Kvällen före julafton står dörrarna öppna mot det okända

I juletid kan gemenskapen kännas starkare, men också ensamheten.
I ljuset av skilsmässobarnets erfarenheter funderar Malena
Forsare kring föräldraskap, vilsenhet och dörrar som öppnas mot
det okända.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Ljuslåga. Risgryn. Ugnslampa, i köksmörkret. Stearinpärla.
Trasmattsfrans. De förbipasserande rösterna, på trottoaren.
Kryddpeppar. Kopparkittel.


Kvällen före julafton var inte som andra. Som skilsmässobarn
levde jag i mer eller mindre ständig brist. Det var helt normalt
och samtidigt en hemlös situation, som tidigt lärde mig något
väsentligt om ensamhet. Det skiftade vem den förlorade föräldern
var; oftast var det pappa. Men tidig kväll den tjugotredje
december lämnades jag utanför hans port. Jag tog mig uppför de
tre trapporna och ringde på hans dörr.


Den tjugotredje december var min och pappas kväll. Den var
samtidigt lång och kort; en vandring genom fallande ljus och
skuggor. Vi brukade inleda i hans lilla vindsförråd, som nåddes
inifrån lägenheten. Inte utan högtidlighet öppnades dörren och
luften från det trånga utrymmet slog upp ett eget rum av
förväntan. Pappa klättrade upp på en stege. Jag stod nedanför och
tog emot. Skålen som skulle fyllas med apelsiner. Den äldsta
tomten. En annan, hopplöst hängig tomte i pappas egen
virkformation. Den sexkantiga stenkrukan med inskription från en
psalm, som skulle få nya röda ljus.


Det var förstås en rit vi föll tillbaka på –
inneslutna i hemmets ateistiska livsåskådning var detta vad som
fanns av liturgi: Att lyfta ner föremålen och fördela dem över
lägenhetens tre små rum. Jag vill minnas att vi arbetade i
tysthet. Vi kanske sa något som vi brukade säga. Men det var
föremålen och våra sätt att röra sig runt dem, som spelade roll.


“Lämna dörren öppen för det okända, dörren mot mörkret. Det är
därifrån de viktigaste sakerna kommer, därifrån man själv kom och
dit man är på väg.” Rebecca Solnit skriver i sin “Att gå vilse.
En fälthandbok” om hur hon blev full för första gången under den
judiska högtiden pesach. Enligt traditionen ska dörren hållas
öppen om profeten Elia bestämmer sig för att komma. Författaren
var barn men fick sitta vid vuxenbordet, och när ingen såg råkade
hon blanda ihop bägaren som ställts fram till Elia, med sitt eget
snapsglas. Så fick det lilla barnets kropp för första gången
erfara en annorlunda tyngd i universum.


Att barnet invigdes i de vuxnas ritualer och den här gången
råkade få för mycket portvin, tillhör förstås slumpens
omständigheter. Men jag tänker ändå att det har med den öppna
dörren att göra. Ibland slås den upp på ett oväntat sätt, och en
råkall vind slår emot oss i vårt eget hem. Det kan vara vackert
och förvirrande. Kanske blir vi invigda i mönster som fram till
just den stunden legat oupptäckta. Och det är inte alls säkert
att vi omedelbart förstår betydelsen av det som sker.


Erfarenheten av att gå vilse betyder hos Rebecca Solnit att öppna
sig för det okända; att upptäcka det som ännu inte hittats.
Konstnärer och vetenskapsmän har i detta samma uppgift: de måste
ge sig ut på ett öppet hav och söka sig fram i vågorna för att
finna sitt material. Skillnaden i deras arbetsmetoder är att
vetenskapsmannen håvar in vad han hittar, medan konstnären tar
oss med på sin resa, skriver Solnit. Men för att nå sitt mål
måste båda göra sig blinda och samtidigt se: de måste våga gå
vilse.


En av de julberättelser som jag älskade mest som
liten, och som jag fortsatte att läsa upp i vuxen ålder, är
skriven av Astrid Lindgren. Madickens lillasyster Lisabet ska
vänta utanför en affär, men vill göra som en förbipasserande
jäntunge. Alltså tar hon ett språng från sin vaktplats, upp på
medarna till en släde som startar med ett ryck. I rusigt huj far
Lisabet genom staden utan att den berusade föraren bakom hästarna
upptäcker sin passagerare. Han far längre och längre in i skogen,
mellan byar av snö och mörka granar, alltmedan flickan på medarna
förlorar sitt mod och sin kroppsvärme. Till slut dumpas hon av en
okänslig vuxen och blir liggande snorig under himlens kalla valv.


Berättelsen om barnet som till slut kommer hem till ett kök och
en syster, handlar inte bara om att gå vilse, utan också om det
motsatta: att hitta hem. Om betydelsen av att bli hel och varm, i
ett kök där den vanliga muggen och nybakade pepparkakor blir till
en egen nattvard, som bäst förstås genom närheten mellan två
syskon.


Ett år skulle pappa och jag medverka i ett julfirande för hemlösa
i ortens församlingshem. Vi övade in ett program med dikt och
musik. Jag hade mitt instrument, pappa sitt poetiska minne. Av
själva händelsen minns jag inte mycket, mer än det osäkra i
blickarna som följde oss på scenen i golvets mitt. Jag var inte
säker på att de förstod, eller att jag själv begrep. “Stilla
natt” är en bön som kan bli särskilt melankolisk på cello, men
vad är Nils Ferlins “Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet”? Vad blir ett barfotabarn när det åldras,
när det tvärtemot barnet i sagan inte hittar hem? Tanken gjorde
ont.


Efteråt har jag tänkt på händelsen som en öppen
dörr. Inne i den rustade gemenskapen för hemlösa, som just den
här kvällen ville slippa känna ekot av sin egen ensamhet, blev
julen främmande. Det var en karg och lite klumpig tillställning,
med julstjärnor som såg konstgjorda ut och lukten av gamla
kläder. Jag tror att jag där och då lärde mig något om
ensamhetens villkor.


Engelskan har två ord för ensamhet som understryker tillståndets
olika innebörd. Loneliness utgår från en känsla man inte valt.
Solitude innebär en avskildhet som kan vara självvald. I
psykologisk forskning om ensamstående mammor som blivit föräldrar
på egen hand, nyttjas ibland den här distinktionen. Mammorna
kallas för “solo mothers” – genom modern teknologi och med stöd
av lagstiftning har de valt sitt föräldraskap, utan partner. Den
anonyma donatorn förblir dold, samtidigt som den förstås i någon
bemärkelse är namnlöst närvarande. Barnet har kommit genom en
dörr som öppnats mot det okända. Ur ett mytiskt perspektiv är
steget inte långt till Maria som födde sitt barn efter att ha
blivit gåtfullt befruktad. Eller till Siddhartas mor som blev
gravid genom ett möte med en vit elefant i en dröm.


I köket hemma hos pappa tändes den rödmålade ljusstaken med tre
vita ljus kvällen den tjugotredje december. Det fanns ingen
religion som vi kunde luta oss mot, och inte någon närvarande
mor. Men vi hade ljusstaken. Vi hade risgrynen, kaffedoften,
kopparkitteln, som utformade en besvärjelse mot den ensamhet som
vi båda levde med. I cirkeln av ljus som föll ner över köksbordet
öppnade sig ett rum, som höll den kalla vinden som drar genom
världen borta. Pappa skrev verser, jag provade att hålla
lackstången själv. Musikradion stod på, utanför var det mörkt.
Där och då var jag hans barn, i natten som är den längsta av
nätter.


Malena Forsare
kulturjournalist och psykolog


Producent: Ann Lingebrandt