ha sagt om han fått se världen, och Paris för den delen,
av idag. Låt mig våga en gissning: ”Vad var det jag sa?”
Avståndet mellan då och nu är också avståndet mellan de båda
geologiska epokerna holocen och antropocen – massutdöendets
människoformade, klimatkrisande tidsålder. Överallt omkring oss
spricker trottoarer upp och stränder bryter fram, samtidigt som
de på något vis döljs alltmer effektivt av ett allt ymnigare
flöde av konsumtionsvaror, pengar, teknisk produktutveckling och
audiovisuella bländverk. Många människor lever numera i ett
materiellt överflöd som aldrig tidigare i historien. Men det är,
som vi ju alla vet, ett överflöd med en hotfull skuggsida av
miljöförstöring och klimatkatastrofer, av rovdrift på både natur
och människor. Också det utan historiskt motstycke.


Vi förtärs av civilisationens eld. Men utan den skulle vi frysa
ihjäl. Eller? Om överflödet kräver så våldsamma offer, kan det då
verkligen beskrivas som en rikedom? Debords kritik av det moderna
civilisationsprojektet är ett av många skott på ett idéhistoriskt
träd som är lika gammalt som moderniteten själv. Karl Marx
skriver i en central passage i sina ”Grundrisse” om hur den
kapitalistiska varuproduktionen just skapar ett skenbart överflöd
som döljer det förstörelseverk det faktiskt vilar på. Detta
alltså redan på 1850-talet. I inledningen till ”Kapitalet”
utvecklar han resonemanget med att beskriva hur ackumulationen av
kapital – tillväxten, med andra ord – ger upphov till ett glapp i
det han kallar ämnesomsättningen – Stoffwechsel – mellan
människan och naturen. Kapitalets impuls att förmera sig tvingar
fram behovet av att överskrida naturens egna gränser och där så
sker hela tiden hitta nya, mer effektiva tekniker för att
överbrygga glappet. Vilket förstås i sin tur skapar nya, ännu
större glapp. Kapitalismen kan helt enkelt inget annat.


Idag, om inte förr, ser vi konsekvenserna. Också Karl Marx skulle
alltså kunna vakna upp i vår tid med ett trött ”vad var det jag
sa”. Kanske inte exakt vad man förväntar sig om man har sett hur
marxismens idéer i mer än hundra år, bland socialdemokrater såväl
som kommunister, har tolkats snarast precis tvärtom – som att
människans uppgift är att bemästra naturen, socialismens mål att
tvinga den till underkastelse. Ja, den tekniska och industriella
utvecklingen skulle i sig vara det som får kapitalismen att bryta
samman och röjer vägen för befrielsen.


Men linjen från Marx idéer till Guy Debords
situationistiska civilisationskritik och vår tids paroller om
klimaträttvisa är faktiskt rakare än man kan tro. Den japanske
filosofen Kohei Saito har i ett par smått osannolika
kioskvältare, ”Marx i antropocen” och ”Slow Down”, visat hur
författaren till ”Kapitalet”, läst med nya vakna ögon, träder
fram som inget mindre än en ekosocialistisk pionjär. Marx tankar
om ”glappet i ämnesomsättningen” och om varuproduktionens
destruktiva överflöd är visserligen skissartade men hamnar
egentligen rätt nära de ekosofiska idéer om en hållbar
jämviktsekonomi som ligger till grund för dagens radikala
klimatrörelser.


Det som för Saito särskilt styrker en sådan tolkning är de
studier i sådant som geologi och evolutionsforskning som Marx
ägnade sig åt mot slutet av sitt liv. Detta intresse har länge
varit ganska okänt och resulterade heller aldrig i något
publicerat verk – men det kastar enligt Saito ett helt annat ljus
över det visionära i Marx analys. Tvärtemot den teknikromantik
som traditionellt har präglat den marxistiska historiesynen, där
motsättningen mellan människa och natur ses som en avgörande
drivkraft, växer bilden fram av ett tankebygge där den
dialektiska processen snarare handlar om att läka klyftan mellan
människan och hennes värld. Ackumuleringen, förmeringen av
kapital bygger enligt Marx på att sådant som ses som allmänna,
gemensamma resurser ”hägnas in”, det vill säga privatiseras och
ges ett marknadsvärde. Allmänningarnas rikedomar omvandlas med
andra ord till ett alienerande varuflöde, där rikedom bara blir
möjlig när efterfrågan överstiger utbudet. Det vill säga, i ett
tillstånd av brist.


Att ”läka klyftan” handlar därför, som Kohei Saito läser Marx, om
att återupprätta allmänningarna, föra tillbaka privatiserade
resurser till det gemensamma. Bara så blir det möjligt att bryta
den onda spiral som kravet på evig tillväxt lett oss in i. Saito
beskriver det som ett sätt att förena det ”röda” och det ”gröna”:
alltså kraven på ekonomisk demokrati med dem på ekologisk
hållbarhet. Han riktar hård kritik mot de delar av vänstern som i
dagens teknikutveckling ser hoppet om en befrielse från
löneslaveri och klassförtryck – och ofta med en sorts utopisk
hänförelse, som i engelsmannen Aaron Bastanis manifest för en
”Helautomatisk Lyxkommunism”. Tyvärr, säger Saito: det som behövs
är raka motsatsen, ett program som kan förmedla insikten att den
tekniska utvecklingen, som den bedrivs idag, inte är lösningen,
utan problemets själva kärna – och som därför just i slutet för
den kapitalistiska ackumulationen, vill säga den ekonomiska
tillväxten, ser den enda möjliga utvägen ur den ekologiska
krisen.


Låter det realistiskt? Nej. Men i ”Slow Down”
pekar Kohei Saito på hur man faktiskt redan nu kan urskilja
rörelser åt det hållet, mot den ”nerväxtkommunism” han
proklamerar som vår enda chans att överleva som civiliserad art.
Han ser dem i lokala projekt runt om i världen: i staden Detroits
stadsodlingar, i Köpenhamns beslut att plantera fruktträd på
allmänna platser. Små steg – men ändå: steg. Och vad som är
realistiskt är förresten också det en fråga om definitioner. Vi
vandrar fortfarande runt i samma cirklar. Visst –
klimatförändringarna måste hejdas, men för att göra det måste vi
hitta de tekniska lösningarna, och då måste ekonomin fortsätta
växa. Mer bränsle på den eld som vi förtärs av.


Dan Jönsson
författare och essäist


Litteratur


Kohei Saito: Marx in the Anthropocene – Towards the idea of
degrowth communism. Cambridge University Press, 2023.


Kohei Saito: Slow Down – The Degrowth Manifesto. Astra House,
2024.