Hög tid för hallucinogener: LSD-trippen är tillbaka i laboratoriet

Psykedeliska droger är på uppsving och ses av vissa som rena
mirakelmedicinen mot diverse psykiska besvär. Men att beskriva
upplevelserna tycks fortfarande utom räckhåll, konstaterar
Fredrik Sjöberg.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna
essä sändes första gången i januari 2020.


Betänk följande scenario: en grottmänniska från stenåldern
förflyttas genom en hypotetisk tidsresa till Centralstationen i
Stockholm, säg en fredagseftermiddag. Han står där i vänthallen
och förundras. Kanske går han också en sväng på stan i
rusningstrafiken, varefter han så teleporteras tillbaka till
grottans dunkel, där kamraterna nyfiket inväntar hans
reseberättelse.


Vad ska han säga? Han saknar ord för nästan allt han upplevt.
Rulltrappor, mobiltelefoner, trafikljus, tåg – och flygplan som
går in för landning på Bromma. Inget av detta finns varken i
berättarens eller åhörarnas föreställningsvärld. Inga ord kan ge
rättvisa åt upplevelsen, och att enbart säga något om träden på
Klara kyrkogård, som tycktes bekanta, känns lite futtigt.


Kanske påstår han sig ha träffat gudar, om så bara i form av
barska ordningsvakter i blåa uniformer, men troligare är nog ändå
att han ger upp alla försök att berätta och istället hemfaller åt
ganska allmänt hållna utrop av typen ”Jävlar, vilken grej!”. Ja,
eller motsvarande på stenåldersspråk. Lyssnarna i grottan ser
klentroget på varandra medan resenären ler ett inåtvänt leende.


Ungefär så kan man gestalta ett återkommande
bekymmer för de forskare som studerar effekterna av psykedeliska
substanser. LSD och så, ni vet. Försökspersonerna har helt enkelt
väldigt svårt att beskriva sina upplevelser. När de väl
återvänder från en tripp, ofta i noga kontrollerad
laboratoriemiljö, sitter de ändå bara där och flinar och uttalar
banaliteter i stil med ”Kärleken är allt!”. Professorerna tar sig
för pannan.


Lika fullt är denna vetenskap mycket lovande.


Under många år låg verksamheten i träda, delvis på goda grunder,
men under senare år har denna akademiska öken åter börja blomma.
LSD, psilocybin och liknande kemikalier blir allt intressantare
för psykologer och medicinare som sysslar med depressioner,
tvångssyndrom, ångest och beroendesjukdomar. Nog finns även de
gamla flumtomtarna kvar, ofta kännetecknade av större frisyr än
förstånd, men på det hela taget är hallucinogenerna på väg
tillbaka in i den vetenskapliga värmen.


Det var trots allt där alltsammans började. Det var i slutet av
1930-talet; den schweiziske kemisten Albert Hofmann på
läkemedelsbolaget Sandoz framställde då ett lysergsyrederivat som
gavs beteckningen LSD. Som så ofta hittade man inga praktiska
användningsområden, men några år senare blev Hofmann av misstag
sin egen försökskanin. Han råkade få i sig en gnutta av ämnet och
upplevde historiens första LSD-tripp.


Snart producerade Sandoz enorma mängder LSD som, i hopp om
kommersiella tillämpningar, distribuerades gratis till
universitet över hela världen. Under femtiotalet och in på
sextiotalet var forskningen intensiv, och förhoppningen var att
de psykedeliska substanserna skulle bli för psykiatrin vad
mikroskopet var för biologin och teleskopet för astronomerna. Om
drömmarna, som Freud sa, var kungsvägen till det undermedvetna,
ansågs behandling med LSD vara något av en motorväg.


Vid det laget hade man även återupptäckt psilocybinet, ett
svampgift med urgamla anor inom högkulturerna i Mellanamerika. De
spanska erövrarna försökte ihärdigt utrota kunskapen om dessa
magic mushrooms, antagligen på grund av att giftet från bara
några få svampar gav så starka, andliga upplevelser att
katolikerna låg i lä, hur mycket rökelse och tingeltangel de än
försökte med. Konkurrensen blev kort sagt för hård.


Men svamparna dök alltså upp igen och tilldrog
sig neurokemisternas intresse. Vetandet om de psykiska
sjukdomarnas biokemiska grunder, som senare skulle avkasta
moderna antidepressiva läkemedel, utvecklades fort under de här
åren, delvis genom dessa experiment. Försökspersonernas
erfarenheter var onekligen märkliga; de rapporterade om att jaget
liksom löstes upp, om surrealistiska rymdresor och ytterst
övertygande känslor av samhörighet. Ofta förekom även synestesi,
alltså förmågan att se ljud och höra färger.


Konstnärerna var inte sena att haka på, och när sedan
psykologiprofessorn vid Harvard, Timothy Leary, introducerade
substanserna inom hippiekulturen gick det snabbt utför. John
Lennon, Bob Dylan och en hel armé av andra yngre trallgökar
gjorde reklam, och när så The Summer of Love randades i San
Francisco 1967, hade myndigheterna redan förbjudit all
användning. Det får man förstå. För även om varken LSD eller
psilocybin var beroendeframkallande så gav de ändå oönskade
effekter. Viljan att kriga i Vietnam, till exempel, avtog
betänkligt.


Den seriösa forskningen pågick ännu en tid, men snart var det
stopp även där. Tusentals vetenskapliga rapporter föll i glömska.
Först vid millennieskiftet började man gräva upp dem igen, och
vad som sedan hände berättas boken Psykedelisk renässans av den
amerikanske författaren Michael Pollan. Jämförelsen med
Renässansen, då man återupptäckte antikens litterära skatter är
välfunnen.


Så nu är man på det igen, och eftersom tekniken har gått framåt,
liksom forskningen om serotonin och andra signalsubstanser, kan
man i dag säga en hel del om vad som faktiskt händer i hjärnan
under en psykedelisk tripp, samt även formulera goda hypoteser om
hur det kan komma sig att sådana utfärder ibland har gynnsam
inverkan på människor som är låsta i ältande och tvångstankar.


Till historien hör att Michael Pollan testar själv, och fastän
han tar hjälp av erfarna reseledare är sinnesintrycken
fortfarande hopplöst svåra att återge, vilket författare som
Aldous Huxley och Ernst Jünger insåg redan för längesen.
Intressantare är vad vetenskapen har att säga. Vad händer till
exempel när man stoppar in en påtänd person i en apparat för
magnetröntgen, eller mer korrekt magnetisk resonanstomografi?
Hypotesen var att hjärnaktiviteten skulle vara kaotisk och starkt
förhöjd, men det visade sig vara tvärtom.


Särskilt svag var aktiviteten inom det så kallade
standardnätverket, ett för tänkandet centralt nätverk som kan
liknas vid en orkesterdirigent, vars uppgift är att hålla samman
systemet och dämpa hjärnans mer bångstyriga tendenser.
Beskrivningarna av jagupplösning, och känslor av samhörighet med
allt och alla, tycks ha att göra med denna inaktivering av
standardnätverket. Som om personens ego stängdes av. Denna inre
dirigent finns för övrigt inte från början; små barn antas därför
befinna sig på en psykedelisk tripp för jämnan, vilket väl
ungefär alla föräldrar någon gång har anat.


Hjärnan kan jämföras vid en dator; när den
hänger sig behövs en omstart. Så förklaras varför LSD och annat i
den vägen kan bryta behandlingsresistenta depressioner och
tvångsmässiga missbruk samt, fascinerande nog, även döende
människors ångest.


Entusiasterna påminner visserligen om hälsofanatiker som har sett
ljuset i form av LCHF eller vad det nu kan vara, så man bör nog
inte helt byta ut kantarellerna mot slätskivlingar i släktet
Psilocybe, men ändå; andra illegala droger – opiater, amfetamin
och så vidare – förekommer lika ofta som läkemedel. Så varför
inte också psykedeliska substanser? Om inte annat kan sådana
kemiska äventyr säkerligen ersätta en del av de resor som ändå
inte ger mycket mer än flygskam, tarmparasiter och foton av
elefanter som ingen vill se.


Fredrik Sjöberg, författare och biolog


Litteratur


Michel Pollan: Psykedelisk renässans – den nya vetenskapen om
medvetandet, döden, beroende, depression och transcendens.
Översättning av Tom Sköld. Fri tanke förlag, 2019.