Att veta när Karl XII levde är det minsta man kan begära

Han var intolerant mot faktafel, men kunde konsten att skratta åt
perfekta byxor. Jenny Teleman minns en sträng humanist till far
och hans sista protest mot en obildad omgivning.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


”Hej.” Det blev det sista ord min pappa sa i livet. Till mig. Det
känns som en kafferast sedan. Eller ett halvsekel eller en
hösttermin ungefär. Sensommar var det i alla fall. Eller
sommar och sommar, sen och sen, ganska oprecist som period
betraktat. Min pappa dog i den trettioåttonde årstiden
skulle man också kunna säga. Om man använder den japanska
mikrokalendern. Och varför skulle man inte göra det? Den
delar in året i inte
mindre än sjuttiotvå förunderligt pregnanta
poetiska årstider på bara ett par dagar vardera.


Augusti blir då detta


8–12 augusti: Svala vindar blåser.


13–17 augusti: Kvällscikadorna sjunger.


18–22 augusti: Tät dimma glesnar.


Så håller den på. Den är så vacker den där gamla
högkoncentrerade naturalmanackan att man skulle kunna läsa hela
och bara köra programslutjingeln och alla skulle var lyckliga med
det. Men nu skulle det ju handla om ett mer svävande ”Hej”. 


Så. Har varit väldigt glad hela tiden att jag hann upp till
sjuksängen på Karolinska den 17 augusti,
i trettioåttonde årstiden, så att jag fick
detta, den noggranne ordmannens rosslande glada hej genom
ciggpajade lungor. För det kom inget mer sen. Jag var sist in
på salen så möjligen hade han rosslat nåt med familjen
före dess. Men sista ordet blev bara denna lilla vaga, heta
hälsning till mig. 


Det sista denne bildade sure
konstkritiker gjorde däremot, det gjordes
en bit in i hans döende förmiddag och var likt honom. Nämligen
att höja armen ur sjuksängen i protest. Mot sina åldrande
barns och okunniga barnbarns desorientering i svenska
historien, ett sista frustrerat vift mot slapp
tidsuppfattning.


Ty absolut minimum för att överhuvudtaget bli tagen
på allvar som människa av denne dryge humanist var nämligen
att inte på ett larvigt sätt vingla runt i
historieboken, och helt avgörande var att kunna pricka in när
Karl XII levde och dog. Detta hängde helt ihop med en nästan
fnissig förälskelse i hans likfärd. Nämligen konstnären Gustaf
Cederströms dramatiska, detaljdyrkande gråpompafantasi, den från
1884 som hänger på Nationalmuseum. För att stå och titta på
den jättemålningen med sina sorgsna jägare och konungen med
bandage över pannan och sen inte veta var liket placerade
sig i konungalängden, det var precisionslättja enligt honom. En
historiestarr som dömde dig halvblind för all konst, överallt,
alltid, vilket man borde bli retad hårt och länge och noga för.
Vilket man blev. Många var det som föll på ”Karl
XII 1682–1718”-testet. Konsekvensen blev att farsan
såklart hade noll kompisar. Men det fick det vara värt.


En attityd till tid detta som då också kom att prägla hans
allra sista handling. Den kom senare än hans allra sista
ord. För efter hans rosslande kärlekshej till mig denna
sommarmorgon satt vi andra och diskuterade författaren Fredrika
Bremer som väl levde nån gång mitten av 1700-talet, in
på 1800-talet, eller hängde hon med ända in mot
sekelskiftet 1900? Medan han föll i halvkoma bredvid, för vad gör
man? Tills han bara lyfte armen, ur sin vita
sjukhusskjorta, flaxade orimligt irriterat med
kritikerfingrarna i den enda nu fungerande handen i en gest som
bara kunde betyda: ”Fredrika Bremer, född 1801, död
1865”. Idioter. Kanske en deciliter syre kvar. Så det blev
det sista han gjorde: Fixa lite med epok-yrseln kring Fredrika
Bremer. Och då gillade han inte ens Fredrika
Bremer. Inte alls som han gillade till exempel Carl
Larsson. Eller Cederström. Men han gillade mig. Så kan det
bli.


Han var inte bara sur dock. Ofta grät han av ren
förnöjelse över saker som helt enkelt bara var bättre förr.
Så det sista vi gjorde tillsammans var att
gråta över extra välgjorda vinterkläder. På den allra
sista utställningen vi såg ihop, Nordiska Museets ”Om
livet i arktiska områden genom tiderna”. Långt inne i den, i
en mjukt upplyst monter med mindre harpuner, hängde ett par
enorma handsydda antika isbjörnspälsbyxor. Eller nej, inte
byxor – ett hårblankt maktslott till benkläder var de. En
skulptur av självförtroende till skrädderi, långt före varje
industriell idé om dubbelskiktade termolager. Troligen de
varmaste byxor som någonsin gjorts! Efter dessa byxor behövdes
inga andra byxor! väste han och skrattgrät som han brukade när
nåt verkligt tidlöst dök upp. För det gillade han också. Tidlöst.
Onödigt att tidsbestämma på grund av bäst konst helt enkelt.
Som till exempel Goyas svartglödande
krigsskildringar, eller som här, där vi stod inför början
och slutet för alla byxor. Sen grät vi lite av lycka.


Det blev alltså det sista vi gjorde mer tillsammans.


De sista presenterna blev de som rann ur hans
hylla med konstböcker jag tömde sen. Han behövde dom inte
längre eftersom han dog i den trettioåttonde årstiden.
Ur den rann fotografen Sally Manns numera otänkbara bilder
på sina oroande nakna barn. Hennes smutsiga sega
barnavilddjur i en oändlig loj, ruttnande
amerikansk-södern-sommar ligger nu sked i min hylla med den
svenske fotografen Lars Tunbjörks nästan
förstummande ångestladdade vinterbilder i fotoboken Vinter.
Studera gärna till exempel snögubben på sidan 77
där, halvsmält av tristess, vinglande i januarimörkret, täckt i
en kappa av gamla avgaser, blickar den sinnesrubbat vinterlåg,
snedflinande in i kameran. 


Så tidsindelas begreppen sommar och vinter i minneshögen
från farsan.


Man kan ju tillägga att sådär känns inte alls den pyttekorta
period som utgörs av den japanska årstiden ”Vetet gror
under snön”, 1–4 januari. Men är ju inte är mindre
tidsprecis vinter för det och farsan brydde sig inte om
Japan tyvärr. 


Underst ligger i alla fall svensk affischkonst 1968–1978 där
tiden stannat helt i orange och rosa hippiekurbitsbokstävers
säkra ”Ned med…!” ,  ”Bort
med …!”, ” Fram med …!”
 Så tidstypiska att han grät igen av förnöjelse.


Fast han tyckte ändå mest om Tunbjörk. Som också är
död.


Jag vet inte vad som blev hans sista ord – hej bara blev
konstkritikerns – men somliga upplysta vill hålla sig exakta ända
in i sista. Då kan man skriva en dödögonblicksdikt.


Lyriken tillhör en zen-buddistisk tradition med rötter i
800-talet som man kan läsa om i boken
Diamantfjellene. Där har poeten Erling
Kittelsen översatt till norska de sammanfattande livsrader
avancerade munkar läste just innan de dog. Ett sista pregnant
adjö.


Så här blev Wuzhun Shifans, född 1178, död 1249,
slutdikt i svensk hemmagjord översättning:


Jag kom med tomma händer


fortfarande går jag naken runt.


Har du fler frågor svarar jag


terrassbergs-stenhuvudet.


Älskar det här lite, men man lär sig mer av
sin far. Så jag har skrivit ned alltihop:


Isbjörnspälsbyxor är konst för att de vann materialkampen
för bästa vinterkläder innan den ens börjat, så på det
sättet svävar de lite bakom, eventuellt framför historien.
Tidlösa. Bra.


Fredrika Bremer är däremot inte alls flyttbar, hon
levde exakt 1801–1865. Och börjar man jonglera med hennes plats i
litteraturhistorien har man snart tappat greppet om Gutenberg och
då är steget inte långt till Cederström och då är det över.
Ridå. Finito. Historielöst. Inte bra.


Möjligen är det också bra, tänker
jag, att ändå inte vara för noga med det sista man
ska säga. För då missar ju kanske ett älskat
särkullsbarn sitt dyrbara, dyrbara slut-hej till just sig.
 Någon gång på tjugotalet.


Jenny Teleman
teaterkritiker och medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion