Existentialismer: Sartres stjärnstund

Är den vanligaste introduktionen till existentialismen i själva
verket början på dess grafskrift? Olof Åkerlund återvänder till
Jean-Paul Sartres Existentialismen är en humanism.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes ursprungligen:2021-03-01.


I en tidig dialog berättar Platon om hur Sokrates, några veckor
före sin rättegång och sitt berömda försvarstal, på Athens agora
stöter samman med en man vid namn Euthyfron. Denne har just
bestämt sig vad det gäller ett svårt moraliskt dilemma, som trots
sin omisskännliga antika färg, vi alla kan relatera till, om vi
anstränger oss en smula. På familjens gård på ön Naxos hade en
daglönare slagit ihjäl en slav varpå markägaren, Euthyfrons far,
bundit fast daglönaren och i väntan på juridisk rådgivning lämnat
honom åt sitt öde i ett dike  Föga förvånande så hann mannen
dö och sonen har nu trots släktingarnas protester bestämt sig för
att väcka åtal mot fadern. Mord är mord, menar den rättrådiga
mannen. Åtminstone fram till att Sokrates börjar ställa
besvärliga frågor.


En av dessa frågor handlar om gudaktighet. “Älskas det gudaktiga
av gudarna därför att det är gudaktigt, eller är det gudaktigt
därför att det älskas av gudarna?”. Denna kniviga fråga skulle
orsaka mycket huvudbry för framtidens teologer, men låt oss
översätta den till något lite mer vardagsnära: Är det goda, sanna
och rätta gott, sant och och rätt för att vi att vi rationellt
har kunnat avgöra det eller något gott, rätt eller sant för att
någon auktoritet bestämt det. På den första sidan hittar vi den
klassiska filosofin och naturvetenskapen, på den senare återfinns
stora delar av den religiösa traditionen. Men var hittar vi
existentialisterna?


Spontant vill man placera alla dessa egensinniga och på olika
sätt mycket radikala tänkare på den antiauktoritära sidan med
filosoferna och vetenskapsmännen. Men då tänker man nog fel. Om
det är något som förenar de existentiella tänkarna så är det en
kritik av tron på det universella, objektiva, distanserade och
tidlösa vetandet. Hela denna mottradition, som enligt filosofen
Hubert Dreyfuss tar sin början redan med Pascal på 1600-talet,
och går via Kierkegaard och Nietzsche via Heidegger och in mot de
moderna franska tänkare som skulle definiera existentialismen som
kulturform, låter sitt tänkande ta avstamp inte i några allmänna
sanningar, utan i subjektiva sanningar. Definierande ögonblick,
upplevelser och val. Mer Kierkegaards ord: “Det gäller […] att
finna den idé för vilken jag vill leva och dö”.


Med en halvdan översättning från tyskan skulle vi kunna tala om
individens stjärnstunder.


Jean-Paul Sartre och hela den moderna
existentialismen kan sägas ha haft sin stjärnstund den 29 oktober
1945. Det var då han höll sin berömda föreläsning
“Existentialismen är en humanism”. Ett tag var det osäkert om den
skulle bli av. När Sartre kom fram till föreläsningssalen i
närheten av Champs-Élysées misstog han alla de människor som stod
och trängdes utanför för kommunister som kommit för att
demonstrera mot honom. Till slut tog den kortvuxne författaren
mod till sig, men han knuffades runt en bra stund innan han kunde
ta plats och börja prata. Hans biograf Annie Cohen-Solal
sammanfattar kvällen “Knuffar, slag, stolar slogs sönder, kvinnor
svimmade. Biljettluckan slogs i stycken: inga biljetter såldes”.
Det var med andra ord en succé.


Om man vill ge Sartres tidiga tänkande en chans så ska man
förstås läsa det större verket “Varat och intet” från 1943, men
föreläsningens populariserade form vinner mycket på sin
drastiskhet och djärvhet, motsägelserna kommer till ytan.


Här finns alla slagorden:  människan är inte mer än summan
av sina handlingar, vi är dömda till frihet, men också fullt
ansvariga för våra handlingar – med citat som: “[en] feg person
är ansvarig för sin feghet […] hon är inte sådan utifrån en
fysiologisk konstitution, utan hon är sådan eftersom hon gjort
sig till en feg människa genom sina handlingar.”


Det mest omtalade sentensen presenteras redan tidigt: “existensen
föregår essensen”. precis som den som tillverkar ett objekt, har
en idé om det färdiga föremålet så måste en eventuell Gud ha haft
en mall enligt vilken människan och jorden skapades.
Existentialisterna, menar Sartre, förkastar inte bara denna
utgångspunkt utan även den under upplysningen befästa tanken på
en mänsklig natur. Människan måste skapa sig själv, med all den
ångest och frihet detta innebär, inte följa en mall.


Att sådär lite halvmedvetet förneka denna frihet är att leva i
förljugenhet, eller ond tro, något som också kan få uttryck i att
vi gör oss själva till objekt. Som kyparen i “Varat och intet”
som liksom spelar kypare för att leva upp till en idé. Hans
kyparessens får går före hans existens. Som en god fenomenolog
beskriver Sartre den konkreta situationen noggrant, men det hade
egentligen räckt för honom att gå till språket för att se den
onda tron uttryckligen ta  form. Den återfinns i
formuleringar som “jag kommer att vara er kypare i kväll” och hur
många av oss har inte någon gång yttrat saker i stil med 
“Som din förälder är det min uppgift att …”.


Jämfört med de andra personer han vill bilda
skola med var Jean-Paul Sartre ingen originell tänkare, det var
inte utan ironi som Heidegger kommenterade “Varat och intet” med
att ingen tidigare hade förstått honom så bra medan Bertrand
Russell å sin sida noterade att boken i fråga om poetisk vaghet
och språklig extravagans var i bästa tyska tradition. Men Sartre
har något som få andra kan skryta med: Fantastiska exempel och
ett sätt att göra problemen tillgängliga för alla som vågar.


Och även om få av hans teser håller för närmare filosofisk
granskning, och kanske i många avseenden är svåra att kalla
filosofi överhuvudtaget, tar det inte ifrån dem deras obönhörliga
kraft för en mottaglig läsare. Tanken på föräldern, som med ett
modernt svenskt språkbruk lajvar förälder, yrkesmänniskan som
beter sig såsom den förväntar sig att man bör göra, vi känner
alla igen det. Och så fort någon talar om vad som är naturligt,
bör vi bli misstänksamma. Sartre säger också att
existentialisterna, även de religiösa,  är de som tar Guds
död på allvar. Även det träffande. Stora delar av den så kallade
västvärlden har gjort sig av med Gud som hypotes, men behållit en
sorts lightkristen moral utan att bekymra sig vidare om saken.


Men som sagt, de existentiella tänkarna är knappast fria från
motsägelser de heller. Vissa är specifika för Sartre och bottnar
i att han aldrig lyckades göra sig fri från Descartes
rationalistiska arv, han vägrar på sätt och vis välja mellan
Sokrates två alternativ. Andra kommer av när analysen av det
enskilda subjektet ska omfatta större grupper. Sartres föredrag
är en första tafatt utsträckt hand till marxisterna, som senare
ska mynna ut i mer seriösa försök att förena två oförenliga
teorier. I slutändan blir det existentialismen som får stryka på
foten, och det politiska hoppets essens som får företräde framför
alla de människor som lider under de goda avsikterna längs vägen
mot paradiset. Dessa motsägelser bubblar under ytan i
“Existentialismen är en humanism” och det saknar inte sin ironi
att den skrift som alltsedan sin tillkomst för miljontals
människor har utgjort introduktionen till existentialismen i
själva verket kan betraktas som en skiss på dess gravskrift. Det
låg inte i dess natur att bli till lära för alla och envar och
slutorden i Sartres självbiografi “Orden” förblev en dröm: “En
hel människa, formad av alla människor, som är allas jämlike och
en jämlike för vem som helst”.


2021, 75 år efter att föredraget först kom ut i bokform, fick den
ny svensk språkdräkt av Hans Johansson. Samtidigt utgavs
Heideggers “Vad är Metafysik?”, den första bok i den
existentiella traditionen som Sartre och de Beauvoir förgäves
försökte läsa och förstå. Trots det kan man knappast tala om att
existentialismens tid är nu.


När Sartre höll sin föreläsning stod han likt
Sokrates anklagad av allmänheten för att ha förlett ungdomen med
sina ogudaktiga läror. Och “Existentialismen är en humanism” har
verkligen formen av ett försvarstal. En av anklagelserna var den
fantasilösa menighetens återkommande beskyllning om negativitet.
Men som Sartre visar så är det en mycket positiv lära – allt är
möjligt, friheten råder även i de mest dystra situationer.


Det är svårt att tänka sig en mer otidsenlig tanke.


Olof Åkerlund
OBS producent


Litteratur


Martin Heidegger: Vad är metafysik? Översättare: Andreas
Ekvall. Bokförlaget h:ström, 2021.


Jean-Paul Sartre: Existentialismen är en
humanism. Översättning av Hans Johansson,  en
introduktion av Arlette Elkaim-Sartre. Bokförlaget h:ström, 2021.


Jean-Paul Sartre: Orden. Översatt av Lorenz von Numers.
Albert Bonniers Förlag, 1964.


Jean-Paul Sartre: Varat och intet. I urval och med inledning av
Dag Østerberg, översättning av Richard Matz. Korpen, 1983.