Existentialismer: Nietzsches ojämförliga eldar

Världens smartaste rättshaverist skrev världens jobbigaste
självhjälpsbok. Jenny Maria Nilsson ger sin syn på Friedrich
Nietzsches Så talade Zarathustra.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad den 28 oktober 2019.


”Det är de tystaste orden som för med sig stormen. Tankar som
kommer på duvfötter styr världen”, jag läser från sidan 149, i
band sex, av Symposions utgivning av Friedrich Nietzsches samlade
skrifter. Det sjätte bandet utgörs av Så talade Zarathustra, vars
fyra delar skrevs av den tyske filosofen mellan 1883 och 1885. Vi
nietzscheaner älskar sånt: den sortens ord, uttryckta på den
sortens vis; poetiskt med ett högstämt och aningens hotfullt
anslag. Vad är på gång? Tankarna som kommer på duvfötter, hurdana
är de? Kommer de med Dantes nedre kretsar eller med paradiset? En
värld av liv och anständighet eller död och ressentiment?
Nietzsche är kungen av mystiska och täta formuleringar och allra
mest är han det i boken om vad Zarathustra sa.


Nietzschean, ett epitet som heter duga! Sedan jag hörde att man
kunde vara det (från Albert Camus) har jag instinktivt vetat att
jag är det. Oktober 1953 skriver Camus i sin dagbok ”Ofta har jag
tänkt på dessa eldar, och dess flammor har dansat bakom hela mitt
intellektuella liv”. Flammorna kommer från de eldar Nietzsche
tände på stränderna kring Genuas havsvik; han vandrar ensam
omkring i bergen efter brytningen med förälskelsen Lou Salomé,
gör upp brasor som han står och glor på tills de brunnit ut.
Värdet i denna handling, kvaliteten i den, får Camus att placera
andra tänkare framför dessa eldar, bara för att se dem reduceras
till aska.


”Kyssande den kalla stenen, säger jag: här är ditt första barn i
glädjetårar. Gäckande sitter jag på din grav såsom ett hån –
skönare än du drömt dig. Sällsamme fader! Dina barn svika dig ej”
skriver en annan nietzschean: Edith Södergran, i dikten Vid
Nietzsches grav. Liksom Camus dras Södergran till Nietzsche som
mal dras till ljus. Alla tre har något gemensamt, de förstår sig
på att man inte väljer. Livet, världen, till och med ens
intellektuella förebilder: Man väljs av allt det där, inte
tvärtom.


"Så talade Zarathustra" handlar om att börja
välja trots att det inte går. Att märka de osynliga vågor som bär
en. Övervinna sig själv och på det viset betvinga ödet och det är
vad övermänniskan, Nietzsches omstridda begrepp, innebär.
Zarathustra är övermänniskans profet och Nietzsches längtan efter
en till gudomlighet uppdaterad människa. Gud är död! Mördad av
oss! Säger Nietzsche. Sörj inte. Gud, var en ur människans
bitterhet frammanad makt i en förtryckande struktur som
upprätthöll det värsta Nietzsches visste: Slavmoralen.
Zarathustra är uppföljningen på Guds död, ett nytt moraliskt
landskap: Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge
intryck av att vara mordet värdiga?


En värld av liv och anständighet eller död och ressentiment?
Paradis eller helvete? Camus och Södergran, det är trevliga namn
att nämna. Men det finns andra namn, tonåringarna Lindsay
Souvannarath och James Gamble möttes online, de var fans till
Columbine-mördarna och planerade 2015 en masskjutning i ett
varuhus i Kanada. James skulle döda sina föräldrar, Lindsay möta
upp, hon kom från USA. För resan packade hon favoritboken, Så
talade Zarathustra. Polisen hann stoppa planerna, James tog livet
av sig och Lindsay sitter (inne) på livstid.


Trots att det vederlagts att Nietzsche var en föregångare till
nazisterna, fake news som hans syrra jobbade hårt på att
etablera, fortsätter han vara flugpapper för diverse illvilliga
och fascister. “Nietzsche, gav mig det röda pillret” säger
Richard Spencer, en av USA:s ledande vit makt-nationalister. Att
svälja det röda pillret är ett begrepp från filmen The Matrix som
alternativhögern använder för att beskriva uppvaknandet till det
de kallar sanning: Den vita mannens överlägsenhet och tron att
det är just vita män som utsätts för rasism och hat.


Tydligen kan man utvinna det ur Nietzsche. Oroar det mig? Att
lockas av samma tänkare som de som önskar kategorisera människor
och sedan mörda vissa kategorier? Vår art är benägen att hitta
flotta namn och läror som rentvår våra sämsta sidor – det oroar
mig. Men, jag vet hur Spencer läser Nietzsche – ytligt. Vi för
samtal på två vis, med andra och med oss själva. Hannah Arendt
beskriver det i sin bok Den banala ondskan. Våra inre samtal gör
människor verkliga, i inre dialog värderar och dömer vi oss
själva och ger samvete en chans att uppstå. Spencers flacka
läsning inspirerar honom till ”Övermänniskan, c’est moi!” En
instrumentell tolkning där Spencer använder filosofen som
ytterrock för att inte bara försvara sitt mörker utan också ge
det legitimitet.


Just det är vad Nietzsche försöker komma åt när
han lånar in Zarathustragör honom till låtsaskompis och
förkunnare. Sluta va den som behöver inordnas, oavsett vilken
ordning det gäller. Nietzsches ärende blir att på gott och ont
befria människan från alla trossatser. ”Alltför många föds: för
de överflödiga uppfanns staten” säger Zarathustra. Förfärligt,
eller hur? Låter som nåt nazister skulle gilla. Men de
överflödiga är de som vill gömma sig i kollektivet, slippa skuld,
alternativt utnyttja gemenskaper för att manipulera andra. Hårda
puckar, visst. Din plikt är att bli allt du kan, annars kommer
Zarathustra och kallar dig överflödig.


Nietzsche vill inte locka någon från skocken till en annan ännu
värre skock! Inte från stat till sekt utan från stat till
autonomi. Du kommer aldrig att få se en övermänniska marschera i
en armé eller bli föreningsmänniska.


Vore Spencer nietzschean skulle han döma sig själv, erkänna att
det är han som har behov av att känna sig överlägsen.
Övermänniskan kan vara ond eller god men är ingen hycklare, hon
klär inte ut sina hemliga tyrannlustar i dygde-ord, hon kan
drivas av förgrämd högfärd, avund eller hämnd men är fri från
tanken på att klä mörker i ljusa glosor.


"Om jag inte upptäcker alkemistkonststycket att förvandla också
denna dynga till guld så är jag förlorad” skriver Nietzsche till
en vän, dyngan = livet. Hans Ruin citerar brevet i sitt
efterord.  Vid tiden för författandet av Zarathustra är
Nietzsches självkänsla låg och självföraktet stort. Men det är
tvära kast med Friedrich, enligt honom själv blir Så talade
Zarathustra den största gåva mänskligheten fått – dyngan blev
till guld.


Zarathustra är myt och saga, billiga tricks och
djupa sanningar; världens smartaste rättshaverist skrev världens
jobbigaste självhjälpsbok. Nietzsche är antisystemets
systematiker, han erbjuder en nollpunkt – det kan mycket väl vara
nåt gudomligt med det.


Tankarna som kommer på duvfötter; helvete eller paradis,
anständighet eller ressentiment, Södergran eller en tonåring som
ser mord som ett beundransvärt upptåg? Denna nya ”moral” (moral
inom citationstecken) som Zarathustra presenterar sedan Gud kilat
vidare, låter det inte skört? Jo, det är skört. Hur kan Gud vara
god och allsmäktig och världen se ut som den gör!? Ett kristet
svar är att Gud gav människan frihet, väljandet gör oss
gudsfruktiga. Ok? Vi är Guds labbråttor? Det får Gud att framstå
som både grym och överflödig. Men, väljandets betydelse passar in
i den moraliska utgångspunkt som Nietzsche råkar skissa. Vägen
till värde går genom nihilism; var och en av oss måste förkasta
vår tro, tvingas ut i öknen, väl där ropa på vår Gud men bara
höra ekot av vår egen röst. Vad svarar du? Det är det som är
grejen.


Jenny Maria Nilsson, skribent och författare


Litteratur


Friedrich Nietzsche: Så talade Zarathustra. Översättning: Peter
Handberg. Symposion, 2017.