Vad Madames stränga skola lärde mig om litterär kvalitet

Det hänvisas till litterär kvalitet när ett skrivet verk ska
bedömas. Men vad denna kvalitet består av är svårt att formulera.
Vincent Flink Amble-Naess vill framhäva en aspekt.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Som barn hade jag en fransklärarinna som var mycket sträng. Vi
kallade henne Madame. Varje morgon stod hon vid tavlan med
pekpinnen, och angav takten när vi konjugerade de regelbundna
verben. Hon måste ha haft god hörsel, för om man tystnade så
mycket som ett ögonblick, blev man omedelbart ertappad. Flink!
kunde hon när som helst utbrista, och blänga surt.


Madame låg i fejd med föräldrarna. Hennes lektioner var alltför
krävande, menade de. Men lärarinnan var orubblig. Hennes enda
eftergift blev femton minuters teckning under fredagstimmarna.
Det skulle stimulera barnen till att vilja lära sig, hoppades
man, istället för att de skulle känna sig tvungna. Men madame
hade en mycket bestämd uppfattning om vad en god teckning
innebar. Huruvida upphovsmannen var en professionell konstnär
eller ett barn spelade mindre roll. Ideal var ideal.


En gång vid lektionens slut, kom jag fram till
katedern och uppvisade mitt alster: en glad björn och en gul sol.
Madame var aldrig elak mot oss, utan tvärt om – i allt sitt
allvar – mycket snäll. Men teckningen var under all kritik.


”Det är en fin björn” sa hon, ”men björnar bor inte på papper. De
bor i skogen.”


Budskapet var tydligt: Jag hade inte ritat tillräckligt mycket.
Arket skulle täckas helt och hållet av pastell. Lärarinnan ville
inte se så mycket som en strimma av det vita pappret i
teckningen. Hennes främsta råd till oss var att vi skulle rita
till dess ingen kunde se hur kritorna hade dragits.


Det är inte svårt att avfärda min gamla lärarinna som otidsenlig.
Men hennes metoder fungerade trots allt ganska bra. Många av oss
lärde oss utmärkt franska och en av mina klasskamrater blev till
och med en skicklig konstnär. Kanske hade Madame ändå rätt?
Hennes råd om teckning har jag ibland dragit mig till minnes
under mitt skrivande. Med den litterära kvaliteten är det
nämligen som med Augustinus ord om tiden: När ingen frågar vet
jag precis vad den innebär, men så snart jag måste svara blir jag
stum. Sannolikt finns det inte ett enda svar som är rätt. Men en
aspekt jag själv har funderat över är just detta: Läsaren får
inte ana hantverket bakom texten.


Felstavningar, stilbrott och grammatiska oegentligheter kan vara
nog för att förstöra hela upplevelsen. Så snart dessa brister
uppdagas är förtrollningen bruten. Texten upphör att engagera,
och framträder såsom den verkligen är – en produkt av någons
arbete, som bör värderas efter förtjänst. Insikten kan vara en
smula kuslig. Något artificiellt har tagit sig in i det som borde
vara organiskt, och avslöjat hela affären. Du lutar dig framåt
för att kyssa din fru och hör kugghjulen gnissla bakom pannan!


I en tv-intervju liknar sig författaren Iris
Murdoch vid en musiker, som spelar på människors känslor som på
ett instrument. Varje ordval, varje litterär trop, är ett sätt
att övertyga läsaren om att det hon läser är sant, kanske sannare
än själva verkligheten. Det är måhända en konservativ bild av
litteraturen, men en som ligger nära min egen. En god roman är
ett verktyg med vars hjälp läsaren kan underkasta sig en
illusion. I detta hänseende är skrivkonsten överlägsen de
visuella konstformerna, eftersom den engagerar hela vår
föreställningsvärld. Det vi läser framstår som mera verkligt än
det vi ser på tv-skärmen, eftersom det försiggår i vårt eget
huvud. När vi ser en filmatisering av en bok vi har läst, händer
det att vi blir besvikna på någon detalj, till exempel valet av
skådespelare. Men få har varit med om motsatsen, att man upplever
brister i en roman, efter att ha sett den motsvarande filmen.


I takt med att de visuella medierna har blivit alltmer
dominerande, har litteraturen – av somliga – degraderats till ren
kommunikation. Därför spelar stilistiska snedsteg ingen roll,
menar man. Också då någon uttrycker sig klumpigt, inser ju alla
vad som menas. Ur det perspektivet blir tydligheten den enda
ledstjärnan. Men ingen skulle säga det motsvarande om en film:
att den vore lika sevärd, om den bestod av civilklädda människor
som läste högt ur ett manus, utan inlevelse och temperament.
Själva hantverket är viktigt, ofta lika viktigt som innehållet.
Varför skulle det vara annorlunda med litteraturen? Det som kan
skrivas utan möda är sällan värt att läsa.


Man kan fråga sig varför sådana åsikter har fått fäste. I viss
mån bottnar det kanske i en missriktad omtanke, riktad mot
personer man antar har svårt att tillgodogöra sig ett mera
subtilt material. Det är synd, eftersom förhållningssättet
förstör själva värdet med läsningen. De gånger jag själv har
velat lära mig ett nytt språk har min målsättning aldrig varit
att ta del av sådan litteratur som består av lättbegripliga
underrättelser. Den kan jag ju läsa i översättning. Språket i
sig, och dess underliga manipulationer av vårt medvetande, är
ofta kärnan i vår upplevelse av ett verk. Till viss del är det
också därför det tar sådan tid att skriva; det räcker inte med
att redogöra för sådant man tänkt ut på förhand.


När jag själv skriver oreflekterat blir
resultatet en spegling av mitt inre: oordnat, banalt och
förvirrat. Mina utkast är kaos av felstavningar, floskler,
grammatiska missar och illa valda ord. Först under dagarna av
redigering kan texten veckla ut sig och ändra form. När jag själv
har mött författare jag beundrar, har jag ofta slagits av hur
alldagliga de är. Det finns ganska få briljanta personer, trots
allt, men desto fler briljanta böcker. Ändå är det inte sällan
kring just upphovsmannen som samtalen kretsar, när böcker
diskuteras mellan vänner eller i offentligheten. Kanske har det
också sina skäl. Det är trots allt ganska lätt att bedöma en
författares bevekelsegrunder, hennes ideologiska övertygelser
eller rentav hennes utseende. Men för att diskutera kvaliteten av
hennes verk saknar de flesta av oss ett utpräglat språk. Det
finns helt enkelt ingen konsensus i hur man bör uttrycka sig. Vad
gäller den berättande litteraturen, i synnerhet romankonsten,
vill jag hävda att åtminstone en aspekt är just detta:


Man måste övertyga om att det som beskrivs är verkligt och
meningsfullt, inte bara som en allegori över vår egen värld, utan
i sin egen rätt. Läsaren måste fås att inta den absurda
ståndpunkten att de människor som befolkar litteraturen inte
består av ord utan av kött.


Kanske är det just detta som min fransklärare höll så högt inom
teckningskonsten, som gäller också i böckernas värld. Texten ska
framstå som helgjuten, oskapad, ja – som själva motsatsen till
vad den i själva verket är. Och ingen ska kunna se hur kritorna
har dragits.


Vincent Flink Amble-Naess
kulturskribent och läkare