Psyket och samhället: Det är normalt att vara konstiga tillsammans

De psykiskt sjuka har historiskt stötts ut ur samhället men också
romantiserats inom konsten. Maria Küchen reflekterar över
normalitetens oklara gränser och det höga priset för verklig
originalitet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


”Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal”. Titeln på
Thåströms soloalbum från 1999, säger vad många känner: den
skapande outsidern är en frisk visionär i opposition mot en sjuk
normalitet. Och visst – det normala kan verkligen vara konstigt.


”Det man i dagligt tal kallar ’normalt’ har inga klara gränser –
och kan inte heller ha det”, skrev psykiatrikern Johan Cullberg i
sitt grundverk ”Psykoser” . Det går bra för hyfsat normala
människor att tro på tankeläsning och spådomar, på utomjordingar
mitt ibland oss, på att Donald Trump är Guds utsände, på nästan
vilka konstigheter som helst faktiskt – bara jag gör det
tillsammans med andra.


Idén om vad som är ”normalt” grundas på kollektiva
överenskommelser. Om bara en enda person i världen trodde att
Trump var Guds utsände så skulle den personen erbjudas
psykiatrisk vård.


Att vara normal, att kollektivt komma överens med många andra om
vad som är rätt och sant, ger trygghet. Normaliteten har inget
att vara rädd för. Så det är konstigt att den ofta blir så
skräckslaget brutal mot det den definierar som onormalt.


Till dem som normaliteten har stött ut hårdast
hör de psykotiska. Psykiatrisjukhuset S:t Lars i Lund, som
anlades 1879, fick år 1895 en egen begravningsplats utanför
staden. Ett skäl – enligt en kartläggning av begravningsplatsens
historia – var att ”borgarna i Lund protesterade och klagade över
att de fick begravningsplatser bredvid ’dårarna’ ’’.


Anhöriga skämdes för sina nära som förlorat förståndet. Barn,
föräldrar och syskon stöttes bort, gömdes för världen och glömdes
så gott det gick, både i livet och efter döden. Mellan 1895 och
1951 jordfästes mer än tusen döda på S:t Lars begravningsplats.
Några enstaka fick en gravsten av sina släktingar, men oftast
markeras de psykiskt sjukas sista viloplatser bara av pinnar i
svart smide med ett nummer.


Psykvården har varit full av brister och brutalitet. Men S:t Lars
sjukhusområde är vackert. Sedan sjukhuset lades ner 2013 håller
skolor och företag till i de ståtliga byggnaderna. Illvilja mot
psykiskt sjuka var inte drivkraften när S:t Lars kom till.
Lummiga parker skulle ge ro åt ångestridna själar. Överläkaren
som var med och grundade sjukhuset ville ge dem vård, frisk luft
och vila i en ljus och ordnad miljö. Men varken psykofarmaka
eller samtalsterapi existerade år 1879. För de svåraste fallen
återstod till sist bara livslång förvaring och kontroll i
speciella asyler inom sjukhusområdet.


”De e ni som e konstiga de e jag som är normal”. Thåströms
identitet som outsider gör honom till en tämligen normal
rockstjärna. Men skulle en psykotisk person tänka så? Hon
definierar sig inte nödvändigtvis som normalitetens motsats. ”Det
normala” upphör att ens existera. Det ersätts av ett helt eget
system av visioner och kommandon, ångest och extas, klarsyn och
förvirring, stränga strukturer och total upplösning. En inre
värld kan uppstå som inte relaterar till normaliteten alls, och
som i sin tur är omöjlig för normaliteten att relatera till.


Psykosen är de kollektiva överenskommelsernas
sammanbrott, till förmån för en helt individuell övertygelse.
Kanske kan psykosen ses som en extrem och hjälplös form av
individualism.


Individualismen är norm i det samtida västerlandet. Det rimmar
bra med den paradoxala normaliseringen av det ”konstiga” som
speglas i Thåströms albumtitel. Alla förväntas vilja vara unika,
tänka utanför lådan, finna sin egen sanning. Psykotikerns sanning
är oöverträffat unik. Och ändå – total individualist på riktigt,
psykotisk, vill ingen bli. Vi behöver de trygga kollektiva
överenskommelserna. Och vi är mimetiska varelser, vi härmar.


Under de senaste århundradena, parallellt med att individualismen
växte fram som ideal, har psykiskt friska västerländska
konstnärer experimenterat med att härma galenskapen. En
romantisering av vansinnet uppstod under just romantiken. I sin
bok ”Madness and the romantic poet” beskriver litteraturforskaren
James Whitehead hur vansinne ansågs ge genial inspiration åt
romantikens brittiska poeter. Den idén om kopplingar mellan
skapande och psykisk sjukdom lever än. En annan rottråd letar sig
ner i det tidiga 1900-talets surrealism. Surrealisten André
Breton till exempel iakttog psykoser med fascination under sin
tid som läkare, och det skulle komma att inspirera hans
författarskap.


Bland S:t Lars intagna fanns verkligen flera
begåvade bildskapare, inte minst broderande kvinnor. I patienten
Jacquette Stjernstedts journal står det om hennes sömnad: ”Kan i
allmänhet inte användas till någonting. Syr en del bisarra
mönster och figurer med egendomlig hopklottring av färgerna, dock
ej utan en viss totalverkan”.


Stjernstedt bröt upp broderiets konventioner. Motiven blev
färgstarkt, kraftfullt och drömskt abstrakta. Hennes sjukdom
födde fullödig konst. I dag kan man se den på Kulturen i Lund, i
den permanenta utställningen ”En annan värld” med verk av ett
sjuttiotal intagna på S:t Lars.


Den mest kände bildkonstnären bland S:t Lars patienter är dock
ingen kvinna med nål och tråd som verktyg, utan professorssonen
Carl Fredrik Hill. Hans schizofreni fick honom att bryta nya
vägar. Det gav honom en plats bland Sveriges främsta konstnärer.
Vansinne kan onekligen vara visionärt – och smärtsamt isolerande.
Efter några år på S:t Lars vårdades Carl Fredrik Hill i
barndomshemmet i Lund av sina systrar, fram till sin död 61 år
gammal år 1911. Han blev en unik konstnär, men priset för honom
och hans närstående var högt.


När individualismen blev norm, när den blev normal, konformerades
den alltså till en paradoxal kollektivism. Det ger normalitetens
individualister trygghet. Så att vi också i fortsättningen kan
komma överens med varandra om vad som är verkligt och vilka vi
är. En människa vars verklighetsuppfattning är så individuell att
ingen annan kan relatera till den – det är hon som är konstig,
trots allt. Det är vi som är normala. Vi som kanske innerst inne
ser ner på människor som med läkarens journalspråk på S:t Lars
inte kan användas till någonting. Kanske är vi rädda att hamna
bland dem, att på riktigt stötas ut ur överenskommelserna om vad
normalitet är – en normalitet som saknar klara gränser och kan
omförhandlas närhelst en grupp människor vill det.


Maria Küchen
författare och skribent


Producent: Ann Lingebrandt


Litteratur:


Johan Cullberg: Psykoser. Natur & Kultur 2000


Victoria Hult: Kulturmiljörapport 2019:37 – S:t Lars
begravningsplats. Kulturen 2019


James Whitehead: Madness and the romantic poet. Oxford University
press 2017


Joost Haan, Peter J. Koehler, Julien Bogousslavsky: Neurology and
surrealism – André Breton and Joseph Babinski. Brain 2012