Shakespeare och den blodiga mekanismen

FRÅN 2016. Teaterkritikern Jan Kott menade att Shakespeares
dramer angår oss här och nu. Deras tragik och politiska tema är
också vår tids. Maria Edström har läst Shakespeare vår samtida


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
.Ursprungligen publicerad 2016-01-28.


”Shakespeare är ju alltid hyperaktuell” skrev en
ung fri teatergrupp i ett pressmeddelande för ett antal år sedan
och det är lätt att småle åt denna ambition och
marknadsförings-strategi i att ständigt vara ”aktuell”. Men
faktum är att efter att ha läst om Jan Kotts bok ”Shakespeare vår
samtida” är jag beredd att ge gruppen rätt och framförallt skulle
Kott själv ge dem rätt.


Kott skrev boken på 1960-talet men den känns märkligt fräsch, i
hans sätt att poängtera teaterhändelsen, att det är i mötet
mellan scenen och publiken som dramatiken realiseras.Visst kan
man spela i renässansdräkt menar Kott, men det är vi, nutida
människor som rör sig där på scenen. Och där Shakespeares
klassikerstatus ligger i att han i varje pjäs presenterar ett
scenario - inte en bestämd historisk epok, inte en autentisk
berättelse – tvärtom, även om Shakespeare naturligtvis var ett
barn av sin tid så använde han historien, myterna, geografin
fullständigt egensinnigt och ofta i ett enda misch-masch. Det är
därför allt disputerande om hur Hamlet egentligen såg ut eller
hur det egentligen var på The Globe blir så meningslöst.


Som Kott uttrycker det: ”Varje epok finner hos honom det som den
söker och det som den själv vill se”.


Och i hans bok fastnar jag nu framför allt för det som handlar om
pjäserna Richard III och Macbeth, om makten och dess mekanismer
och om dödandets mekanismer.


Richard III handlar inte bara om en maktgalning
som bokstavligen går över lik för att få makt – han är ”denna
stora Mekanisms intelligens, dess vilja och dess medvetenhet”.
Han är fursten som ser politiken som en ren teknik, en konst vars
mål är att härska.


På det sättet är Richard III inte bara en i raden av alla dessa
kungar som går upp i historiens trappa och sedan faller ner som
ett offer i avgrunden utan han personifierar själv denna
mekanism.


Kott påpekar Shakespeares förvånande icke-idealistiska och
moderna syn på världen, fri från såväl medeltidens förfäran som
den tidiga renässansens illusioner. I Shakespeares dramer cirklar
inte solen runt jorden och kungen är inte Guds utvalde och
politiken är bara ett sätt att erövra och behålla makten.


”Världen är ett skådespel som liknar åska eller storm, de veka
hasselbuskarna pressas mot marken, de stora träden faller
lossryckta med rötterna. Historiens ordning är grym, naturens
ordning är hotfull, lidelserna som ruvas i människornas hjärtan
är hemska.” som Kott skriver.


 Samma syn på världen finns i TV-serier som
”Gomorra” eller ”The Wire” – det här illusionslösa berättandet
som också genomsyras av ett slags grym mekanik. Visst kan man i
bottensatsen av dessa serier skönja en samhällskritik men den
tillåts aldrig bli, hur ska jag säja, den dominerande narrativa
figuren.


Kott ser också det filmiska hos Shakespeare, hans dialoger som
plötsligt blir snabba och effektiva, hans hopp i tiden,
rollgestalterna som ritade i några snabba penndrag. Och där
rollgestalterna visar sig i det de gör i en film vilket rimmar
väl med Shakespeare, så har kanske teatern snarare psykologiserat
för mycket, som till exempel att Hamlet är ett ledset barn i sin
nya styvfamilj eller att Richard III var ful och försummad och
vill ha makt istället för kärlek. Visst kan dessa aspekter också
beaktas men Kott skriver att detta slags karaktärs-byggande
började i tragiska 1800-talstolkningar och kanske, tänker jag, i
vår tid av ett psykologiserande med rötter i det borgerliga
dramat och psykoanalysen. Tvärtom menar Kott att Richard III gör
sig till, han schackrar och dobblar, han spelar själv en roll
hela tiden likt vår tids media-tränade.


Det är först i slutet när han inser att spelet är över och att
allt han behöver är häst att fly på som hans egen nakna skräck
bryter fram, när hans eget skinn står på spel. Då han som trott
sig skapa historien, vara mekanismen - istället blir dess
lekboll. Nu är det inte han som låter mörda folk utan den som de
vill mörda.


I ”Macbeth” eller den där skotska pjäsen som den
skrockfullt benämns har mekanismens tumskruvar dragits åt
ytterligare ett snäpp. Eller enligt Kott, blivit till en mardröm
och där ”är historien klibbig och tjock som gröt och blod.”
Världen drunknar i blod, alla drunknar i blod, mördarna och
offren och Kott understryker att blodet inte är en metafor, det
är fysiskt och bokstavligt, det fastnar på händer, ansikten,
kläder, dolkar och svärd.


Och om Richard III utfärdade dödsdomar så utförs de i Macbeth. En
Macbeth-uppsättning utan bilden av en värld översvämmad av blod
blir falsk menar Kott och invänder mot beskrivningen att pjäsen
är en tragedi om ärelystnad, om skräck. Han menar att Macbeth har
ett tema, ett mono-tema; och det är mord. Den handlar om de som
dödar och de som blir dödade. Macbeth kan inte sova och han kan
inte äta, han är kedjad vid tvånget att mörda och kan bara drömma
om det mord, det slutgiltiga mord som ska få stopp på allt
mördande. Han dödade inte för att få makt, han dödade för att bli
en sådan som kan döda i en värld där mord är möjligt.


I den beskrivningen blir Macbeth en tidig representation för det
Kott kallar ”Auschwitz-erfarenheten” – en tröskel har
överskridits och du har hamnat på en annan plats där mord är
möjligt. Och om Richard III till slut inser att han dödlig och
vill fly så har Macbeth gått ett steg längre; han inser att han
inte kan spränga världen i bitar men han kan mörda in i det sista
och som Kott skriver ”dra med sig så många levande som möjligt ut
i intet.”


Den blodiga mekanismen alltså - som en mekanism
för makten och för dödandet. Jag råkar på Jan Kotts bok i en
secondhandbutik i Stockholms södra förorter de första kalla
vinterdagarna i en värld där blodet flyter även om friden råder
just här. ”Refugees welcome” har någon spraymålat på de grå
betongsuggorna på återvändsgatorna. Jag går hem och läser Kotts
bok, tittar ut på snön som stilla faller och behöver bara se på
nyheterna för att hålla med: Shakespeare – vår samtida.


Maria Edström


 


 


Jan Kotts bok ”Shakespeare vår samtida” från 1964 i svensk
översättning av Jan Kunicki och Carin Leche. Ur Radioteaterns
”Macbeth” från 1961 med Keve Hjelm som Macbeth.