Venedig: Motsägelserna håller staden flytande

Kan en märklig roman och ett sjukhus som aldrig blev byggt
förklara vad Venedig egentligen är? Kulturredaktionen Mattias
Berg försöker förstå en flytande stad byggd på drömmar och
mardrömmar.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här
essän sändes första gången i september 2020.


Jag blundar och försöker föreställa mig en värld utan Venedig.
När det inte längre är ett minne blott, ens ett minne av ett
minne, utan bara en myt.


Någonting man söker efter med alla arkeologins
framtida spetsmetoder, diktar och fantiserar om, eller mest
skrattar åt. Som skapar rättshaverister och monomaner, likt
barockmänniskan Olof Rudbeck den äldre i sin jakt på Atlantis.
Och så småningom något kommande sekels största kulturnyhet – om
och när staden återupptäcks under lager på lager av tid. Som
skeppet Wasa eller Pompeji.


Och Venedig är ju en så paradoxal plats, både dröm och
mardröm, inneslutna i varandra. Vattnet utgör dess förutsättning
och på samma gång dess största risk. Långsamt gröper det ur
staden underifrån, när det inte svämmar över alla bräddar. I ett
tragikomiskt försenat projekt har det spenderats miljarder med
euro på jättelika fällbara dammportar mot kommande flodvågor.


Dessutom hotas staden å ena sidan av för mycket
turism – inte minst genom de monstruösa kryssningsfartygen – och
å andra sidan av för lite turism; som under Corona-pandemin 2020.
Nästan ingen expert ger staden mer framtid än historia.


Ändå har nog många av oss svårt att riktigt ta in
domedagsprofetiorna. Tills motsatsen bevisas väljer vi väl att i
stället se Venedig som ett slags mirakel: något som kommer att
fortsätta trotsa naturlagar och logik.


Miraklet finns också liksom inbyggt i fundamentet. 30 miljoner
träpålar, en veritabel uppochnedvänd skog, har behövt förankras i
lerbotten för att hålla staden på plats i Adriatiska havets
strömma bukt.


Inför allt detta står besökaren storögd och
lätt handfallen, även författarna söker efter orden. ”Venedig går
inte att jämföra med något annat än sig själv”, skriver Goethe.
”Det är en stad gjord enbart av undantag, hinder, motsägelser,
inkongruenser, obefintligheter”, skriver Italo Calvino.


Hans gåtfulla roman ”De osynliga städerna” från 1972 består av
ett antal korta stycken om drömda, eller ”osynliga” om man så
vill, städer. Den som berättar är den italienske resenären Marco
Polo. Den som lyssnar, och kommenterar, är den mäktige härskaren
Kublai Khan – vid vars kinesiska hov Marco Polo vistades under
slutet av 1200-talet.


Och det speciella med alla historier är att
de egentligen skildrar aspekter av och en samma stad. Efter Marco
Polos egendomliga skrönor om platser med namn som Zoe, Maurilia
eller Valdrada, menar Kublai Khan att det bara återstår en enda
stad att berätta om: Venedig.


”Vad annat tror du att jag har talat med dig om?”, säger Marco
Polo då.


”Men jag har aldrig hört dig uttala dess namn.”


”Varje gång jag beskriver en stad säger jag något om Venedig”,
svarar Marco Polo.


I boken ”The Venice Variations”, Venedigvariationerna, från 2018
använder sig den brittiska arkitekturprofessorn Sophia Psarra av
just Calvinos roman för att beskriva staden. Hon menar att det
finns tydliga paralleller mellan kompositionen av ”De osynliga
städerna”, där del läggs till del medan helheten blir allt mindre
begriplig, och Venedigs själva struktur.


Och hennes originella studie fokuserar varken på kanaler eller
träpålar. Inte heller på stadens undergång, utan dess födelse och
fortlevnad. Hur den faktiskt skapades – mentalt, socialt,
strukturellt.


Med hjälp av klassisk konst, äldre kartor och
nya egna modeller visar Psarra även i bild hur Venedig blev ett
praktexempel på en stad som växer fram organiskt ur ett nätverk
av mindre gemenskaper. Detta trots att de hundratals små öar och
samhällen som vid 400-talet efter Kristus började uppgå i
stadsbildningen hade stark lokal prägel. Inte enbart egen kyrka
utan också särskilda helgon, högtider och visst självstyre.


Det mest naturliga gemensamma var förstås vattnet. Enligt Psarras
noggranna undersökning låg 94 procent av respektive samhälles
torg inom 50 meter från en kanal.


Men kanske var en annan sammanhållande faktor än starkare:
Myten om Venedig. En serie föreställningar som, med rätt eller
orätt, från och med renässansen skapade idén om just detta som
platsen för det realiserade Utopia.


Och när Venedig på 1500-talet började tappa sin
position som militär stormakt, Medelhavets härskare, tog myten
vid. De berömda konstnärernas skildringar av glittrande kanaler
och glänsande kupoler gjorde ju sitt. Men staden blev även ett
centrum för den nyupptäckta boktryckarkonsten – och inte minst de
praktfulla kartorna samverkade med måleriet för att framhäva just
bilden av Venedig.


Vid den här tiden hade staden också tio teatrar, skriver
Sophia Psarra. Dessutom användes ett slags flytande tablåer på
vattnet och på Markusplatsen uppfördes regelbundet offentliga
skådespel. Hela området bands ihop till ett slags svävande
spektakel, där dröm och verklighet blev allt svårare att
separera. Karnevalen, som under kommande sekel kunde pågå halva
året, bidrog givetvis till att ytterligare förstärka den känslan.


Psarra tar också hjälp av två liksom imaginära verk för att
beskriva Venedig. Förutom Calvinos roman även den schweiziske
arkitekten Le Corbusiers storslagna planer på ett
avantgardistiskt sjukhus i Venedig.


Det var konstruerat enligt liknande princip
som ”De osynliga städerna”, med cell efter cell i en närmast
biologiskt komplex organism. Och till skillnad från många av hans
byggnader – modernistiskt renskalade, fristående – skulle
nyskapelsen bäddas djupt in i Venedigs omgivande historiska
arkitektur.


Men symptomatiskt nog kunde skisserna aldrig realiseras. Le
Corbusier avled 1965, någonstans under processen från idé till
verklighet. Så sjukhuset förblev ett bländverk – liksom, på sätt
och vis, hela den här staden.


Jag blundar igen, ser långt i fjärran en man stå framför en
folkmassa och peka ned i vattnet. Kanske är det platsen för den
kommande utgrävningen, djupt nere under lerbottnen: exakt där han
är övertygad om att det mytiska ”Venedig” en gång fanns.


Eller så var det i stället där som de nya
dammportarna stängdes. Vilket räddade staden från den absolut
största flodvågen hittills.


Förgäves försöker jag att avgöra vilket, höra vad som sägs,
tolka reaktionerna. På det här avståndet är bara mannens stora
gester möjliga att urskilja. Ett antal silhuetter lösgör sig så
småningom ur massan. Några sätter sig på knä vid vattnet – kanske
i bön, eller för att kunna se bättre ned under ytan. Andra skakar
häftigt mannens hand. Och när jag öppnar ögonen försvinner hela
scenen, både drömmen och mardrömmen om Venedig.


Men i verkligheten står hon ju kvar där i all sin lätt
apokalyptiska skönhet. Rosig, gisten, glänsande av feber och
finess. Hon som genom historien kallats La Serenissima, den mest
rofyllda. Vilket nuförtiden, med horderna av turister och hoten
mot hela hennes existens, mest låter som bitter ironi.


Venedig är inte heller Den eviga staden –
utan mer dess motsats: den tillfälliga, slumpmässiga,
motsägelsefulla. Som nu ändå stått och levt i 1600 år. Det är väl
ett mirakel så gott som något.


Mattias Berg, medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion.