Psyket och samhället: Vem vill minnas Umedalens offer?

Faster Gun blev 15 år gammal. Men i en stad som vill stå på de
svagas sida, är de offentliga påminnelserna om vad som hände på
Umedalens sjukhus få, konstaterar Mårten Arndtzén.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från
2023-11-08.


Listan är på fjorton rader och skriven på linjerat papper. En
stycke kappa, fyra par byxor, tre stycken nattlinnen, ett par
skor och så vidare. Och längst ned: daterad den 27 januari 1947.
Umedalens sjukhus.


Ett par veckor tidigare hade flickan som skrevs in tillsammans
med de här sakerna firat sin elvaårsdag på Margarethahemmet för
bildbara, fallandesjuka barn i Knivsta. Hon hette Gun Dagny
Arndtzén och var min pappas storasyster. En av fyra, faktiskt,
vilket anges som ett av skälen för ”intagning å anstalt” i det
läkarutlåtande som bifogas ansökan till Margarethahemmet,
sommaren 1944.


”Föräldrar småbrukare med egen stuga, ett rum och kök.
Svårigheter under dessa omständigheter att ha patienten hemma”
står det. Men någon misär var det inte frågan om. I en social
utredning som görs i slutet av 1940-talet konstateras att hemmet
är rent och snyggt, barnen bra klädda och föräldrarna duktiga och
skötsamma. ”Ej tattarsläkt”.


Men Guns anfall var periodvis både frekventa och
allvarliga, och på den här tiden betraktades epilepsi som en
mentalsjukdom - insania epileptica. Möjligen hade hon också vissa
sociala svårigheter, även om hennes storasyster Karin inte alls
kände igen att Gun skulle varit ”elak mot kamraterna”, som det
står i utlåtandet, när jag tog upp saken med henne för några år
sedan.


Hur patienten påverkades av att bli hämtad med bil och, ensam,
körd de sextiosex milen från Storseleby i Västerbottens inland
till Margarethahemmet i Uppland vet vi inget om. Hon var åtta år
och ingenting tyder på att hon någonsin återsåg någon i sin
familj. Men det var det första hon bad om, när hon några år
senare överfördes till Umedalens mentalsjukhus i Umeå: ”Ville
till sitt hem, då hon ändå var så nära hemma”, som det står i
journalen.


Jag var i ungefär samma ålder som Gun när jag kom till Umeå,
drygt tre decennier senare. 1980 flyttade min familj från
Västerbottens inland till residensstaden vid kusten, precis som
många andra gjort och skulle göra. 80-talet var en expansiv
period, inte minst för kulturlivet här. Nästan 20 år före Richard
Florida lanserade Åke E. Andersson, professor i regionalekonomi
vid Umeå universitet, begrepp som ”Den kreativa regionen” och
”K-samhället”, där kommunikationer, kunskap, konst och
kreativitet stod för nycklarna till framtiden. Politiken
lystrade.


1987 utvidgades universitetet med en konsthögskola och jag skrev
in mig på A-kusen i idéhistoria, utan en tanke på vad det skulle
leda till för slags försörjning. Så bortglömda var redan de
knappa omständigheter som hade tvingat mina farföräldrar att
sätta ett av sina barn på anstalt.


Umeås kulturliv kännetecknades, och gör det
fortfarande tror jag, av progressivitet och kanske en viss
präktighet. I vilken annan svensk småstad var 90-talspunkarna
både veganer och nykterister? Umeandan manifesterar sig i den
offentliga utsmyckningen också: 2019 fick Umeå Sveriges första
kommunala #metoo-monument, när Camilla Akrakas metallicröda puma
placerades på Rådhustorget mitt i stan, vrålande mot himlen. Ett
stenkast från Knutte Westers mer stillsamma bronsskulptur på
busstorget, föreställande två barnhemsbarn i Riga, en pojke och
en flicka, försjunkna i sig själva och någonting vagt fågelformat
de håller i sina kupade händer.


Där står Umeå: på de utsattas och bortglömdas sida. Eller?


Flickan i Westers skulptur ser ut att vara i samma ålder som
faster Gun var när hon dog, hösten 1951. Drygt tre och ett halvt
år tillbringade hon på Umedalens sjukhus, och någon rolig tid var
det inte av journalen att döma. När jag läser den ser jag
sköterskor i stärkta uniformer som snörper på munnen framför mig.
De epileptiska anfallen upphör så gott som helt men Gun mår inte
bra på sjukhuset och ligger det mesta av tiden på den heloroliga
avdelningen.


Det här är under de år Umedalen blir ledande i
landet på att utföra lobotomier: efterkrigstidens progressiva men
experimentella, psykiatriska kirurgi, belönad med Nobelpriset
1949. Ingreppets tydligaste effekt var att patienterna blev mer
lättskötta, vilket ibland också var det uttryckliga motivet för
det. Majoriteten av dem som lobotomerades var kvinnor, och
ingrepp förekom på både epileptiker och barn. Drygt 7 procent
avled under eller till följd av operation. 1951 utfördes 162
lobotomier på Umedalen.


Men inte på Gun, som i stället avled till följd av akut
lunginflammation. Vilket hon 1951 faktiskt var ensam i Sverige om
att dö av, som kvinna i åldersgruppen 15–19, enligt Statistiska
Centralbyrån. Någon av de stränga sköterskorna kanske glömde att
stänga ett salsfönster? Vad vet jag. Faster Gun blev 15 år
gammal.


Mentalsjukhuset stängdes i slutet av 1980-talet, men jag minns
den kusliga laddning som svävade över Umedalen, namnet och
platsen. Det hade ingenting med Gun att göra: eftersom familjen
inte talade om henne, blev jag inte medveten om att hon funnits
förrän långt senare. Men det var bland annat för att tvätta bort
dårhusstämpeln som en skulpturpark började anläggas här på
90-talet. I dag står ett fyrtiotal permanenta skulpturer här,
några av internationella stjärnor som Louise Bourgeois, Anish
Kapoor och Jaume Plensa.


Men trots att samtidskonsten länge älskat att gräva i det
förflutna, och gärna just där den står, så påminner bara något
enstaka verk i parken uttryckligen om den vård som bedrevs här,
och inte ett enda om lobotomierna och deras offer. Det hade nog
stått i strid med parkens syfte att – i K-samhällets anda – öka
områdets attraktivitet för barnfamiljer och företag. Kanske är
människor som lider av schizofreni, och som utgjorde majoriteten
av de som lobotomerades här, inte en tillräckligt röststark eller
politiskt intressant grupp för att motivera ett minnesmärke? Det
skiljer dem visserligen inte från Vipeholmsanstaltens så kallat
”sinnesslöa” patienter - som har tillägnats såväl en
uppmärksammad gobeläng av Ann Böttcher som en minnessten på Norra
Kyrkogården i Lund. ”Var resan stormig huru skön är hamnen” står
det på den.


Min farfar blev inte särskilt gammal, men farmor
överlevde Gun med ett drygt halvsekel. Faster Karin, som var
varmt religiös, berättade för mig om en händelse som möjligen var
ett tidigt tecken på den demens som skulle prägla de sista åren i
hennes mammas liv. Det var så att hon började gå runt och leta,
öppna garderober och titta bakom dörrar, som om hon tappat bort
någonting. Men vad? Det kunde hon inte säga. Till slut tog Karin
mod till sig och frågade rakt ut om det var Gun mamma sökte
efter? Ja. Det var det.


 


Men hon är i Himlen nu, sa Karin.
Är det så? Då är det bra, sa farmor och slutade leta.


 


Mårten Arndtzén