Dödsamlande: En lovsång till sakerna som blir kvar

Vi som med jämna mellanrum rensar garderoben berövar våra
medmänniskor en chans att förstå oss och våra liv efter att vi
dött. Det menar Pontus Kyander i den här essän.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Vi blir alla lite galna efterhand. Eller
riktigare, vi blir lite fnoskiga, egna, får en skruv lös. I yngre
år är det lättare att spänna åt hjärnans slirande muttrar och
skruvar, men med åren är det som om viljan eller förmågan eller
verktyget gått förlorat.


Du som haft för vana att samla användbara saker har säkert
finurliga platser och system  – skruvarna och spikarna
ordentligt i glasburkar med locket fastskruvat i garagetaket,
garnstumpar i en låda för sig, korta bitar plankor och golvlister
lutande mot väggen i ett skåp eller skjul, porslin som man inte
vill använda men heller inte slänga högst upp i ett köksskåp.


Efterhand förändras ditt kontrollerade
hamstrande. Allt fler saker verkar bra att ha, samlingarna växer,
och snart räcker inte kartongerna och lådorna och burkarna till
för att härbärgera allt ditt överflöd. Att välja bort och slänga
saker blir till sist omöjligt redan på grund av mängden, men
viljan att göra det saknar du också. Det är som om livet självt
fanns bland dessa ting, som om att förlora dem vore att dö en
smula. Men dö ska du ändå.


De som får städa är de efterlevande. Om du inte själv ”dödstädat”
som det kallas. Men naturligtvis är det bara de som inte alls
behöver röja efter sig som gör det i förväg. Dessa personer är
inte de notoriska hamstrarna, tvärtom lämnar de genom
dödstädningen efter sig ett kliniskt och dissekerat kadaver till
hem, där alla spår av avvikelser från det förväntade avlägsnats.
De har friserat sitt eftermäle, men också berövat de efterlevande
en blick in i de oerhörda, oväntade och ibland med överraskning
igenkända spåren av inte ett utan många liv.


Har inte vi efterlevande i själva verket rätt
att glänta på locken, lyfta på förlåten, se in genom tidsgliporna
till banaliteterna, de stora sorgerna, passionerna, det lite
skruvade och galna hos våra anförvanter? Ibland tillhör dessa
ting också oss, de var del av våra liv, tingen vi rörde och
förundrades av som barn, tidningarna, böckerna, leksakerna, de
kantstötta gamla kopparna, teckningarna och smörknivarna vi gjort
som barn och nu får tillbaka? Och är det inte ändå underbart att
också det hemliga och skamfyllda får luftas en sista gång, att
haverierna och sveken får något litet ljus, förklaringar till hur
och varför det gick som det gick? I själva verket är
dödstädningen en form av stöld, en förskingring av de
efterlevandes konkreta minnes- och sorgearbete.


Min egen far slängde ingenting som kunde uppfattas som på minsta
sätt användbart. När han dog vid förhållandevis hög ålder lämnade
han efter sig ett stort hus och en omfångsrik trädgård där varje
vrå var fylld med vad livet fört i hans händer och som sedan – av
ibland obegripliga skäl – förblivit där. För hur förklarar man
plastbackar fyllda med Viking Lines kaffekoppar, bastanta
restaurangmenyer i skinnpärmar sparade sedan minst ett halvsekel,
formliga berg av marktegel, det ena kontorsmöblemanget efter det
andra, hundratals utrangerade och aldrig använda solpaneler från
teknikens gryning, tjog efter tjog av gardinstänger som köpts
till fördelaktigt pris men aldrig kommit i bruk, eller just de
stadiga blå mjölkbackarna som många saker låg i och som det fanns
minst femtio av? Bland allsköns skrot återfanns inte bara varje
möbel och leksak som varit en del av min och mina syskons
barndom, utan också en mängd härliga stora persiska mattor
prydligt ihoprullade för pälsängrarna att mumsa på, en
samurajrustning med lans och alla vapen vårdslöst spridda i skåp,
vind och källare, ett komplett matsalsmöblemang från en större
skånsk herrgård, antikviteter, tavlor och kartor, klirrande
kristallkronor, finaste porslin, julpynt i mängd, spikar och
skruv och allt som kan tänkas vara bra att ha. Som en kinesisk
ask inuti en annan ask fanns även allt det som hans egen mor
samlat på sig och sorterat i papplådor med prydliga lappar på
–oöppnade och staplade som ett alldeles eget monument av kartong
i källaren.


Det tog åtta månader och närmare trettiotalet
sopcontainers innan huset och trädgården var tömda och satta i
sådant skick att härligheten kunde säljas. Det fanns ingen
sanning, lögn eller hemlighet om vår far som inte på ett eller
annat sätt gläntats och synats medan bergen av saker gicks
igenom. Även det var ett sorgearbete, konfliktskapande och
vettlöst, men också märkligt stort och overkligt. Pappas död var
omåttlig genom de ansamlade tingens oerhörda mängd. Vi
konfronterades med hans och våra liv, både det som förenat oss
och det som nu skilde oss åt. Inte så att det åter knöt oss
samman. Tvärtom: det var som om fördelningen av boet blev ett
sista avsked till vad som med allt skörare trådar hållit ihop
oss, avskedet till vår gemensamma uppväxt. Den blev istället en
vattendelare, en obönhörlig kil som slogs in i en bräcklig
familjegemenskap, kanske som en nödvändig station på vägen mot
vår egen död.


Rainer Maria Rilke skriver i den löst självbiografiska romanen
Malte Laurids Brigge (1910) om den stora ”enskilda” döden, ställd
i motsats till den rationella och antiseptiska sjukhusdöden. Där
försvinner den döende bland vårdmaskineriets hygieniska omsorger.
Någonstans på den danska landsbygden ligger kammarherren
Christoph Detlev Brigge för döden. Eller riktigare: hans död
ockuperar hela godset, tar varje vrå i anspråk med sin vånda,
sina stön och sina vrål. Familjen och tjänarskaran sneglar genom
dörren till vindsrummet där han ligger på golvet som en oformlig
manifestation av sin egen ”tunga död”. Rilke skriver: ”Det var
inte någon vanlig vattusiktigs död, det var den onda, furstliga
döden” och fortsätter ”Hela det övermått av stolthet, vilja och
härskarkraft, som han själv i sina lugna dagar inte kunnat
förbruka, hade gått in i hans död, den död som nu satt på
Ulsgaard och slösade”.


Denna död tar sin boning också i tingen, som
brister när de faller till golvet. Det är inte bara personen som
dör utan huset, platsen, allt det som likt en kupa omgivit den
avlidne i livet. Andra människor, andra vanor drar in i
byggnaden. Inte ens tingen återstår för Malte Laurids Brigge:
Rilke skriver ”Vad är det för liv egentligen? Utan hus, utan
ärvda ting?” Barndomen är också begraven med alla minnena, med
hus och ting som skingrats.


Så beskriven är den stora och tunga döden ett aristokratiskt
privilegium, ouppnåelig för de flesta av oss. Men kanske ska vi
se det som en liknelse, en parabel. Finns inte just i det
kumulativa samlandets monumentalitet en återspegling av denna
tunga, stora död? Den som dör omgiven av allt sitt livs bråte har
till sist uppnått detta: en död som i sin ögonblickliga
måttlöshet överträffar livets utspädda och utspridda ting och
händelser, som tar hela sin omgivning i anspråk en sista gång.
Också vår far dog den stora döden, en som det tog tid att arbeta
sig igenom, som inte skämdes eller släppte på sina anspråk utan
tog ordentligt med plats. Min egen död blir futtig i jämförelse.
Man måste börja dödsamla i tid för att åstadkomma något så
mäktigt.


Pontus Kyander