Vändpunkter: Om betydelsen av det första och sista i våra liv

Livet erbjuder ständigt händelser som kan kallas den första eller
den sista. Kritikern Magnus Halldin reflekterar över inledningar
och avslut mellan första andetaget och sista måltiden.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad den 18 augusti 2020.


Mina barn leker i rummet intill. De delar en lek som pågått snart
ett decennium, vid havsstranden, i trädgårdar, trapphus och
skogar. Överallt leken. Tillsammans formar de en
barndomsberättelse, som dag för dag vittnar om ett alltmer
avancerat upplägg, en växande förståelse av världen. Det är en
lycka att emellanåt bjudas in och delta, lite valhänt, som när
man samtalar på ett språk man inte till fullo behärskar. Deras
barndom pågår nu, och den kommer inte åter.


Själv bär jag ett tydligt minne av lekens slut. Det är i mitt
pojkrum och jag har noggrant förberett en lek, men i det kritiska
ögonblick då den ska bryta ut stannar jag upp, tvekande. Leken,
som i åratal flödat ur mig, uteblir. Jag minns att det var som
att ropa efter någon i en ödelagd korridor. Leken svarade inte.
Vad hände? Tankfullt plockade jag ihop den värld jag byggt upp,
förpackade den och sköt in lådan. Det var sista gången jag
försökte leka, åtminstone som barn. Det underliga är att jag
förstod det i samma stund, och den hösten tömdes mitt rum på
leksaker, inte utan en stolt lättnad. Men vart tog allt vägen? De
få leksaker som finns kvar är de som vilat i någon kartong på
vinden, och som mina barn med entusiasm adopterat sedan de
återfunnits.


Livet erbjuder ständigt händelser som kan kallas den första eller
den sista. Själv ser jag dem som melankoliska kategorier, där vi
tvingas ställa händelser mot varandra och väga nuet mot det
förflutna. Glipan eller avgrunden mellan två händelser är till
brädden fylld av tid, och vi avkrävs en inställning till det som
varit men inte längre är. Jag kan inte minnas första gången jag
lekte, men det är med sorg jag minns dagen då leken tog slut.


Varför är språket och kulturen så besatt av det
första, gärna på bekostnad av det sista? Är det av skräck inför
utslocknandet som vi vägrar acceptera att något sker för sista
gången? Antonymerna ”första” och ”sista” styr ofta vårt tänkande.
De verkligt avgörande händelser vi minns eller vårdar, och kallar
”första” och ”sista”, är livets gränsupplevelser: första och
sista hjärtslaget, första och sista andetaget. Om många händelser
vi kallar ”första” äger vi kunskap redan när de inträffar, och vi
bär dem sedan med oss som minnen, ljusa eller mörka. Om de sista
däremot lever vi ofta i okunskap. Att låta hotelldörren slå igen;
kanske aldrig mer det här rummet, den här utsikten, tornseglarna
och San Marco där borta i diset. Alla dessa små ögonblick när vi
blir varse innebörden av begreppet sista, men vägrar acceptera
det. Ibland är det istället okunskapen om att något är för sista
gången som gör att vi kan överleva vissa situationer utan att gå
under: sista kyssen innan tåget rullade mot fronten, sista gången
hon badade i havet, sista gången jag såg mitt barn.


Många av de konstruktioner som finns inbäddade i språket har ofta
sitt fokus inställt på just ytterflankerna. Men tanke och språk
verkar emellanåt i en försonande riktning, för att påminna oss om
att sträckan mellan första och sista kan vara rik på besläktade
händelser. Det är påfallande hur verklighetens ”några gånger” i
minnet upphöjs till ”ofta” eller ”vi brukade”. Det är med den här
typen av konstruktioner Marcel Proust arbetar när han i sina
försök att hålla fast det förflutna koncentrerar sig på de
glädjeämnen som i barndomen var återkommande, de vanor som binder
samman generationer och gör barndomen till en trygg kedja av
förutsägbara händelser.


Jag har funderat över den sällsamma respekt som ibland visas den
dödsdömde, vars hela tillvaro efter domen består av händelser med
etiketten ”den sista”. I sin väntan hålls den dödsdömde frisk av
tillkallade läkare och själasörjare, han får inte gå händelserna
i förväg. Men kanske kan han, som en barmhärtighetsgest, få röka
en sista cigarett eller till och med komponera sin sista måltid.
Vad han väljer för mat visar vad han njöt av i livet, men som nu
ska tas ifrån honom. Denna intima information om den dödsdömdes
val av sista måltid delas girigt av journalister, och ingår i
berättelsen om hans sista timmar. I det förlovade landets
dödsfabriker steks många hamburgare; behöver det sägas att dessa
sista måltider ofta förblir orörda?


Ibland tänker jag på Ricky Ray Rector, som ansågs ha en
funktionsnedsättning, och som trots starka protester runtom i
världen avrättades i Arkansas 1992. Ett tecken på att han inte
förstod situationens allvar var att han sparade sista måltidens
dessert, en pekanpaj, ”till senare”.


Hur ser människans villkor ut i vår nuvarande
situation, i den obehagliga skarven mellan holocens slut och
antropocens början? Mellan första uppkomsten av liv i haven och
vårt nuvarande tillstånd, där vår förmenta intelligens kan
förstöra planeten, har behovet av en ny och vig
civilisationskritik uppstått. En kritik som ställer stora krav på
den enskilde.


I kuriositetskabinett och naturaliesamlingar på världens museer
kan vi se uppstoppade exemplar av numera utrotade djurarter eller
förlorade växter som torkats i herbarier och blivit sepiafärgade,
mätta av år. Ett gränslöst vemod. Särskilt starkt minns jag en
dåsig eftermiddag i Jardin des Plantes i Paris, då jag plötsligt
väcktes till liv inför en dront i en av de svagt upplysta
montrarna. En för sent anländ uppfordran. Eller på
Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, där man kan se
Linnélärjungen Anders Sparrmans lilla kvagga, som fördes till
Sverige från Sydafrika 1775. Denna vackra zebraliknande varelse,
för alltid utplånad ur de levandes skara. Det finns bara
tjugotalet döda exemplar bevarade i världen, de flesta som
uttorkade skinn. Den allra sista dog i en djurpark i Amsterdam
1883. På en av Galapagosöarna levde den hundraårige Lonesome
George, den sista kända individen av pintasköldpaddan, vars
utdragna död 2012 bevakades av medier från hela världen. Nu är
arten utplånad, aldrig möjlig att ersätta.


Våra första minnen bärs den längsta sträckan,
förankras och fördjupas. Senare minnen bärs en kortare sträcka,
men densiteten kan vara hög. Vissa minnen saknar halveringstid;
det gäller ofta de plågsamma. Vilhelm Ekelund skriver: ”Det är ej
huvudsaken ( – så underligt är det med människan) att ett sår
läkes : men att det hålles rent! Ett öppet sår är en ständig
händelse.”


Kommer livet behålla sina vackra stunder även inför döden? Vad
kommer sjukdom och smärta att göra med minnet av våra lyckliga
ögonblick? Det är en nåd att ibland sväva i okunskap om vad som
är ”den sista gången”. Vilken fasa att minnas ”sista gången vi
älskade”.


På våra europeiska breddgrader varar en graviditet åtminstone
över tre årstider. I höjd med den fjärde föds barnet. Precis som
hjärtat slår ett sista slag, har det någon gång slagit sitt
första.


Magnus Halldin, kritiker