Borges, Han Kang och de döda språken som erövrar oss

Man trivs med den sällsamma ensamhet som det innebär, att
försvinna ur de levandes sällskap. Rebecka Kärde reflekterar över
Han Kang, Jorge Luis Borges och de utdöda språkens lockelse.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Den argentinska författaren Jorge Luis Borges visste redan tidigt
i livet att han skulle bli blind. Det låg i släkten: såväl
hans far som hans farmor hade gradvis förlorat synförmågan, och
Borges själv var bara lite över tjugo när barndomens kraftiga
närsynthet utvecklades till grå starr. Från och med 56 års ålder
räknades han som helt blind på ena ögat och delvis på det andra.
I dikten ”On his blindness”, publicerad ett år innan Borges död
1986 och nedtecknad av hustrun María Kodama, beskriver han det i
Lasse Söderbergs översättning så här: ”Vid årens ände är allt jag
kan se / en envis suddig dimma runtomkring / som reducerar tingen
till ett ting / berövat form och färg. Som en idé.”


Den där dimman var för Borges inte bara ett hinder. Utöver Kodama
var han omgiven av vänner och adepter som gärna ställde upp som
sekreterare, högläsare och hjälpredor. Dessutom hände det att
blindheten knuffade in honom på vägar som annars kanske förblivit
obeträdda. I en föreläsning från 1977 påstår han att det var tack
vare den som han lärde sig det utdöda språket fornengelska, även
kallat anglosaxiska.


Borges, som var professor i just engelska och
hade brittiskt påbrå, beskriver hur förlusten av ”den synliga
världen” skapat ett behov av att ”återfå en annan – mina avlägsna
förfäders värld”. En morgon slog han sig därför ner med en grupp
studenter och började stava sig igenom lärobokens exempeltexter.
Gradvis tonade ett främmande landskap fram, helt bestående av
klanger, där ”vartenda ord stack ut som om det hade ristats in”.


Alla som har lärt sig ett nytt språk, med hjälp av synen eller
ej, känner förmodligen igen den här beskrivningen. Till en början
verkar orden så konturskarpa att de nästan är självlysande. Det
är, som Borges säger, som att komma till en ny värld. Man anar
att det finns en logik, att det hela fungerar – men hur, det
kommer det ta lång tid att begripa.


Borges talar om processen som en ”erövring”. Själv tänker jag
snarare tvärtom. Att lära sig ett språk är att själv erövras. För
att de främmande ljuden ska börja hänvisa till världen krävs att
den egna varseblivningen förändras. Det är inte språkets gränser
som ritas om, utan mina egna.


Men hur är det att, som Borges gör, lära sig ett dött språk? Det
går ju inte att resa till en plats där fornengelska talas,
frånsett möjligen några enstaka seminarierum. Vokabulären är
anpassad efter ett annat och avlägset samhälle. Dessutom är det
vanligt att äldre språk är mindre regelbundna än moderna sådana,
eftersom de inte har standardiserats av en statsapparat i syfte
att en hel befolkning ska kunna förstå varandra – under
större delen av den mänskliga historien räckte det ju för de
flesta att kommunicera med grannarna i hembyn.


I den sydkoreanska författaren och
Nobelpristagaren Han Kangs roman som på engelska fått titeln
”Greek Lessons”, ”Lektioner i grekiska”,  är det just de här
svårigheterna med döda språk som är poängen. Den ena av de båda
namnlösa protagonisterna är en medelålders kvinna som just har
blivit stum. Enligt hennes terapeut har det att göra med att hon
på kort tid har förlorat både sin mamma och vårdnaden om sin
åttaårige son. Kvinnan själv betvivlar orsakssambandet, men
tänker att ett dött språk kanske kan lossa bojorna. Ett språk med
ett annat skriftsystem än koreanskans hangul, och som garanterat
kommer utan taltvång.


Alltså bestämmer hon sig för att studera grekiska. Där möter hon
protagonist nummer två. Han, hennes lärare, flyttade som 15-åring
med familjen från Sydkorea till Tyskland. Det var för sent för
att han skulle kunna lära sig tyska felfritt. Däremot
överträffade han de inhemska skoleleverna i just antik grekiska
(ett språk som än idag lärs ut i hundratals tyska skolor).
Eftersom grammatiken kunde pysslas med i evigheter, och det ju
ändå inte fanns någon att prata med, blev grekiskan för den
nyanlände som ett ”tryggt, tyst rum”.


När ”Greek Lessons” utspelar sig är mannen omkring 40. Han har
återvänt till Sydkorea då han, precis som Borges, är på väg att
bli blind, och hellre förlorar synen på en plats där han kan
använda sitt modersmål. Än så länge går vardagen hjälpligt så
länge han bär sina tjocka, gröntonade glasögon. Men den där
envisa suddiga dimman är bara några år bort.


Min egen väg till grekiskan var desto mer banal. Jag hade just
tagit studenten, ville läsa filosofi och tänkte att det var bäst
att börja med Platon. För att förstå honom, resonerade jag, måste
man kunna något om det språk han skrev på, så steg ett var att
hoppa på en kvällskurs i attisk grekiska. Givetvis ledde varken
den eller senare studier till att jag ”förstod” Platon (en
ambition som kanske bara verkar realistisk för en tonåring). Jag
kan inte heller påstå att jag blev särskilt bra på grekiska. Men
att jag ändå har hängt mig fast vid språket har nog att göra med
det där tysta rummet. Självklart kan man peka på andra
förklaringar, som det makalösa i att långsamt ta sig igenom en
tragedi på originalspråk. Fast jag undrar om
inte de flesta som ägnar sig åt döda språk också gör det av mer
personliga anledningar. Man trivs i den särskilda ensamhet som
det innebär att försvinna ur de levandes sällskap. Till en plats
där man slipper tala, bara lyssnar, och sällan kan vara säker på
vad exakt det är man hör.


”De blindas värld är inte alls den natt som folk föreställer
sig”, skriver Borges. Tvärtom, hävdar han, är den – åtminstone
för honom – full av färger, även om bara vissa går att uppfatta:
själv kan han exempelvis inte se rött. Också i döda språk förblir
vissa färger hemliga. När den atenska komediförfattaren Alexis i
ett fragment räknar upp fyra olika sorters dryckeskärl måste
skillnaden för publiken ha varit lika självklar som den mellan en
champagneflöjt och en kåsa. Man visste precis hur, var och när de
respektive bägarna användes. För mig kvarstår bara orden,
självlysande: kymbion, phiale, tragelafos, kylix…


Så är det ofta med grekiskan. Förr eller senare
anar man en rödhet som inte går att se. Dit kommer antagligen
också berättarna i Han Kangs roman. Fast exakt hur det går för
dem med grekiskan får vi aldrig veta. Mot slutet av boken tar den
anade och ömsesidiga passionen över, varpå prosan skalas ner till
knappa diktrader. Därmed försvinner även studierna i bakgrunden.


Lite onödigt, kan jag tycka. För likheten mellan att lära sig ett
dött språk och att lära känna en levande människa är ju
uppenbara. I båda fallen inser man snart att den totala
sammanflätningen undgår en. Samtidigt är det förbluffande hur
nära man faktiskt kan komma, och hur mycket man kan förstå. Till
och med den utpräglade bokmänniskan Borges medger hur storslagna
sådana möten kan vara. Som det står i slutraderna av ”On his
blindness”: ”Det enda jag begär / är att få se ett ansikte.”


Rebecka Kärde
kritiker och översättare