I Lewerentz arkitektur syns människan

I hantverket syns spåren av det mödosamma arbetet och därmed
också spåren av människan. Kanske är det därför Sigurd Lewerentz
byggnader fortsätter att fascinera, funderar arkitekten Rasmus
Waern.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes
först 2021-09-30.


Jag är inte den ende arkitekt som valt yrke
efter att som tonåring besökt Sankt Petri kyrka i Klippan. Dess
tunga murar är provocerande fria från allt sådant som det moderna
livet tvingade på 1960-talets byggande. Här finns inga klumpiga
fönsterkarmar – glasen har i stället klämts fast direkt mot
murens utsida. Inte heller finns det några banala försök till
prydlighet. På den stora pelaren och balken av stål som både bär
upp taket och bildar ett slags kors, syns ännu strecken från
smedernas pennor. Och till handfatet på toaletten slingrar sig
ett ensamt kopparrör som om det vore ett tappställe i en
industri. Något så tufft hade jag aldrig sett förut. Och ännu,
nästan ett helt arkitektliv senare, har jag sällan sett något
liknande.


Det är inte bara hos mig som särarten hos de två kyrkor som
arkitekten Sigurd Lewerentz gjorde sent i livet, har satt stora
spår. Det finns en förunderlig kraft i Markuskyrkans till synes
enkla tegelmurar i Stockholmsförorten Björkhagen, och den trolska
stämningen hos Sankt Petri kyrka i den lilla Skåneorten Klippan
väcker starka känslor också internationellt.


Det internationella intresset för Lewerentz
började växa på 1990-talet. Då var det tegelkyrkorna i Stockholm
och i Klippan som stod i fokus. De blev ikoner i postmodernismens
andra våg som satte ljuset på materialen och hantverkets
betydelse. På det viset kom Lewerentz att bli viktig för
postmodernismens både första och andra våg.  I dess första
våg, som präglade 1980-talet, hade klassicismen stått i fokus. Då
riktades uppmärksamheten mot Skogskyrkogården i Stockholm. Han
gjorde det mesta av dess världsberömda landskap, men också det
sublima tempel som kallas Uppståndelsekapellet. De eleganta
avstegen från antikens regler vittnar om en arkitekt med förmåga
att både kunna och vilja. Det som först ter sig rakt och enkelt,
visar sig vid närmare betraktande vara både vridet och komplext.


Särskilt intrikat är den vikbara port som öppnar vägen ut från
kapellet. Den tunga konstruktionen har samma precision och
elegans som gamla kassaskåp. I detta tekniska mästerverk möttes
Lewerentz två specialiteter: kyrkogårdar och smide. Paradoxalt?
Nej, inte alls. Han formade livets själsliga och materiella
villkor med samma allvar.


Lewerentz var noggrannare än någon annan
arkitekt. Detta blev efter ett tag så påfrestande för hans
beställare att de drog sig tillbaka. Det fick Lewerentz att för
en tid lämna arkitekturen och utveckla en verksamhet som fabrikör
av dörrar och fönster i stål. När han vid närmare åttio års ålder
åter tog plats på byggnadsscenen var det med en häpnadsväckande
distinkt arkitektur.


Hans närmast rigida omsorg om detaljerna var helt ur fas med
rekordåren på 1960-talet. Den moderna tidens förhoppningar om att
maskinåldern skulle befria människan hade funnits sedan
1920-talet men det var nu det industrialiserade byggandet
verkligen slog igenom. Arkitekterna pressades till att rita hus
som skulle vara så enkla att bygga som möjligt. Att det var
fabrikören Lewerentz som tydligare än någon annan såg värdet i
det handgjorda berättar om hans förmåga till att ständigt tänka
om.


Lewerentz sällsynta respekt för murarnas och
smedernas arbete var inte bara en reaktion på samtidens
osynliggörande av hantverket; det gestaltade också människan. Där
man ser mödan, det idoga slitet med att foga sten till sten,
grips man också av det engagemang som arbetet krävt.
Arbetsintensiva byggnadsverk, vare sig det handlar om småländska
stengärsgårdar eller egyptiska pyramider, inger respekt. Inget
tegel fick delas. Att knäcka en sten vore som att dela en
människa. Däremot fick muren gärna innehålla både skeva stenar
och udda format. Det gjorde den bara rikare.


Lewerentz stod för en spartansk återhållsamhet, men det var en
återhållsamhet som var full av nyanser. Det kan låta som en
paradox, men rymmer i själva verket själva kärnan i det våra
sinnen sätter värde på: enhetlighet och variation. Vi tycker om
regelbundet. Samtidigt vill vi se variation. Sådana upplevelser
bjuder naturen ständigt på, och Lewerentz tegelmurar blev också
de som ett stycke natur. De mörka stenarna och de vita fogarna
varierar som nävern i en björkskog.


Om arkitekturen hade haft en lite mer erkänd betydelse i
kulturvärlden, skulle Lewerentz betraktats som en nationalklenod
på 60-talet när hans båda kyrkor stod klara.


Han mottog visserligen statlig konstnärslön, och
ingick därmed i vad Harry Schein kallade ”konstens egen
aristokrati”. Men någon riktigt folkkär arkitekt blev han aldrig.
”Kraften i Lewerentz verk var lite för stark för dagligt bruk”,
skriver chefen för Arkdes Kieran Long i boken ”Sigurd Lewerentz;
Dödens och livets arkitekt”. Kanske är det så som kyrkornas
dunkla och kärva allvar ska användas. Som en medicin mot
vardagens banaliteter.


Jag tror att det som slog mig när jag för första gången såg
Lewerentz kyrka i Klippan var att arkitekturen kan hjälpa oss att
komma vidare; från barndomens kategoriska världsuppfattning, över
ungdomens kritiska livssyn, till en nyfiken känslighet för det
mystiska i tillvaron. Klippans kyrka har varit ett fäste för
motståndet mot banaliseringen i över ett halvt sekel. Det ligger
i sakens natur att en sådan arkitektur har svårt att bli populär.
Men de som en gång drabbats av den, glömmer den inte.


Att intresset för hans konst är så levande berättar något om
tillkortakommanden i vår tids arkitektur, men också om en möjlig
revansch. Om inte för allvaret, så åtminstone för det
genomarbetade.


Eftersom allt byggande förr gjordes för hand,
behövdes ingen teori om dess betydelse. Hantverket fanns, vare
sig man ville eller inte. Med maskinerna skulle människan kunna
befrias från arbetets tyranni. Men när vi nu bor i en värld som
till största delen är född på industrier, växer insikten att vi
inte längre ser människan i det byggda. Då ropas det på en
arkitektur från förr, i förhoppningen om att vi trivs bättre i en
stil än i en annan. Egentligen är det kanske bara spåren av ett
genuint arbete man önskar sig.


Lewerentz hörde till de som kunde hantverket. Att komma in i hans
två kyrkor blir därför också ett möte med alla de som skapat
husen. Det är därför unga arkitekter fortsätter att vallfärda
till Björkhagen och till Klippan. Ska de verk man skapar sätta
verkliga spår i människors medvetande, och inte bara göra sig på
bild, så är handarbetet ett svårslaget medel.


Dagens arkitekter vill nog gärna få till handgjorda hus, men det
är i samtidskonsten man ser de tydligaste spåren av handarbetets
betydelse. Såväl konstnärer som publik fascineras av den kraft
som sparas i spåren av en idog flit. Vad var det annars som fick
besökarna på Tate Modern i London att tappa hakan inför
konstnären Ai Weiweis hundra miljoner handmålade solrosfrön av
porslin?


Att förundras över vad människan förmår skapa är att se sig själv
i ett nytt ljus. Därför är det så lätt att beundra de hus där
spåren av arbetet ligger i öppen dager. De går att relatera till,
eftersom vi i grunden är mer intresserade av människor än av
konstruktioner.


Rasmus Wærn