Etty Hillesum ville älska utan att äga

Esther Etty Hillesum sökte efter en kärlek bortom ha-begäret.
Helena Granström följer den andliga utvecklingen i Hillesums
berömda dagböcker och funderar över begärets och kärlekens djupa
innebörd.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
publicerades första gången den 7 januari 2019.


Den där intensiva känslan av att vilja äga.


Du står inför ett vackert landskap, ett landskap vars
storslagenhet du inte var beredd på. Det väcker något till liv
inom dig som du knappt kan uthärda. Du vill klamra dig fast vid
det; det enda sättet att stå ut med att så mycket skönhet
existerar, är att göra den till din.


Du står inför ett ting, och allt du kan tänka på är hur detta
ting ska kunna bli ditt, som om det vore en sedan länge förlorad
kroppsdel som äntligen återfunnits. Du vill ha det, just i den
stunden är du säker på att du behöver det för att vara den du
borde vara, för att vara hel.


Eller: Du står inför en annan människa.


ingen skönhet varar för evigt – den som inte förmår att acceptera
den förlusten, måste istället förneka den.


När Etty Hillesum, en 27-årig holländsk-judisk jurist och
översättare, möter den drygt 50-åriga psykoanalytikern Julius
Spier är det denna känsla som infinner sig: Viljan att ha honom,
och att ha honom för sig själv. De träffas på hans praktik, där
han bedriver en okonventionell form av analys, som inbegriper
såväl brottning som att han läser i hennes händer, i det han
kallar för ”hennes andra ansikte”. Deras relation överskrider
snart de terapeutiska ramarna, och kommer att utgöra motor för en
intensiv inre utveckling hos Hillesum. I dagboken skildras hennes
kluvna känslor inför Spier, de tvära kasten mellan tungsinne och
lycka, åtrå och förtvivlan som hon upplever under 1940-talets
första år – allt medan förföljelse och misär stegras i världen
utanför, och snart tränger in också i hennes egna inre rum.


Begär hon honom? Inte som en man, skriver hon, men som en
människa; ändå är det sinnliga ständigt närvarande, inte alltid
som åtrå men hela tiden som en vilja till intimitet. Och som
klangbotten för denna längtan finns strävan att släppa taget om
livet för att på så vis kunna leva det fullt ut, viljan att kunna
nå fram till Spier på samma sätt. Här måste också det
konstnärliga skapandets drivkrafter utsättas för prövning: Att
skriva är, menar Hillesum, bara ”ett annat sätt att 'äga'. Det är
att med ord och bild dra föremålen till sig och på så sätt ändå
äga dem. Att i all stillhet smyga sig undan i ensamhet med alla
skatter jag samlat mig, och skriva ned alltihop, behålla det och
avnjuta det för mig själv.” All skönhet är plågsam, eftersom
ingen skönhet varar för evigt – den som inte förmår att acceptera
den förlusten, måste istället förneka den.


Det sexuella begäret utgör förstås en alldeles
egen sorts habegär, nog så omutligt när det uppstår, men utan
verkligt djupgående ägandeanspråk. Men det finns en annan känsla,
ännu girigare, ännu mer glupande, som i högre grad än den
direkta, situationsbundna lusten kräver fullständig kontroll över
sitt objekt: Du ska tillhöra mig. Du är bara min. Du ska se,
åtrå, älska bara mig. Är det denna känsla som vi ibland kallar
kärlek? I alla händelser är det den som Hillesum, vägledd av
Spier, strävar bort ifrån, i riktning mot en urskiljningslös
kärlek till mänskligheten. Han säger, skriver Hillesum, att
kärleken till alla människor är mer än kärleken till en enda. För
kärleken till en enda människa är strängt taget bara egenkärlek.


Den sanna kärleken, har det sagts, har ingen annan avsikt än att
älska. Men begäret har ingen annan avsikt än att söka sin
tillfredsställelse, och denna tillfredsställelse är i sista
instans en inre, kanske till och med en inåtvänd, upplevelse. Den
förälskades intensiva upptagenhet av föremålet för förälskelsen,
är den inte lika mycket en upptagenhet vid det egna tillståndet,
en vilja att hålla kvar de jublande känslorna av upprymdhet och
lycka?


Och ändå är det från denna källa som drömmen om ömsesidighet
hämtar sin näring, drömmen om ett möte där min egen vilja förenas
med den andres: Något i honom svarar mot något i mig, något
mellan oss gör distinktionen oviktig.


Men kanske är en förutsättning för varje egentligt möte –
erotiskt eller annat – en beredvillighet att släppa taget om allt
man tror sig ha


Upplevelsen av en sådan korrespondens gör det möjligt att
undkomma föreställningen om det erotiska mötet som en
transaktion, två individer som använder varandra för att stilla
sina respektive lustar. För ett ögonblick gör den det möjligt för
mig att tro att verklig ömsesidighet existerar, och dessutom är
inom räckhåll; att det finns ett vi, som inte bara är resultatet
av förhandlingar mellan två hungriga jag.


Men kanske är en förutsättning för varje egentligt möte –
erotiskt eller annat – en beredvillighet att släppa taget om allt
man tror sig ha, till och med allt man tror sig vara. Under det
dryga år som Hillesums relation till Spier utvecklas, utvecklas
också hennes relation till det hon kallar Gud – men denna Gud
tycks inte vara en yttre kraft, snarare något i kärnan av det
egna jaget: ”I mitt inre finns en mycket djup brunn. Och i den
brunnen finns Gud.”


Att uppgå i Gud blir kanske därför detsamma som att lyckas bli
den människa som man burit gömd inom sig själv, vilket i sin tur
kan betyda att omfatta en kärlek som inte längre kräver att få
äga sitt objekt. Att acceptera alltings flyktighet:
förälskelsens, skönhetens, den egna identitetens och slutligen
också själva livets. Jag kommer att tänka på psykologen Erich
Fromm, som i sin bok Att ha eller att vara? ställer ägandet mot
varandet, och konstaterar att den som vill slippa dödsskräck inte
bör lägga sina krafter på att förbereda sig för döden, utan på
”en fortgående ansträngning att inskränka ägandets livsform och
utvidga varandets”. Den som inte tror sig äga något, har inte
heller något att förlora. Först när denna insikt verkligen är
vunnen, kan vi sluta klamra oss fast vid världen, och först då
kan vi erfara den rent och fullt, utan att erfarenheten grumlas
av smärta, längtan och sorg.


”Mitt liv”, skriver Hillesum, ”har så att säga
utvidgats till att inbegripa döden […] Genom att utesluta döden
ur sitt liv har man inte ett fullständigt liv, och genom att
räkna med döden utvidgar och berikar jag mitt liv.” Man skulle
kunna se denna hållning som en form av kapitulation – att själv
välja att släppa in döden i sitt liv kan låta vackert, men för
den som vilken dag som helst kan deporteras till ett
koncentrationsläger, är det inte bara en förskönande omskrivning?
Den död som man tror sig har bjudit in, har den inte alldeles på
egen hand sprängt dörren och intagit ens hem, ditsänd av en
främmande och okontrollerbar makt?


Med ett sådant förhållningssätt förlorar också överlevnaden sitt
självklara egenvärde, den är i sig själv inte nog: ”När vi inte
har mer att erbjuda en utblottad efterkrigsvärld än våra till
varje pris räddade kroppar och ingen ny mening, som är sprungen
ur de djupaste brunnarna av vår nöd och vår förtvivlan, då kommer
det inte att räcka till.”


Att undvika döden tycks för Hillesum mindre viktigt än att lära
från den. Det kan framstå som att lättvindigt släppa taget om
livet – men skulle lika gärna kunna vara att insistera på dess
djupaste innebörd. Kanske kan det till och med förstås som
uttryck för en innerlig kärlek, storsint nog att ge upp också det
som den älskar mest.


Helena Granström
författare med bakgrund inom fysik och matematik


Litteratur


Etty Hillesum: Dagböcker och brev i urval. Översättare: Brita
Dahlman och Olov Hyllienmark. Faethon 2018.