Existentialismer: de Beauvoirs gyllene fras

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten.
Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över
vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes för första gången den 10 september 2018.


Filosofihistorien är full av ögonblick – tidpunkter som bara kan
urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar,
som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen ”Det
kritiska ögonblicket”. Ögonblicket är en plötslig övergång har
Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet,
från stillhet till rörelse.


Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst
Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten
Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig
har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska
filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas ”analytisk”,
sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans
spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som
kommit att kallas ”kontinental”, ser människans ändlighet och
historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon
är.


En filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring
uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det
kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en
alltför tjock möbelstoppning


Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre
unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar
över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone
de Beauvoir, som betraktar världen ”genom sina elegant halvslutna
ögon”, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans
”charmige gamle skolkamrat” från elitskolan, Raymond Aron. I den
stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell
i sin internationellt hyllade bok ”Existentialisterna” som kom på
svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala
filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick.


Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De
var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb
i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade
bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell,
beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet
såsom vi upplever det, ”ögonblick för ögonblick”, i den värld vi
alltid redan är inkastade i. ”Till sakerna själva!”, som mästaren
Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte
tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det
så noggrant som möjligt. ”Du förstår, om du är fenomenolog”, lär
Aron ha sagt, ”kan du tala om denna cocktail och bedriva
filosofi!”


Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och
underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong,
fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska
diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar
rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i
Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i
Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och
Heidegger, tätt följda av Beauvoir.


Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan
existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den
upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus
självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck
inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets
missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören
Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att
han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin
till en filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring
uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det
kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en
alltför tjock möbelstoppning…en film, en jazzlåt, en glimt av två
främlingar som möts under en gatlykta.” Trots att Sartre, så att
säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen
av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest
omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”.


Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att
det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till
(underordnad, tinglik) kvinna; man blir det


”Le Deuxième Sexe” kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi
befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården
ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som
schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid
Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en
pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin.
Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: ”Jag är
inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka”.


Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en
kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi.
Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna
tänkandet. Det återkommer också indirekt i ”Det andra könet”, där
Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än
vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens
”kvinnan”? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen
är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien
har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen,
subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På
åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras
vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt.
Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att
det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till
(underordnad, tinglik) kvinna; man blir det.


Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs
text. Kanske är påståendet ”Man föds inte till kvinna, man blir
det” existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i
verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs,
ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter
och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för
frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga
biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och
oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män
som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren
Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett
förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde
filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till ”naturliga
kvinnor” eller män med ”naturliga begär”. Snarare är det som om
vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar – alltså
upprepar – begärets handlingar så att de verkar naturliga.


En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är
givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i
varje ögonblick välja


Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska
översättningen av ”Det andra könet” från 1953: ”One is not born,
but rather becomes a woman”. När en ny engelsk översättning kom
2010 löd meningen: ”One is not born, but rather becomes woman”.
Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den
obestämda artikeln ”a” (en) framför kvinna. På det sättet,
försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i
enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social
konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala
om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska
pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på
existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: ”’On ne naît
pas femme: on le devient…’ The Life of a Sentence” (2017).


I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen,
enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan
har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något
kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet
såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara
kastad in i en situation. En situation, på existentialismens
språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på –
men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra
av denna ”givenhet”.


Det låter nästan som en försoning av
splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med
Sarah Bakewells ord är den ”på en och samma gång innesluten av
gränser och gränsöverskridande”. I ”Det andra könet”, kan man
konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara
vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på
femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten
blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade
tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till
rörelse, förtryck vänds till frihet.


Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola


Litteratur


Simone de Beauvoir, ”Le Deuxième Sexe”, del 1 och II (Paris:
Gallimard, 1949)


Simone de Beauvoir, ”Det andra könet”, övers. Åsa Moberg och Adam
Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts,
2002)


Sarah Bakewell, ”Existentialisterna. En historia om frihet, vara
och aprikoscocktails” (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017)


Judith Butler, ”Sex and Gender in Simone de Beauvoir’s Second
Sex”, Yale French Studies nr 72 (1986)


Aris Fioretos, ”Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin,
Celan (Stockholm: Norstedts, 1991)


Peter E. Gordon, ”Contintental Divide: Heidegger, Cassirer,
Davos” (Cambridge: Harvard University Press, 2010)


Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., ”’On ne naît pas femme:
on le devient…’ The Life of a Sentence” (Oxford: Oxford
University Press, 2017)


Toril Moi, ”Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig
intellektuell”, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings
förlag Symposion, 1996)


Monique Wittig, ”One is Not Born a Woman”, Feminist Studies 1, nr
2 (1981)