Vi luras att tro att Notre-dame är den viktigaste gotiska katedralen

Den gotiska katedralen innebar en revolution. I själva verket var
det med dessa byggnader upplysningen tog sin början. Det menar
Thomas Steinfeld i dagens essä.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Kärnpunkten i en gotisk katedral ligger högt, ibland fyrtio meter
över golvet, ibland mer. Där, under taket, finns kryssribsvalven.
De bär valvkapporna och leder trycket ned till stöden. Det var
dessa valv som tillät de medeltida byggmästarna att låta kyrkorna
växa mot himlen, det var de som tog trycket från väggarna, så att
man kunde sätta in stora fönster, det var de som möjliggjorde de
slanka pelarna, så att församlingen kunde uppleva kyrkan som en
paradisisk skog. Kryssribsvalven förändrade byggtekniken, en gång
för alla: Före gotiken hade stenar huggits till på plats, en
efter en, så att de passade in mellan de andra, lika ojämna
stenarna. De senmedeltida katedralerna däremot byggdes efter
noggranna planer, och varje sten formades i en verkstad på marken
innan den lyftes upp till sin förutbestämda plats. Man brukar
säga att de moderna tiderna började med renässansen, i Italien
och någon gång under 1300- eller 1400-talet, med återupptäckten
av den antika litteraturen och konsten. Men så var det inte. De
moderna tiderna började med en planritning, och konsekvenserna
blev stora: Ty det var en tanke som blev sten.


Efter att Notre-Dame, katedralen för ärkestiftet
Paris, brann under natten till den 16 april 2019,
betraktades katastrofen som ett tecken på civilisationens kris
och hotande undergång. Notre-Dame, det var Frankrike, det var
kristendomen, det var uppbrottet från den mörka medeltiden till
en allt ljusare framtid. Och visst är Notre-Dame den mest kända
franska katedralen. Dock finns det andra kyrkor av jämförbar, om
inte större betydelse, både med hänsyn till religionen och till
konsthistorien: I Saint-Denis, idag en förort till Paris, står
den äldsta katedralen, och där ligger de flesta franska kungar
begravda. Katedralen i Reims är större och mera utsmyckad än
systerkyrkan i Paris. Ja, det finns ytterligare flera dussin,
enastående var och en. Att Notre-Dame blev hela Frankrikes, om
inte hela världens främsta gotiska kyrka berodde på två händelser
som har föga med tro att göra. Det var här som Napoleon år 1804
krönte sig själv till kejsare, två år efter att kyrkan hade
återinvigts efter att under revolutionen använts som ett
”förnuftets tempel”. Och så skrev författaren Victor Hugo år 1831
romanen ”Ringaren i Notre-Dame”. Den blev en av
världslitteraturens mest lästa böcker och banade vägen för en
helt ny, världslig eller estetisk uppfattning av kyrkan.


Inuti romanska kyrkor är det mörkt. Alltid. Inom de gotiska
katedralerna blev det ljust, i alla fall under dagen. Denna
skillnad är inte bara av praktisk eller fysikalisk betydelse. Den
är uttryck för en teologi. Ty ljuset skulle vara Gud, vars sken
fick alla ting och varelser att själva flamma upp, i världens
alla färger, så att reflektionen föll tillbaka mot det
ursprungliga, mångfärgade ljuset. Katedralen är byggd inte som en
sinnebild, utan som en realisation av denna tanke – som inte bara
är en föreställning om Gud, utan också en språkteori. För vad
händer när vi talar om en sak? Den skiner upp, och ju ljusare
saken blir, desto mer förstår vi vad vi talar om. Det var en
fransk munk, som noterade denna förbindelse, Pierre Abélard. Han
levde runt år 1100, kort innan den första katedralen började
byggas, och han tillbringade större delar av sitt liv i
Saint-Denis. Och eftersom det blev den enstaka människans uppgift
att förstå hur ljuset och världen hängde ihop, och eftersom
kyrkan själv var produkten av enskilda människors verksamhet –
byggmästarnas namn är för det mesta kända än idag –, så
betraktades den enskilda människan för första gången inom
kristendomens historia som en självständig varelse. Också därför
börjar de moderna tiderna med katedralbyggen. Upplysningen –
upp-lysningen - sätter igång på 1100-talet.


Ljuset gör ingen skillnad på rika eller fattiga människor,
levande varelser eller döda ting, det bara lyser. Katedralen är
detta universum, den är skapelsen själv, den rymmer alla och
allting, skulpturer av de heliga och av vanligt folk, av djur och
växter, och medan demonerna får bo på utsidan och får spy ut
regnvattnet från taket, så förvandlas kapitälerna, de översta
stenarna på en pelare, till buketter av blad och knoppande
grenar.


Motsatsen mellan rika och fattiga människor,
mellan adelsmän, bönder och hantverkare blev självklart
bestående, i verkliga livet. Men så finns det ingen katedral utan
stad. Tätorten kom först. Tydligast ses detta förhållande i
Chartres, i en liten, låg stad på den nordfranska slätten, ur
vilken det reser sig en kyrka i ett näst intill överjordisk
format. En katedral är ett tecken på att bondesamhället höll på
att luckras upp, att hantverket och handeln började florera, att
städerna utvecklades, där ståndsskillnaderna så småningom blev
genomträngliga. Och så var kyrkan själv ett ofantligt löfte: att
det kunde bli så, att alla motsättningar kunde bärgas och
upplösas i ett gigantiskt, systematiskt ordnat bygge som rymde så
väl det jordiska som det andliga. Himlen hade nästan flyttat till
jorden.


Att det finns ett samband mellan kristendomen och förnuftet, att
Notre-Dame, som alla andra gotiska katedraler, står för betydligt
mer än en religion som idag verkar uppleva en slutgiltig kris –
kort sagt: en aning om att västerlandets historia på något sätt
går tillbaka till dessa kyrkbyggen kunde märkas i de flesta
tidiga reaktioner på branden. Dit hör också den vitt spridda
fruktan, att elden hade anlagts av en islamistisk organisation.
Folk fasade över branden, med all rätt.


På uppmaning av den franske premiärministern
följde sedan en debatt om återuppbyggnaden som effektivt bestred
att de inblandade arkitekterna hade den minsta föreställning om
vad de sysslade med: Den ena arkitekten föreslog att ersätta
spiran, tornet över det centrala kryssribbsvalvet, med en
minaret, som en symbol för religionernas försoning. En svensk
kollega föreslog att täcka hela taket med en simbassäng. Värst
var dock ett berömt kontor i London, som ville ersätta taket och
spiran med en kupol i glas och stål. Idén, att församlingens
blick uppåt skulle gå till den vanliga storstadshimlen, att inte
det mångfärgade, gudomliga ljuset, utan det naturliga ljuset
skulle strömma in, var ett öppet angrepp på själva meningen med
en gotisk katedral. Till slut böjde sig dock både politikerna och
arkitekterna för en överväldigande majoritet av folket som vill
få tillbaka kyrkan så som den varit. Uppenbarligen är
upplysningens tid inte helt förbi. Man får bara inte fråga
experterna.


Thomas Steinfeld
författare, översättare och professor i kulturvetenskap