En fransk språkstrid är över – ta skydd inför nästa

Språket är ett slagfält. Och i Frankrike har det stridits om
rätten att få vara både kvinna och författare, konstnär eller
makthavare även till ordet. Cecilia Blomberg reflekterar över
utvecklingen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2020.


Alla som har läst romanska språk är väl förtrogna med
uppdelningen i maskulina ord och feminina ord. Jag exemplifierar
ur franskan: un livre – en bok – maskulinum, une peinture – en
målning – femininum. Det låter ju hyfsat oproblematiskt och
jämlikt.


Men när det handlar om den som höll i pennan eller penseln gick
det under väldigt lång tid bara att använda maskulinform på
franska: un peintre – en målare, un auteur eller un écrivain – en
författare. Eller un ministre – en minister. Oavsett om just den
utpekade målaren, författaren eller ministern som avsågs var en
kvinna – en faktisk kvinna med namn, bostadsadress, ett liv.
Någon som kämpat för att nå sin position. Kanske kämpat lite mer
än de manliga kollegerna.


Det är lätt att tro att det här är ett arv sedan urminnes tider,
men så är det inte.


Christine de Pizan var den första kvinnliga
franskspråkiga författaren som försörjde sig, sina barn och sin
mor på sitt skrivande. Hon levde mellan 1364 och 1430 och där, i
övergången mellan medeltid och tidig renässans, var hon vid
frontlinjen av samtidens debatter: alltifrån filosofi och politik
till  kvinnors ställning i samhället. Dessutom var hon poet.


Av sina samtida kallades Christine de Pizan för une clergesse –
det vill säga en lärd, skrivande kvinna. Kvinnliga yrken som var
rätt vanliga i de medeltida städerna hade sina egna feminina
former. En kvinnlig författare kallades ofta une autrice.


Ända in på 1600-talet var innebörden i ordet ambassadrice ett
kvinnligt sändebud i utlandet. 200 och 300 år senare hade ordets
betydelse förskjutits till att beteckna en kvinna gift med en
ambassadör. Genom borgerlighetens intåg sköts kvinnorna tillbaks
in i hemmen och förlorade också den språkligt symboliska makten.


Först en bra bit in på 2000-talet återgick den språkliga
maktbalansen till något som påminner mer om medeltiden än om den
industriella revolutionen. En kvinnlig ambassadör är återigen en
Ambassadrice. Kvinnliga författare envisas med att kalla sig
écrivaine eller auteure, och en kvinnlig advokat kallar sig une
avocate. Men det har varit en segdragen tvist.


Jag läser om den här språkliga maktkampen i
lingvisten Bernard Cerquiglinis bok "Le Ministre est Enceinte”–
på svenska: Ministern är gravid. Den som kan franska hajar till
vid åsynen av titeln. Ministre har maskulin form samtidigt som
adjektivet gravid har en feminin böjning med ett e på slutet. Man
ser en kostymklädd man med höggravid mage framför sig.


Det är grammatiskt korrekt men samtidigt något av en bisarr,
språklig karikatyr.


Bernard Cerquiglini har därför helt enkelt kryssat över den
bestämda artikeln ”le” och i boktiteln ersatt det med som det ser
ut ett handskrivet ”la”. Det är det här striden främst har
handlat om – att titlar som handlar om makt ska kunna vara
feminina. Men vägen dit har som sagt varit lång. Mer än 30 års
nednötning har det tagit att få igenom den här förändringen.


På ena sidan stod Franska akademien och deras språkkonservativa,
många rentav kvinnofientliga, beskyddare. På andra sidan började
allt fler samla sig för att driva på en förändring. Medierna
hörde till den falangen, även om tidningen Le Figaro höll ut
länge i sin ovilja att reformera språket.


Bland reformisterna fanns också flera kvinnliga makthavare. De
hade börjat tröttna på sina maskulina epitet. En av dem var
Ségolène Royal – då biträdande skolminister i Lionel Jospins
regering.  Och det var Jospin som under sin tid som
premiärminister redan 1998 skickade ut en kommuniké som uppmanade
alla statsanställda att använda feminina former för yrken och
ämbeten.


I den franskspråkiga världen utanför Frankrike var det här redan
vardag. Först ut var radikala Québec som moderniserade rätten
till feminina former redan på 70-talet. Belgien och Schweiz
följde snart efter.


Men i Frankrike däremot aktiverade Franska akademien något som
liknar en motståndsrörelse som gjorde en sak av att förlöjliga
feminina former. De var outtröttligt ironiska över förflackningen
och vägrade ens erkänna kvinnors alltmer framträdande positioner
i det franska samhället. På andra sidan byggdes irritationen upp
mer och mer och språkliga kupper genomfördes i franska
parlamentets talarstol.


Så franskt, kan man tycka, att förnedra varandra i offentligheten
i kampen om några enstaka bokstäver. En kamp på liv och död att
få säga la istället för le eller une istället för un. Kanske även
få tillstånd att lägga till ett e på slutet – så att kvinnliga
författare kan få kallas det feminina nya auteure istället för
manliga auteur.  Eller rätten att använda slutstavelser
som  –aine, –ale, –esse, –ice  eller  det lite
skämtsamma –otte som konstnären Louise Bourgeois tog ut svängarna
med och skapade en del låtsatsord av när hon debuterade som
rappare som 84-åring.


Men språket går djupt och inte ens franska akademien lyckades
till sist hejda utvecklingen. I mars 2019 skrev de i en ny
kommuniké om "att hela världen så här i början av det 21:a
århundradet genomgår en stor förvandling, inte minst Frankrike.
Kvinnans position i samhället har flyttats fram  och många
kvinnor önskar nu få ett feminint epitet som motsvarar den nya
situationen för att fylla ett tomrum som funnits i språket".


Det var alltså 24 år efter Louise Bourgeois debut som rappare Och
31 år efter premiärminister Lionel Jospins uppmaning att använda
den feminina formen när det till exempel är en kvinnlig minister
eller direktör som avses.


Demokratiseringen av språket har tagit ett steg
framåt. Men orden räcker bara så långt. Fortfarande är bara en
liten minoritet av Franska akademiens ledamöter kvinnor. Och i
den permanenta visningen av samlingarna på Centre Pompidou är
kvinnliga konstnärer kraftigt underrepresenterade. För att bara
ta två exempel. Språket går djupt, men inte så djupt.


I Sverige har vi haft våra egna språkliga märkligheter med
konstruktioner som manlig sjuksköterska och fru talman och
Svenska akademien fick först göra en utredning innan det
beslutades att Sara Danius skulle kallas för den ständiga
sekreteraren i stället för den ständige. Men i stort sett har
kampen om språket i Sverige sett annorlunda ut än i Frankrike.
Kanske kan man kalla den motsatt. En av de första sakerna jag
lärde mig som ny på radion, var att man inte använder ordet
konstnärinna utan konstnär. Poetissa, författarinna,
skådespelerska var inte heller okej. Här har könsneutralisering
varit modellen. Och det hörs ju nästan att konstnärinna inte har
samma tyngd och dignitet som konstnär.


Nästa steg i utvecklingen i många språk är just  de
könsneutrala uttrycken. I engelskan finns en återgång till att
använda they, och their. Reformförespråkare i tyskan och
hebreiskan har föreslagit nya ändelser, men ländernas Akademier
har än så länge tagit avstånd från att införa förändringarna
formellt.


Det känns som att Frankrike är ett steg efter,
eller vid sidan av andra språkområdens diskussioner. För där har
man nu alltså precis vunnit kampen för att få använda de
femininumformer vi har gjort oss av med. Och det som är neutrum i
franskan, det könsneutrala – det är fortfarande alltid manligt.
Så länge man pratar om grupper av människor så ses inte den
maskulina formen som ett problem – än så länge. Trevande förslag
till förändringar har lagts fram även där. Men räkna inte med att
den reformen kommer att ske snabbt i den franska offentligheten.
Och tro inte att det kommer att ske utan strid.


Cecilia Blomberg, medarbetare på kulturredaktionen