Vem var det som dödade Konsum?

Trots sitt blåa evighetstecken till logotyp gick Konsum under.
Katarina Wikars minns sin barndoms kooperativa tillvaro och söker
ett svar på vad som hände med den blåvita drömmen.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Jag är sannerligen ett barn av kooperationen.


Det är sent sextiotal och pappa sitter vid köksbordet och räknar
samman konsumkvittona på en stor räknemaskin från Facit. Det är
tid för återbäringen. Måhända är den fortfarande tre procent
eller så har den redan börjat krypa neråt men det är en inarbetad
nära sakral ritual. Vi har en grön gammal plåtlåda där det står
”för kooperativa kassakvitton”, där man kan fälla ut etiketter på
vad man saknar i hushållet, en sorts orubblig inköpslista med
basvaror. Jag längtar efter sagogryn, kabeljo och kängsnören.


Mitt i byn står ett vitmålat funkiskonsum som en modernistisk
monolit med föreståndare och biträde och där jag ibland kan få
äran att prismärka varor. Konsumbutiken är ett kollektivt nav i
vars närhet allt från frågesporter till majstångsresningar äger
rum. Och när jag är i tidiga tonåren får jag en bankbok som det
står KF:s sparkassa på och pappa förklarar högtidligt att nu är
jag också delägare i Konsum.


Att detta redan utspelar sig i kooperationens
nedförsbacke inser jag först när jag läser två böcker om Konsums
uppgång och fall. Sara Kristofferssons ”Det förlorade paradiset”
och Jonas Fröbergs ”Huset mitt i byn”. De skildrar i sak samma
rörelse men medan designhistorikern Sara Kristoffersson drar upp
de stora penseldragen om kooperationen som ville omdana hela
samhället, om folkhemsgenerationen som handlade på Konsum,
försäkrade sig i Folksam, tankade på OK och begravdes av Fonus så
går journalisten Jonas Fröberg ner på bynivå och berättar om sin
morfar, konsumföreståndaren i den lilla byn Myckelgensjö i
Ångermanland från 40-talet och framåt. En trakt genomsyrad av
folkbildningsideal, där bara arbetare som organiserade sig kunde
uppnå förändring.  


Konsumtionsföreningarna som bildades för att få ner matpriserna
hade sent 1930-tal över 600 000 medlemmar, och Jonas
Fröbergs morfars butik blir den 4 849:e i Sverige. KF har
både visioner och provkök, vill uppfostra, det går att handla på
rätt sätt och målet är inget mindre än en lyckligare mänsklighet.
KF lånade av sina medlemmar och när de var som störst ägde de
åtskilliga fabriker med egna varumärken: däck- korv- och
kaffefabriker och Gustavsbergs porslinsfabrik. Hade berömda
formgivare som Stig Lindberg och Lisa Larsson knutna till sig.
Deras visionära arkitektkontor ritade hypermoderna
standardiserade butiker med platta tak som de spred över det
glest befolkade inlandet.


KF satte också visuella avtryck i huvudstaden: Lampfabriken Luma
vid Hammarbykanalen med en dygnet runt-upplyst glaskub på taket
och huvudkontoret vid Slussen - ett skepp av glas och stål med
restaurangen Gondolen högst upp i Katarinahissen. Ute på
Kvarnholmen byggdes ett mönstersamhälle med radhus för arbetarna.


Men samtidigt som stadskärnorna mejades ner för att ge plats åt
200 Domusvaruhus i betong på 70-talet så började det gå alltmer
knackigt för kooperationen. De hade hård konkurrens av ICA som
profilerade sig med en glad gubbe i rött medan Konsum lanserade
en ny abstrakt logotyp, ett blått möbiusband, ett evighetstecken
som folk inte riktigt kunde knyta an till fast det i annonser
förklarades att tecknet signalerade köptrygghet.


Sedan lanserades serien Blåvitt med basvaror som bara hette
havregryn och tandkräm. Det är sjuttiotalets sista skälvande år
och blåvitt blir en sista veritabel succé bland de prismedvetna
hushållen även om jag och väninnorna tyckte det var töntigt att
bli påkommen med en av de här blåvita förpackningarna. Vi hade
börjat lifta till Stockholm för att köpa jeans med specifika
märken på Gamla Brogatan och skulle aldrig sätta på oss något ur
KF:s bruna basgarderob i elektrisk polyester.


Den kooperativa rörelsen balanserade allt sämre
på sina två ben. Runt om på landsbygden hade redan många av de
små funktionalistiska butikerna likt den i min barndomsby lagts
ner på grund av höga priser och klent sortiment. Bilen fanns i
varje kärnfamiljs garage och Domusvaruhus med rulltrappor och
parkering på taket bara några mil bort. Var det bilismen som
dödade Konsum? Var det nyliberalismen? Sara Kristoffersson menar
i ”Det förlorade paradiset” att den ideologiska strömkantringen
åt höger vid den här tiden och SAF:s satsa på dig själv kampanjer
signalerade en ny konsumtionskultur. Kollektivet trädde åt sidan
för att ge plats åt jaget och ordet solidaritet försvann ur den
politiska terminologin. ”Antikonsumism byts ut mot köpfest.”


Lönsamheten blev allt sämre, centraliseringen tilltog,
återbäringen sjönk. Blåvitt dog, och konsumenterna ville inte
vare sig ha Cirkelkaffe och Lumalampor längre. De centralt
belägna Domusvaruhusen som bara hade en livslängd på 15 år slogs
igen, fabrikerna såldes och litteraturfrämjandet gick upp i rök.
Och det slår mig att jag inte har den blekaste aning var min
bankbok där det framgår att jag är en delägare i KF:s sparkassa
har blivit av. Kanske är den makulerad.


Moderna museet rekonstruerade häromåret konstnären Björn Lövins
utställning ”Konsument i oändligheten” från 1971. Där kunde man
se den fiktiva Herr P:s tvårumslägenhet i ett miljonprogram. I
trappuppgången en uträkning där det framgår hur lite pengar en
låginkomsttagare hade att röra sig med då alla fasta utgifter är
betalda. Detta är samtidigt som Konsum lanserar sin nya logotyp,
det blåa oändlighetstecknet. Herr P förklarar i ett brev hur glad
han ändå blir av att se en buss med det påmålade
oändlighetstecken i sin vardag. Någon bryr sig om honom. Och Herr
P gör i en hemlig skrubb frigörande konst av just plastpåsar och
omslagspapper med detta tecken, som för honom representerar
gränslöshet, trygghet och solidaritet.


Och när min mamma dör hittar jag ett otal minutiöst hopvikta
plastpåsar med det blåa evighetstecknet i en låda. Och trettio
buntade årgångar av tidningen Vi i skrubben. Och i den gröna
kooperativa plåtlådan ligger en handfull bleknande kvitton kvar
från mitten av nittiotalet som pappa inte brytt sig om att räkna
ihop.


Numera tränar vi på samverkan i bostadsrättsföreningarna. Och
Konsums ambition om en mänsklighet som inte är satt i skuld och
inte lever över sina tillgångar är sedan länge begraven. Konsum
heter förresten Coop numera och återbäringen är 0 procent.  


Men kanske var KF bara för tidigt ute med sina
baskollektioner och visioner? Finns det inte just nu ett sug
efter liknande projekt, kooperativa sammanslutningar med
crowdfunding som övergripande idé, där man kan handla närodlat,
billigt och klimatsmart i någon slags förberedelse för den
stundande globala apokalypsen?


Vad hände då med Konsum i Myckelgensjö? Affären där blev ett
bykooperativ låter Jonas Fröberg berätta medan alla de andra
butikerna i närområdet sedan länge är nedlagda. Kanske finns en
skylt kvar i något uthus: ”Ej tjäna på andra men tjäna varandra”.
Det låter som något från en annan värld. Det kanske är talande
att min bys legendariska Konsumskylt i gemener till slut hamnade
– på Skansen.


Katarina Wikars
medarbetare på kulturredaktionen


Litteratur
Huset mitt i byn av Jonas Fröberg. Weyler förslag, 2024.


Det förlorade paradiset av Sara Kristoffersson. Volante, 2024.


Björn Lövin Den omgivande verkligheten, utställningskatalog
Moderna Museet, 2022.