Vem är rädd för att visa sin mobil på parmiddagen?

Katarina Wikars ser filmen Vad döljer du för mig? där alla mess
ska läsas kollektivt under parmiddagen, och tänker på några gamla
sällskapslekar under ännu mer disharmoniska familjesittningar.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2017-06-07.


När jag och mina väninnor var si så där elva år blev vi ibland
bjudna på party hos några större barn i de tidiga tonåren, såna
som satt under filtar och hånglade, och då skulle det förr eller
senare alltid lekas Sanning och konsekvens – om man sa
"sanning" tvingades man berätta vem man var hemligt förälskad i,
och om man sa "konsekvens" skulle man alltid pussa nån annan lika
blyg på munnen. Uppriktigt sagt så minns jag inte riktigt, och nu
så här mer än fyrtio år senare år senare skulle jag nog känna mig
lika obekväm om någon föreslog att vi skulle återuppta leken.


I den italienska kioskvältarfilmen "Vad döljer
du för mig?" har några medelålders gifta urbana medelklasspar
middag. Efter den vanliga tiraden om att vi har hela vårt liv i
mobilen kommer värdinnan på idén att nu lägger vi alla mobilerna
påslagna på bordet och läser varje mess kollektivt, och om någon
ringer så ska högtalarfunktionen aktiveras. Vi har väl ingenting
att dölja eller? Det hela är en sorts sanning och konsekvens för
vuxna par utan både skyddsnät och fallskärm.


Det går dessvärre inte att berätta handlingen mer utförligt utan
att spoilra handlingen men filmen har några extra existentiella
dramaturgiska falluckor, och det hela utspelar sig under en kväll
då man kan se parallella månar på himlen, då verkligheten och
illusionen liksom blandas samman. Som alla förstår skulle under
en vanlig tretimmarsmiddag inte sju liv hinna gå sönder eller få
en nystart, själva filmens format, ett rum, en kväll kräver en
händelsernas acceleration, där en härva av otroheter,
hemlighållna operationer, nätfantasier och allmänt familjesmussel
uppdagas.


Så här har det väl alltid sett ut i tvåsamheten
kan man tänka sig men innan mobiltelefonerna fanns som någon
sorts hemlighetsmanicker eller sanningsserum var det krångligare
att få till ett sådant sällskapsspel som de ägnar sig åt i "Vad
döljer du för mig?". Vuxna människor i har haft lång tid på sig
att lära sig ljuga, så en vanlig omgång Sanning och konsekvens
utan mobiltelefoner skulle de flesta av oss antagligen tråckla
oss ur. Det är de digitala spårens förbannelse. En gammal väninna
tog ut skilsmässa när hon upptäckte att hennes man i åratal hade
porrsurfat nätterna igenom. Han hade helt enkelt glömt att radera
sina sökningar.


Hur såg sällskapspelen då ut förr? Man kan alltid återupptäcka
filmen "Kinesisk roulett" av Werner Rainer Fassbinder från sent
sjuttiotal. Här har vi det uttråkade överklassparet som lyckas
sammanstråla på ärvt familjegods en weekend då de båda ljugit och
tagit dit sina respektive älskare och älskarinnor. En dotter på
kryckor är också där med sin stumma guvernant, hon är den filmens
sanningsserum. Anna Karina, Margit Carstensen, Ulli Lommel, alla
Fassbinders favoriter är med. Alla skrattar när de blir
avslöjade. Alla är vackra. De rör sig tysta. Med möblerna bakom
sig. Kärlek är att vänja sig, säger älskaren. Falska sanningar
får den som tjuvlyssnar, säger nån annan. Tänk om det fanns ett
spel där den som förlorar får tala om sin ängslan?


Man förstår att det spelats Kinesisk roulett förr i den här
familjen. De barnet hatar i det ena av två lag. Man bestämmer sig
för en person i det andra laget och sedan ska de ställa
frågor. Om den person var en bil, ett djur, ett mynt? Ett
mynt med hål i mitten. Ål. Bisamråtta. Maskätet äpple på målning.
Den här person är redan död. Död. Vad hade den varit i
tredje riket? Kommendant i Bergen-Belsen.
Andra halvan av filmen är detta krafsande, kretsande, det är en
person nästan alla avskyr, förstår man. En anekdot förtäljer att
även teamet instängda på slottet spelade detta spel med varandra
efter tagningarna, klockan fyra på morgonen, att Fassbinders
älskare sprang gråtande ut i regnet.


Men det riktiga radardramat, alla
dysfunktionella parmiddagars moderplanta, är Edward Albees
 "Vem är rädd för Virginia Woolf?" Pjäsen sätts upp på nytt
och på nytt, och har precis återutgetts i bokform på svenska men
jag tänker monomant uppehålla mig vid filmversionen med Elisabeth
Taylor och Richard Burton som minsann också var ett outtröttligt
par i verkligheten, som gifte sig två gånger och inte en sekund
var i medieskugga under sjuttiotalet. Taylor fick en Oscar för
sin roll som den alkoholiserade rektorsdottern Martha gift med
den misslyckade läraren George, spelad av Burton i noppig kofta.
En sen natt bjuder de hem den nye gymnastik- eller var det
fysikläraren och hans bleka fru på en eftersläckning, som
fullständigt urartar, blir scenen där George och Martha spelar
upp sitt slitna men outtröttliga äktenskapsdrama ännu en gång.


I tjugofem år eller så har jag hatälskat denna film, och jag tror
den dessvärre formade min syn på syftet medparmiddagar. I huvudet
kan jag när som helst höra Burton knäppa med fingrarna, "snap,
snap", höra Taylor hojta: "What a dump", citerande en annan
gammal stjärna; Bettie Davies i en annan gammal film. Sanning
eller lögn, spelar det ingen roll för dig, George?


Tre sällskapslekar har han uppfunnit George, varav en heter: Get
the guests, gissla gästerna. Ett sorts uppriktigt spelat intresse
med inslag av egna strödda förtroenden får de unga gästerna att
öppna sig och avslöja sina hemligheter vilket alldeles omedelbart
vänds emot dem i nästa fas av leken. Ligga med värdinnan kan
också vara en lek. Sällan har makt och maktlöshet så snabbt bytt
plats, som när George och Martha med vant handlag i gryningen
formerar om trupperna. Och plötsligt är på samma sida igen. 


Men vem är det då som är rädd för Virginia
Woolf? Och vad betyder det? Efter alla lekar, efter alla
alkoholindränkta tillställningar och nyckelpartyn som ska
symbolisera uttråkade villapar som ska gå hem med fel partner på
sjuttiotalet så kommer det en morgon, och då snubblar gästerna
ut, något mera kantstötta och berövade sina skydd eller med
hemligheterna intakta, fortsatt smusslande. Och kvar är läkaren
som vänder sig till frun psykologen och frågar: är de nya de där
örhängena? De hon i en annan dimension precis slet av sig och
kastade på den otrogne älskaren, kvar är några som ska städa
slottet, kvar är George och Martha i gryningsljuset. Är det bara
vi två nu? Ja, nu är det bara vi två, innan de ska gå
upp för den slitna trappan till sovrummet ännu en gång.


Det finns en scen, fryst i mitt medvetande, där Burton, tung och
trött lägger sin hand på Taylors axel, den bara ligger där helt
stilla, handen, och då är det liksom slut på alla
sällskapsspelen, det här är början på det stora efteråt.


Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion


 


Filmer
Vad döljer du för mig? Regi: Paolo Genovese. Italien, 2016.
Svensk bio 2017.


Kinesisk roulette. Rainer Werner Fassbinder.
Västtyskland/Frankrike, 1976.


Vem är rädd för Virgina Woolf? Regissör: Mike Nichols. USA, 1966.