Venedigs masker: Mer än ansikten döljer sig bakom en bauta

Tor Billgren tar oss med till gamla Venedig, där invånarna under
medeltiden och renässansen använde masker för att skydda sitt
privatliv undan skvaller och statlig och kyrklig kontroll.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
publicerades ursprungligen 2016.


Fredagen den 12 maj 1797 reste sig Venedigs statschef – Dogen –
Lodovico Manin från sitt säte i Stora Rådets sal i det rosa
regeringspalatset på Markusplatsen. Han tog av sig den
karaktäristiska, toppiga huvudbonaden som Dogerna burit före
honom sedan 1300-talet.


– Ta den, sa han till sin betjänt. Jag kommer inte att behöva den
igen.


Samtidigt tog de över femhundra männen i Stora Rådet högtidligt
av sina vita masker. I lagunen utanför låg Napoleons flotta till
ankars med kanonerna laddade. Venedigs 1071 år långa historia som
självstyrande och tidvis blomstrande republik var över.


En av Napoleons första åtgärder när han tagit makten var att
förbjuda bärandet av mask på allmän plats. För det hade nämligen
venetianarna gjort. Till vardags. Fattig som rik. Man som kvinna.


Ursprungligen var bruket att bära mask förbehållet aristokratin
och det var begränsat till vissa högtider och till karnevalen.
Masken gav de förnäma möjlighet att festa och apa sig anonymt, så
att deras sociala ställning inte underminerades av eventuella
snedsteg eller ovärdigt beteende. Masker förekom också vid
omröstningar i de olika styrande församlingarna och fungerade
alltså som en motsvarighet till dagens valhemlighet. Men i takt
med att borgarklassen och dess välstånd växte, spreds
maskbärandet även dit, och fram på 1600-talet var det allmänt
förekommande. Det hade då också blivit tillåtet året runt.


Masken som det handlar om i det här
vardagssammanhanget kallas Bauta. Den är vitmålad, tillverkad av
läder och går ner över munnen. Maskens överläpp går ut som en
vid, spetsig näbb, som gör att man kan äta och dricka med masken
på. Den förvränger även rösten en smula.


Vad ordet Bauta betyder finns det olika teorier om. En förklaring
är att det skulle komma ur skrämselordet BU, som på italienska
motsvaras av BAU, vilket då skulle anspela på maskens hotfulla
uttryck. En annan teori är att det kommer ur tyskans BEHÜTEN som
betyder att skydda. Det vill säga att skydda ens identitet.


Till masken hörde en dräkt som dolde kroppen helt. Tyg som täckte
håret och öronen, och en slängkappa som dolde kroppsformen.
Bautaförklädnaden erbjöd med andra ord fullständig anonymitet.


Vad var poängen med det då? Varför uppstod behovet av detta just
i Venedig? I sin bok om den venetianska masken framställer
filosofidoktorn Marie Ghisi det hela som en nödvändighet. Stadens
trånga gator och gränder gjorde att det fanns få platser i
Venedig där man kunde röra sig utan att vara observerad. Det
fanns alltid ett öppet fönster nånstans med nyfikna öron. Iförd
mask kunde man gå vart man ville utan näsvisa frågor. Till
hemliga möten eller för att träffa en älskare. De här
kärleksmötena var vanligt förekommande, och en av anledningarna
till Venedigs rykte som en lössläppthetens stad.


Men masken underlättade inte bara
hemlighetsmakeri, utan också det vardagliga livet. För i takt med
att den förmögna eliten växte, växte det också fram sociala koder
och avancerad etikett. Här blev masken ett sätt att kunna ta sig
från A till B utan att tvingas stanna i varenda kvarter för att
genomföra hälsningsritualer med potentater och förnäma fastrar.
Och eftersom masken inte fästes av några band runt huvudet, utan
var inkilad under hatten, var maskbärare dessutom undantagna från
seden att lyfta på hatten vid hälsning. Detta kommenterar en ung
Wolfgang Amadeus Mozart roat i ett brev under en av sina
italienska resor.


Att Venedig har kommit att förknippas så intimt med masker har
fler orsaker än det här vardagliga maskbärandet. Jag nämnde
karnevalen, som har sitt ursprung i firandet av en militär seger
mot ett grannfurstedöme 1162. En tredje förklaring är att Venedig
på 1500-talet blev Europas huvudstad för teater, i synnerhet
Commedia dell'Arte, en improviserad teaterform som kretsar kring
ett antal stereotypa karaktärer med fasta egenskaper. De
kännetecknas av sina kläder – och sina speciella masker. Som
exempel kan vi ta Brighella, den sluge tjänaren, som ofta driver
handlingen framåt med falskspel och intriger. Han bär en mask som
är halvtäckande, med kraftig näsa och barskt uttryck.


Detta att förklädnaden så ofta användes för lättsamheter och
omoraliska och äktenskapsbrytande syften fick Venedigs ledning
och kyrkan att vilja begränsa användandet av mask. 1608 föreslog
republikens nitiska säkerhetsråd till och med att förbjuda
maskbärandet helt och straffa överträdelser med ett år som
galärslav. Så laddad var masken.


Det förbudet gick inte igenom, men det blev i
alla fall förbjudet att bära mask i kyrkor och på andra heliga
platser. Under pestens tid var det förbjudet av rent hälsomässiga
skäl – för att smittade inte skulle kunna dölja de typiska
pestutslagen. Och 1703 förbjöds de i spelsalongerna.


Men republikens ledning utfärdade inte bara förbud. Deras
förhållande till det allmänna maskbärandet var ambivalent och det
finns också exempel på när de lagstiftade om obligatorisk mask.
Som 1716, då full Bauta-maskering föreskrevs i teatersalongerna,
delvis för att begränsa flörtandet – men framförallt för att
hindra stadens superrika från att pråla med sina dyrbara kläder
och juveler. Detta sågs nämligen som ett stort problem i
republiken och det stiftades tidigt lagar som reglerade hur dyra
kläder fick vara. Hur mycket pärlor som fick synas och så vidare.
Kläder av rent guld – vilket förekom – förbjöds helt. Tidvis
använde venetianarna Bautan för att dölja sina fina kläder och
därmed kringgå lagarna, och tidvis lagstiftades det alltså om
Bautatvång.


Man kan spekulera kring huruvida det här sättet att begränsa
uppvisningar av rikedom i offentligheten kan ha bidragit till att
upprätthålla den sociala ordningen i Venedig. För trots den
enorma ojämlikheten har Venedig ingen historia av större upplopp
eller oroligheter. Borgare och adel, hantverkare och studenter
kunde med Bautans hjälp mötas på stadens gator som jämbördiga –
och inte med snorkiga miner eller underlägsenhetskänslor. Bautan
gav ett sken av jämlikhet.


Men den aspekt av maskbärandet som är mest
inspirerande och relevant för oss idag är anonymiteten. Och
framförallt: att anonymiteten respekterades – av såväl invånarna,
som av republikens ledning. För även om ledningen gjorde mycket
för att begränsa det allmänna maskbärandet, hade den i slutändan
en tillåtande attityd. Och även om man mycket väl visste vem som
dolde sig bakom en mask på stan, låtsades man aldrig om det. Utan
man hälsade med en fras i stil med "Godafton, vackra mask"…


Anonymiteten var så helig att det kunde räcka att bära en
Bauta-formad brosch på ytterkläderna för att respekteras som
inkognito. Venedigs ledning och invånarna visste att den här
typen av ventiler för privatlivet var viktiga. Särskilt i tätt
sammanknutna och socialt och religiöst kontrollerade samhällen.
Förmodligen var möjligheten att kunna dra sig undan och vara
osynlig en minst lika viktig faktor för den sociala stabiliteten,
som den skenbara jämlikheten. I alla fall en mer sympatisk och
modern.


Tor Billgren, kulturjournalist