Jakten på bibliotekets hemlighet

Anna Blennow beskriver sitt sökande efter biblioteket som har
tillhört den man som tros ligga bakom 1600-talspseudonymen
Skogekär Bergbo. Och funderar över bokryggarnas mystiska verkan.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Klockan på väggen tickade. Sekund för sekund blev synlig,
oändligt lång, som om sekundvisaren tvekade för varje slag. Tiden
i den predigitala eran kunde vara så totalt tom, det ensamma
rummet, möblerna som stod stilla på sina platser. Den enda vägen
ut ur tiden var via bokstäverna. Böckernas ryggar i bokhyllan var
som brev från en framtid, ett liv som kanske skulle komma att bli
mitt eget när jag blev vuxen. ”Ekelöfs nej”. ”Brott och straff”.
”Rutiga kokboken”. Jag läste titlarna om och om igen, så att
orden förlorade sin betydelse och blev besvärjelser som skulle
hjälpa mig genom den tomma tiden.


När jag långt senare kom att öppna böckerna vars
ryggar var så välbekanta blev jag ofta besviken. Innehållet kunde
inte mäta sig med de drömmar som de kortfattade titlarna hade
skapat i mig. Det var alltså inte där livet fanns. Kanske var det
i stället ensamheten som bodde i bokbanden, sökandet efter
betryggande svar och fasta strukturer.


”Siste quisquis ante portam es. Stanna, vem än du är, framför
porten. Knacka inte på dörren och ge inte ett ljud ifrån dig. Den
här platsen är helig. Detta är de gudomliga och mänskliga
vetenskapernas helgedom. Här är de dödas rådsförsamling och
dyrkan. Härifrån må alla arbetets mödor, allt larm och de som är
okunniga om litteratur vika hädan. Stör inte ägarens ensamhet och
frid.”


Så stod det skrivet på latin ovanför dörren till ett av
författaren Schering Rosenhane den äldres bibliotek. Länge visste
man inte mer om hans boksamling än att den funnits. I en lista
över de inventarier den noggranne Rosenhane förvarat på sitt
kontor förtecknades boklistor från alla hans gods: Torp och
Tistad i Södermanland, Säby i Järfälla, det Rosenhaneska palatset
på Riddarholmen, och hans ståthållarvåning på slottet Tre Kronor.
Men listorna själva är inte bevarade, och boksamlingen skingrad.
Det var i samband med mitt forskningsprojekt om Rosenhane som den
troliga författaren bakom diktarpseudonymen Skogekär Bergbo som
jag påbörjade jakten på hans böcker.


Schering Rosenhane var ämbetsman under drottning Kristinas
regering på 1600-talet, ofta på statliga uppdrag utomlands. Men
var han än befann sig var han på jakt efter böcker. I Paris fick
han som ung student utan pengar låna till sig den läsning han
längtade efter. När han sändes till de Westfaliska
fredsförhandlingarna köpte han redan på väg dit, visar
räkenskaperna, en hög med böcker – och en luta, för att kunna
spela och dikta på lediga stunder. I Münster bodde han hos den
beryktade boksamlaren Bernhard Rottendorff, vars ”sköna
bibliotek” han fick begagna. Ur den svenska stormaktstidens
krigsbyten belönades han för sitt fredsmäkleri med mängder av
böcker. Till sonen Johan, på studieresa i Holland, sände han
inköpslistor på vackra objekt till biblioteken: glober,
kopparstick, kartor.


Johan Rosenhane älskade också böcker. Och det
var i hans bibliotekskatalog som jag hittade den: en boklista
skriven med Scherings hand, om totalt nästan 600 volymer. Här var
det: Schering Rosenhanes bibliotek. Men inte hela. Ett bibliotek
värdigt en boksamlare rymde vid den här tiden tusentals böcker.
Johan hade ärvt godset Tistad efter faderns död, och troligen var
det böckerna i det biblioteket som fanns i listan.


Men det var en kryptisk förteckning: oftast bara en förkortad
titel och författarens efternamn. Inga tryckorter och årtal.
”Cicero, två band”. ”Apuleius verk”. Om jag ville spåra just de
här böckerna skulle det bli svårt. Men det fanns, visade det sig,
en lösning. Efter Johans död såldes snart biblioteket på Tistad.
Det gamla huset skulle rivas, bibliotekssalen försvann, och
böckerna såldes till ett kansliråd vid namn Eckleff. Men han hade
det svårt ekonomiskt och lät sälja alltihop igen.
Auktionskatalogen finns kvar, och där kunde jag para ihop verk
efter verk med exemplaren i boklistan. Och så kunde jag ge mig ut
till de samlingar och bibliotek dit många av böckerna vandrat på
olika vägar. Att jag hittat rätt exemplar kunde jag se från
Eckleffs ex libris; ibland fanns Johan Rosenhanes signatur i
boken, ibland initialerna S.R. – Schering Rosenhane. Och på
böckernas ryggar i vita pergamentband hade Schering med egen hand
tecknat titel och författare i brunt bläck.


Böckerna skulle innehålla fler indicier till lösningen på gåtan
om Skogekär Bergbo, men det mest omvälvande för mig var inte
innehållet, utan att hålla böckerna i mina händer. Känslan var
långt starkare än när jag undersökt hans brev och manuskript. Det
förvånade mig först, men så förstod jag: När jag bläddrar i
böckerna och läser en rad här och där gör jag precis samma sak
som han själv gjorde. Hans händer har vänt de här bladen precis
som mina gör nu, och precis som jag har han sökt kunskap mellan
de här pärmarna. I böckerna möts våra världar och är precis
desamma.


Böcker är inte bara objekt i sig. De bär på ytterligare fysiska
spår bortom sig själva: tummade smutsiga sidor, spår av kyssar på
en illuminerad helgonbild i en medeltida codex, utflutet bläck
där någon strukit under eller antecknat. Böckernas historia är
bibliotekens historia, men också materialens: papyrus, pergament,
papper.


De stora biblioteken, skriver Irene Vallejo i
”Papyrus – om bokens födelse i den antika världen”, utsattes
lättare för plundring och bränder. De antika verk vi läser idag
skyddades i perifera och obetydliga samlingar där de klarade sig
från förödelse. Biblioteken har genom historien utgjort skyddsrum
både för böcker och läsare. ”Stör inte ägarens ensamhet och
frid”, stod det i biblioteket på Tistad. Begreppet, otium et
solitudo, är lånat från Petrarca, som i sin tur fått det från
antiken: Cicero skriver om författaren och statsmannen Cato den
äldre att han aldrig var ”mindre sysslolös än när han var ledig,
och aldrig mindre ensam än när han var för sig själv”.  I
biblioteken kunde Cicero, Petrarca och Schering Rosenhane tala
med det som var förgånget och försvunnet. Och jag kan stå intill
och lyssna.


Bredvid universitetet där jag arbetar ligger biblioteket. När jag
kommer upp för backen brukar jag alltid välja biblioteksentrén,
förbunden med universitetet genom en inglasad passage, för att få
en fläkt av den trygghet som strömmar ut från bokhyllor,
läsplatser och bokmagasin insprängda i berggrunden. Det som
präglar det tryckta ordet i motsats till digitala publikationer,
skriver Lothar Müller i sin studie ”Vit magi – papperets
epok”, är inte bara böckernas tredimensionella form och
materialitet, utan också det fastslagna, oföränderliga. En bok
kan till skillnad från en e-bok inte formateras om eller
uppdateras. Det förgångna går inte att förändra, men inte heller
att förlora, viskar böckernas ryggar, och det fyller mig med
trygghet. Den torra doften av papper, den lite syrliga lukten av
bokband, otium et solitudo. Tiden står stilla, men inte i väntan
och ensamhet, utan närvaro.


Anna Blennow
latinforskare och poet



Litteratur 


Irene Vallejo: Papyrus – om bokens födelse i den antika världen.
Översättare: Annakarin Thorburn. Albert Bonniers förlag, 2023.


Lothar Müller: Vit magi: papperets epok. Översättare: Tommy
Andersson. Glänta Produktion 2023.


Kathryn M. Rudy, ”Touching parchment: how medieval users rubbed,
handled, and kissed their manuscripts”, OpenBook Publishers 2023,
Open access
https://www.openbookpublishers.com/books/10.11647/OBP.0337


Anna Blennow, ”Schering Rosenhanes kärleksvisa. En herdes väg
från Seine till Sverige”, Tidskrift för litteraturvetenskap
1/2024, Open access https://publicera.kb.se/tfl/issue/view/1798