Existentialismer: Kierkegaards kompromisslöshet

Du måste välja: antingen eller. Dan Jönsson reflekterar över
Søren Kierkegaard stränga filosofi och över osannolika kopplingar
till hans samtida Karl Marx.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
publicerades ursprungligen 2013.


I november 1840 hade Søren Kierkegaard bestämt sig för att hans
fästmö, den artonåriga Regine Olsen, kunde må bra av att hållas
på halster ett tag. Det unga parets amorösa onsdagsritual, som
några månader hade bestått i brevväxling och då och då en stunds
gemensam högläsning ur pastor Mynsters predikningar, hade, tyckte
Kierkegaard, börjat urarta i en alltmer opassande erotisk iver
från Regines sida. Därför iscensätter han nu en plötslig frysning
av deras bekantskap.


Onsdagen den elfte november väntar alltså Regine förgäves på ett
brev från Søren. Nästa onsdag likadant; först onsdagen därpå, den
tjugofemte, kommer det en hjärtlös, elak liten epistel som i
sarkastiska ordalag uppmanar Regine att inte ”ønske idelig at
omkredses af en kielen Elskers forliebte Møllegang”. Efter ett
kort och, får man anta, knappast övertygande ”Din S.K.” kommer en
sista, egendomlig upplysning:


”I dette Øieblik gaaer jeg forbi dit Vindue. Jeg seer på mit Uhr,
det betyder, at jeg har seet dig; hvis jeg ikke seer på Uhret,
har jeg ikke seet Dig.”


Man kan försöka föreställa sig scenen: Kierkegaard som i sällskap
med sin betjänt – som agerar brevbärare – vandrar genom
Köpenhamn, från sin dåvarande bostad i närheten av Nørreport,
förbi domkyrkan, en bit längs Strøget – som på den tiden kallades
”Routen” – och ner till Børsgade där Regine bodde.


Man kan förresten upprepa den själv. En regnig torsdag i april
traskar jag nerför Nørregade, utmed Vimmelskaftet på Strøget, där
Kierkegaards skräddare Küntzer hade sin butik – han som kom att
dra öronen åt sig några år senare, i mitten på fyrtiotalet, när
skämtteckningarna i tidningen Corsaren gjorde Kierkegaard känd
som mannen med två olika långa byxben. Nu finns här
Jack&Jones, Vero Moda ochsåvidare: garanterat lika långa
byxben överallt.


Och Børsgade 66, Regines adress, den existerar inte längre.
Knippelsbron över till Christianshavn är idag en brusande
genomfartsled. Jag fryser, regnet börjar tränga igenom anoraken.
Kierkegaard hade förstås paraply (fem stycken, enligt
bouppteckningen); själv har jag inte ens en klocka – eller: jo
förresten, på mobilen. Med trafiken i nacken försöker jag se
scenen framför mig – hur filosofen väntar utanför på gatan medan
tjänaren går upp med brevet; hur han avvaktar den tid det tar för
Regine att läsa det, för att sedan kasta en blick upp mot hennes
fönster, se på klockan (13:21) om hon står där, annars inte. Vad
nu det i så fall skulle vara bra för. Och om han nu
överhuvudtaget hade tänkt stå kvar.


Det var november. Det kanske regnade.


Kanske. Faktum är att den märkliga scenen på Børsgade mycket väl
kunde vara hämtad ur ”Förförarens dagbok” i Antingen-eller,
Kierkegaards första stora verk, där han beskriver konflikten
mellan två motstridiga livshållningar, den etiska och den
estetiska. Kierkegaard började skriva på Antingen-eller strax
efter att han slog upp förlovningen med Regine – av kärlek och
moralisk övertygelse, inget annat! - och gjorde ingen hemlighet
av att den reflekterade hans eget liv. Precis som det mesta han
skrev, för övrigt. Livet igenom närde Kierkegaard en djup misstro
mot ”det allmänna” och ”objektiva”, till förmån för ”det
personliga” och ”subjektiva” som han såg som var och ens plikt
att efter förmåga försöka odla.


Antingen-eller kan läsas som en berättelse om en sådan personlig
kamp. Johannes förföraren, som skriver dagbok i bokens första
del, lider precis samma kval som Kierkegaard själv i sitt
förhållande till Regine; han förälskar sig huvudlöst i den unga
Cordelia, men när han äntligen får vad han vill ha återstår bara
tomhet och förtvivlan. I bokens andra del låter Kierkegaard ännu
ett av sina alteregon, assessor Wilhelm, dra upp principerna för
en livshållning som visar en väg ut ur denna förtvivlan: att låta
livets svåra beslut bottna i ett etiskt överlagt val. Ett absolut
antingen-eller. Det viktiga är inte, skriver han, vilket beslut
man tar – det som betyder något är att det bottnar i en autentisk
och personlig övertygelse. Att man själv verkligen tror att det
man gör är rätt.


Jag ser många skäl att läsa Kierkegaard idag. Den konflikt han
målar upp mellan det etiska och det estetiska, till exempel,
verkar ju peka rakt in i en postmodern offentlighet där moral och
fantasi, politik och konst, ständigt hamnar på kollisionskurs.
Likaså tycks hans kritik av tidens framstegstro – i Afsluttende
uvidenskabelig Efterskrift – och den misstro han där utvecklar
mot vetenskapens ”objektiva” sanningar träffa vår tids
klimatdebatt och teknikskepsis med nästan radiostyrd precision.
För att inte tala om den syra han häller ut över den framväxande
borgerliga offentligheten i En literair Anmeldelse – denna
medelmåttans triumf som gjort det ansiktslösa monstret
”Publikum”, publiken, till enväldig domare i ett tidevarv präglat
av institutionaliserad missunnsamhet, av ”nivellering”.


Men Kierkegaards förbluffande modernitet handlar nog främst om
hans sätt att resonera, i ett språk fullt av drastiska anekdoter
och skarpa bilder, och med en subjektivistisk självsvåldighet som
aldrig någonsin behöver några auktoriteter för att underbygga
sina idéer. Hans originalitet är kort sagt enastående – och det
är på något paradoxalt sätt helt i linje med hans tänkande att
han hela tiden måste gömma sig bakom dessa eviga pseudonymer,
Victor Eremita, Constantin Constantius, Johannes Climacus och
allt vad de heter. Som om han för att utveckla den absoluta,
subjektiva ståndpunkt han strävar mot blir tvungen att för var
gång uppfinna ett nytt subjekt. Bli en annan för att bli sig
själv.


Men att reducera Kierkegaard till en postmodern
civilisationskritiker avant la lettre är förstås att göra det för
enkelt för sig. Hans filosofi är trots allt en religiös filosofi,
hans etik en religiös etik. Det han ytterst strävar efter är att
fullt ut förstå kristendomens konkreta innebörd, helt enkelt få
ett svar på frågan hur man bör leva som kristen – det vill säga,
hur man som timlig, ofullkomlig varelse förhåller sig till det
absoluta. ”Utan risk ingen tro”, skriver Kierkegaard: att vara
kristen handlar om att våga språnget, våga överskridandet. Våga
brottet med det objektiva, med den allmänna meningen. Om den så
rentav skulle råka vara kyrkans.


Här är han ju verkligen ett barn av sin tid. Joakim Garff
konstaterar i sin suveräna Kierkegaardbiografi att det är ett
ödets spratt att samtidigt som Kierkegaard sitter i Köpenhamn och
skriver på Kjerlighedens Gjerninger sitter Karl Marx – som
förresten fyllde år samma dag – i Bryssel och filar på Det
kommunistiska manifestet. Och visst kan avståndet emellan dem
verka svårt att överbrygga. Kierkegaard, som våren 1848 nästan på
parkett kunde följa den stillsamma danska ”revolutionen” hade sin
ståndpunkt klar i frågan om demokratin. ”En Folke-Regjering er
det sande Billede paa Helvede”, skrev han i en samtida
anteckning. Det är också sant att Kjerlighedens Gjerninger till
stora delar är en stridsskrift mot det tidsfenomen han kallar
”Communismen”.


Men Marx och Kierkegaard hade inte bara samma födelsedag. De
tillhörde också samma borgerliga, europeiska intelligentia, under
samma omvälvande epok: den frambrytande kapitalismens. Från var
sitt håll betraktade de samma genomgripande samhällsförändringar,
och kom i någon mening till lika radikala slutsatser. På sätt och
vis angriper de ju samma fenomen – det som Marx kallar
”alienationen”; Kierkegaard alltså ”nivelleringen”. Men
strävandet efter ett autentiskt liv är för Kierkegaard ett
individuellt och etiskt, där det för Marx är ett kollektivt och
socialt projekt. Den ”jämlikhet” som båda hävdar som det högsta
goda är för Kierkegaard en jämlikhet i kristen mening: en likhet
inför Gud, som den troende manifesterar i den kärlekens gärning
som heter barmhärtighet.


Barmhärtigheten är kärnan i Kierkegaards tänkande; själva
förutsättningen för ett autentiskt liv. Barmhärtigheten är för
Kierkegaard vad solidariteten är för Marx: den etiska grunden för
ett oegennyttigt handlande. Men alltså inte – som i Manifestet –
sprungen ur gemensamma materiella intressen, utan ur den enskilda
människans förmåga till identifikation med en annan.


Och det är onekligen en ståndpunkt som fortfarande kan vara både
radikal och kontroversiell. Kanske är det därför Kierkegaard
inte, som HC Andersen, har blivit någon turistattraktion; därför,
alltså, som man inte kan gå in en regnig dag i en butik på
Vimmelskaftet och köpa sig ett par byxor med olika långa ben.


Men det är också därför som jag fortfarande inte klarar av att
läsa vad han skrev utan att bli provocerad. Hans etiska
subjektivism, med dess kompromisslösa krav på autenticitet och
uppriktighet går inte nödvändigtvis hand i hand med jämlikheten
och barmhärtigheten. Man kan ju också, käre Sören, mycket väl
göra en människa illa bergfast övertygad om att man, i någon
högre mening, gör det rätta. Där jag står på Knippelsbron i
regnet och söker ett för länge sedan försvunnet hus bland molnen
skulle jag ge mycket för att höra vad Regine Olsen tänkte den där
onsdagen i november 1840.


Dan Jönsson, författare och essäist