Till sakernas försvar

Med avstamp i boken Döstädning av Margareta Magnusson försöker
Katarina Wikars sortera, spara och slänga. Men klarar man sig
verkligen utan gamla julkort från trettiotalet?


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från
2017-10-16.


Var är saxen diabilderna från Sicilien åttiofyra femton årgångar
av svensk bokhandel barnens betyg vart går alla nycklarna var är
handskarna mammas brudklänning hammaren kokboken vägen ut...


När hemmet växer en över huvudet är det är mer än en grå mapp
från Ordning och reda som behövs. Du kan ha börjat samla på
facktidskrifter, och sen en dag staplar du tusen på tusen i
högar. Kan inte längre slänga ett reklamblad ens. Miljoner tyskar
är Messies läser jag på webben. Kommer från engelskans mess
förstås. En Messie är ofta korrekt klädd, många har akademisk
examen, sociala eller pedagogiska yrken: kan vara lärare, läkare,
sjuksköterskor, socialarbetare. Messies har fasad. Kan vara
perfektionister på jobbet. Och ha privatlabyrinter hemma.


Så illa kanske det inte är hemma hos – oss. Men
hur rensar man upp innan det är försent? Hur bedömer man sakers
värde? Och vem definierar ordningen?  Det är skillnad på
döstädning och dödstädning kan man lära i Margareta Magnussons
handbok ”Döstädning” som blivit en internationell bestseller.
Döstädning är det man ägnar sig åt själv, man rensar helt enkelt
så barnen och andra efterlevande inte ska bli helt belamrade av
prylar de inte vill ha. För då får de tillbringa resten av sina
liv med att just dödstäda.


I min släkt har ingen döstädat på säkert fyra generationer.
Vi har helt enkelt grejerna kvar, fint som fult, trasigt som
helt. Ingen har som det förordas i Döstädningsboken gjort sig av
med en enda onödig pryl för att göra vardagen lättare att
hantera. Man ställde helt enkelt bara in det i kallskrubben eller
på någon vind.


Ingen har så nu mycket bråte som jag, och nu
pratar vi fallfärdiga smedjor, hammockskelett från sextiotalet
och trasiga tegelpannor i tusental. Jag läser ”Östern”, den
polske författaren Andrzej Stasiuks nya essäbok och känner mer
igen mig än i Döstädningsboken. Det känns som om jag om inte ska
städa ut hela kommunismen så åtminstone stora delar av både
jordbruks- och industrisamhället.


En väninna med gammalt hus påminner mig om ordet - rämmil.


I stan finns det firmor som heter sånt som Orkar inte du så orkar
vi. Som kommer och tömmer ens lilla källarförråd och kör till
tippen. Sånt finns inte på landet, man tar hand om sitt eget
bråte eller också inte. En väninna med gammalt hus påminner mig
om ordet - rämmil. Det är dalmål, och ett ord man inte kan klara
sig länge utan. Min mamma brukade öppna en dörr till någon gammal
loge för att strax stänga den igen och utbrista: där är bara
rämmil. Rämmil är just skrot skräp bråte.


Men det fanns en tid före den här konsumistiska
tiden som är nu där saker gjordes för att hålla länge. Den som
spar han har hette det förr. Innan slit och släng-samhället. Och
något man längtat efter länge innan man fått råd med kastade man
inte i en handvändning. Och de stackars föremålen som överlevt
flera generationer försöker krampaktigt hålla sig kvar på hyllan
ännu en stund.


Håll inte på mer än en timme om dan. Släng genast. Bär iväg med
till insamlingen omgående.


 För det finns en sakernas hierarki. Sparas. Säljas. Ges
bort. Och så till sist slängas men inga starka människor i min
närhet är det minsta intresserade av något ”kör två ton rämmil
till tippen för en middag”-evenemang.


Men hur rensar man upp i ett lite mindre
komplicerat hem? Det är lätt. Så här sa en organisationskonsult
jag talade med en gång: Man köper tre kartonger, boxar, betar av
utrymme efter utrymme. På den första skriver man: att slänga. På
den andra: att ge bort. Och på den tredje: att förvara nån
annanstans. Håll inte på mer än en timme om dan. Släng genast.
Bär iväg med till insamlingen omgående.


Sen finns det en till. Allt som tar kortare tid än trettio
sekunder att åtgärda gör du på en gång. Det verkar superkorkat,
men funkar. Efter dessa två metoder organiserade jag ett hem jag
hade förut. Det tog två helger. Allt borta, den gröna
sidenklänningen med vinfläckar, mitt allergitestade täcke från
sjuttiotalet, hälften av barnens gamla teckningar.


Men det var då. Och saker har en tendens att
återackumulera sig.  Jag kan tillbringa timmar med att
gruppera om. Försöka ta bort. Ska alla vaserna stå ihop eller
isär? Var ska gipsschäfern med trasiga öron vara? I soptunnan
kanske? Men samtidigt är det det med endast affektionsvärde som
definierar en, det handplockade, det som skapar den där
hemtrevligheten. Om man inte har den i sig själv får man försöka
med sakerna. Och annonserna som vill köpa hela hem har alltid
fått mig att må dåligt, för ett uppköpt hem är ju inget hem
längre.


Tänker jag när jag öppnar ännu en byrålåda på landet och blir
sittande med julkort från trettiotalet och almanackor med mycket
gammalt väder i.


Det går inte heller att ladda föremålen hur
länge som helst. Förr eller senare blir de avförtrollade, av med
sina historier. Ibland blir jag ledsen när jag tänker på att jag
är den sista som vet vad min mormors alla väninnor hette, de som
snart bleknar bort från gamla ateljéfoton från förrförra
sekelskiftet, sönerna vaknar till och pekar på en väninna: hon
ser ut som Kirsten Dunst, säger de.


Män tenderar att spara det mesta, läser jag i ”Döstädning”. Min
exman sparade en död uggla i en kartong, den hade flugit in genom
det öppna spjället i sommarhuset en höst och svultit ihjäl. Den
glömdes sedermera kvar på en piskbalkong på Kungsholmen i en
flytt. Om man flyttar ofta blir man av med saker ofrivilligt, en
kartong här och en där försvinner, och man tvingas gå igenom
allt, om och om igen, bära ner till grovsoprummet. Ofta bär någon
granne omedelbart upp samma sak till sig. Och det enda man med
säkerhet vet är att sakerna helt osentimentalt överlämnar sig i
någon annans händer. Det är inte de som är nostalgiska.


Nya ägare skapar egna minnen, skriver Margareta
Magnusson så klokt. Och du behöver inte veta vart allt tog vägen
när du är borta, läser jag. Min äldsta son brukar se sig om i
vardagsrummet och säga: det ser ut som en lampaffär här. Hur
många tallrikar behöver du? Han kommer nog att osentimentalt ta
till tippen. Som min gode vän som när hans mamma dog genast bar
ut 30 sopsäckar ur lägenheten med vad han kallade skräp och
bråte. Så det är bättre slänga själv.


Nya ägare skapar egna minnen, skriver Margareta Magnusson så
klokt. Och du behöver inte veta vart allt tog vägen när du är
borta.


Det brukar sägas att informationssamhällets vinnare blir de som
kan sortera och strukturera de stora informationsmängderna som
väller in. Och nu är det allt fler som inte kan det, sortera. Är
det vår tids sjukdom? Och är det därför alla älskar
döstädningsboken. Att vi är som internet i hjärnan, länkar samman
godtyckligt, efter infall och impulser, vet inte vad som kan
komma till användning, vad som hör ihop med vad. Tänk om det är
ett feltänk. Informationssamhällets vinnare är de som kan trycka
på delete snabbast, som kan hiva en bunt papper olästa i
sopsorteringen.


Det kan också vara så att medan vi bygger
brandväggar mot informationen så väller sakerna in. En skydd att
boa in sig i. Vem vet om en gammal teve kan börja funka igen, om
inte en trasig brödrost kan ha ett estetiskt värde. Om jag vaknar
upp en dag och har tappat minnet, så kanske mina högar kommer att
tala om för mig vem jag har varit. Och då måste jag bara vrida
och vända blicken ut och in, citera min gamla favoritdikt av
poeten Konstantinos Kavafis fast den kanske inte alls passar in
här: "de måste finnas kvar, de arma tingen, någonstans."


Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen