Shangri-La – paradiset som övertogs av mordiska zombies

En fredsvision förvandlades till en mardrömslik dystopi. Oskar
Kardemark berättar historien om Lost Horizon, filmen som
förstördes men skapade ett begrepp som fortsatt leva sitt eget
liv.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna


1967 förstördes originalnegativen till Frank Capras film Lost
Horizon i en brand. Att söka efter ett förlorat konstverk är allt
som oftast en kärlekshandling och det gäller inte minst Capras
mytomspunna film från 1937. När det under 1970-talet spreds en
våg av intresse för tidig amerikansk film påbörjade forskare vid
UCLA en världsomspännande sökinsats efter kopior av Lost Horizon;
ett arbete som kom att pågå i flera decennier. I brist på kopior
sökte man efter kopior av kopior. Att filmen på 1930–40-talen
utsatts för en serie förödande omklippningar försvårade arbetet
ytterligare. Men genom idogt arbete kunde man snart börja
sammanfoga upphittade bildrutor till ett lapptäcke, en sorts
Frankenstein-kreation av filmsnuttar som man ömsint restaurerade
och blåste liv i.


När man ser resultatet av deras arbete idag så är det omöjligt
att skilja filmens öde från upplevelsen av den. Kontrast, skärpa
och kornighet skiljer sig kraftigt från scen till scen. Ibland
fryser bilden. Skådespelarnas läppar stannar men rösterna
fortsätter att höras. Då har man varit tvungen att klippa in
stillbilder eftersom man inte lyckats hittat något filmmaterial.
Trots detta, eller kanske på grund av alla skavanker och
egenheter, är filmens magi påtaglig.


I filmen, som baseras på James Hiltons roman med
samma namn, får vi möta en brokig skara individer som flytt ett
krigshärjat Kina med flyg bara för att kraschlanda i bergen
någonstans utanför Tibet. Bland passagerarna finns toppdiplomaten
Conway, filmens bultande hjärta och samvete. Precis när de börjar
misströsta i vrakresterna kommer en rad gestalter ner från det
snöklädda berget intill. Det är invånare från en närliggande
dalgång. Sällskapet förses med varma kläder och får följa med
till en undangömd skreva i berget – en passage. De går in. När de
kommer ut på andra sidan så har vinden upphört att vina, snön
slutat yra och solen strålar mot dem. De har kommit till
Shangri-La, en plats där tiden kryper fram, sjukdomar är utrotade
och krig är ett minne blott.


James Hilton skrev boken under mellankrigsåret 1933 som en
reaktion på utvecklingen i Europa. Inspirerad av österländska
trosläror och sporrad av en egen civilisationskritik formulerade
han sin vision av en paradisisk idealsamvaro för mänskligheten:
Shangri-La.


Den udda historien talade till regissören Frank Capra, som vid
den här tiden var ett av Hollywoods stora namn. Genom att ta sig
an mastodontprojektet tog han ett riskfyllt steg i karriären.
Efter att filmen färdigställts började en ny kamp - den för att
bevara filmen och försöka hålla den intakt.


Under åren som följde klipptes och klistrades
det nämligen friskt i filmen. Bakom omklippningarna fanns såväl
politiska som ekonomiska motiv. Med en kortare film kunde
filmbolaget till exempel hålla flera visningar och få in mer
pengar. Även den amerikanska försvarsmakten var där med saxen.
Under andra världskriget valdes filmen ut som underhållning för
stridande trupper. Ett udda val för soldater i krig kan tyckas, i
och med filmens fredsbudskap. Detta löste man genom att klippa
bort hela 22 minuter, däribland den monolog där Conway återger
sin fredsvision. Sannolikt valdes Lost Horizon på grund av sina
eskapistiska kvalitéer, som en verklighetsflykt undan krigets
fasor. Och det är så filmen fortsatt att betraktas, som en
äventyrsfilm.


Franklin D Roosevelt ska ha varit en hängiven beundrare av Lost
Horizon och begärt att få en egen kopia till Vita huset. Några år
senare, efter attacken på Pearl Harbor, gick så även U.S.A in i
andra världskriget. I samband med ett flyganfall mot Tokyo som
svar på attacken ska Roosevelt ha fått frågan var bombplanen
egentligen lyft ifrån. Jo från Shangri-La förstås, svarade han.
Ett av flottans hangarfartyg hade döpts till just detta.
Shangri-La hade etablerats som metafor, men paradiset hade
utarmats på sitt visionära budskap. Berättelsens Shangri-La hade
tolkats bokstavligt, som en mystisk, undangömd plats, en exotisk
kurort där individens önskningar kunde gå i uppfyllelse. En plats
varifrån stridsflyg kunde lyfta som ur tomma intet för att sätta
skräck i fienden.


Också i vår tid har berättelsen fortsatt förvrängas. I den
fascinerande dokumentärfilmen ”Shangri-La – Paradiset på jorden?”
ger sig filmaren Mirka Duijn ut på en vindlande resa efter att
hon funnit en tidningsartikel som hävdar att det verkliga
Shangri-La nu hittats, och att det ligger i en avlägsen del av
Kina. Lokalinvånarna hävdar att ett flygplan kraschade där i
början av förra seklet och att Hilton använde händelsen och
platsen som stoff till sin berättelse. Kunde detta stämma? Duijn
ställer sig frågan: vad händer när ett fiktivt paradis möter en
verklig plats? Hennes film handlar om fattigdom och förhoppningen
om vad ökad turism skulle kunna innebära för den lilla bergsbyn –
förhoppningen att de nya besökarna ska förvandla fiktionens
Shangri-La till en verklig guldgruva.


Filmens regissör Frank Capra tog själv värvning efter Japans
attack på Pearl Harbor och skulle komma att se krigets fasor på
nära håll. Som utsänd av USA:s armé dokumenterade han kriget och
producerade propagandafilmer för den inhemska publiken. Som ett
svar på den tyska filmregissören Leni Riefenstahls Viljans triumf
kom han att göra sju filmer för armén under samlingsnamnet Why we
fight. Det gick fem år från Capras fredsbudskap i hjärteprojektet
Lost Horizon till hans första propagandafilm. Tvivlen och kampen
mellan gott och ont, rätt och fel måste ha härjat även i honom
under de åren.  


Shangri-La har kommit att leva vidare i det
amerikanska medvetandet och dess vokabulär, men har fortsatt stå
för något annat än vad som var tänkt. Det fiktiva paradiset har
dykt upp i allt från Kalle Anka-tidningar till det actionfyllda
dataspelet Call of Duty. I Call of Duty har transformationen av
Shangri-La nått vägs ände. Där har platsen förvandlats till ett
mardrömslikt landskap befolkat av zombies och templen, som nu
står i ruiner, ligger ovanpå övergivna guldgruvor vars snirkliga
gångar löper ner i underjorden. De högre andliga värdena som var
tänkta att förknippas med Shangri-La har blivit till materiell
rikedom och berättelsens fredliga invånare har förvandlats till
levande döda med allt annat än vänligt sinnade intentioner.


Idag står dystopier högt i kurs och filmskapare verkar närmast
tävla i vem som kan göra mörkast filmer. Populärkulturens
förvandling av Shangri-La kan ses som en spegling av hur det som
framstår som idealistiskt riskerar att uppfattas som
världsfrånvänt och naivt.


Den lappade och lagade filmen påminner om hur hoppet om det goda
och ömsinta är en färskvara; hur vår tro på det fredliga gång på
gång måste repareras och förnyas. Tacksamt då att Lost Horizon
åter finns att ta del av – med sitt ursprungliga budskap intakt.


 


Oskar Kardemark, konstnär


Producent: Ann Lingebrandt


 


Verk:


Jeremy Arnold: The hearts and minds of all humanity. The making
of lost horizon. Colombia Pictures, 2017.


Rita Belda: Restoring Shangri-La. Colombia Pictures, 2017.


Mirka Duijn: Shangri-La – Paradiset på jorden? SVT samproduktion,
2022.                                      


Frank Capra: Why We Fight - Prelude to War (1942)