Psyket och samhället: Så hänger vansinnet och skaparkraften ihop

Psykiskt lidande har länge kopplats samman med konstnärlig
kreativitet. Svensk statistik bidrar med lite välkommen torr
fakta till debatten, konstaterar Ulf Karl Olov Nilsson.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från
2022-09-14.


Vad är förhållandet mellan politik och kärlek? Vad är sambandet
mellan fantasi och döden? Vad har sömn att göra med universums
uppkomst? Tycker du att frågorna är stora, att företeelserna är
svåravgränsade? Jovars, men håll med om att denna typ av enorma
spörsmål kan hjälpa oss att se nya ting.


En sådan rymlig fråga som sysselsatt oss sedan antiken är den om
galenskapens förhållande till kreativitet. Jag säger ”galenskap”
och inte psykisk sjukdom eftersom frågan om det galna geniet
historiskt benämnts med just det ordet. Platon skriver exempelvis
i dialogen Faidros att den ”besinningsfulla diktningen kommer att
överskuggas av de vansinnigas.” Och sedan dess har författare
skrivit både trots galenskap och tack vare den. Konst har drivit
människor till vansinne – och ut ur det. Konstnärer har simulerat
vansinne eller ansträngt sig för att bli galna för att utnyttja
det konstnärligt. Litteraturen har visat att det aldrig går att
veta säkert om det är författaren, romanfiguren eller läsaren
själv som är galen. Författare har skrivit ”jag som skriver
detta är galen” som en avsiktlig paradox, ty om författaren
verkligen var galen vore ett sådant uttalande inte pålitligt.
Författare har skrivit ”alla andra är galna, men inte jag” för
att läsaren ska förstå att ett övertydligt förnekande av en
egen galenskap indirekt bekräftar den. Konst och litteratur har
brukat, missbrukat, men också berikat galenskapens sätt att
tala från första början.


Dessa kopplingar låter kanske som någonting
fullkomligt hopplöst att försöka kvantifiera och studera
vetenskapligt. Men i det arkiviska mästarlandet Sverige är
ingenting omöjligt och under arbetet med sin doktorsavhandling
fick psykiatern Simon Kyaga tillgång till en unik statistisk
källa, Sveriges nationella hälsoregister med fakta om samtliga
folkbokförda. I registret finns uppgifter om medborgares yrken,
släktskap, men också upplysningar ur sjukvårdsregister om
slutenvårdsinläggningar och diagnoser. Kyaga kunde alltså forska
på personer med kreativa yrken – hans exempel är i första hand
just konstnär och författare – och leta samband med psykiska
sjukdomar och funktionsvariationer som schizofreni, bipolaritet,
autism och depression. Men inte bara det; det gick också att se
vad patienternas släktingar arbetat med.


Tillsammans med journalisten Jonas Mattson presenterade Kyaga
resultaten i boken ”Ekvilibrium, om sambandet mellan kreativitet
och galenskap”. Där lär vi oss att för bipolär sjukdom är
kreativa yrken generellt vanligare än för kontrollgruppen, att
bildkonstnärer och författare oftare ges diagnoserna schizofreni
och bipolaritet och att självmord är 50 procent vanligare bland
författare än befolkningen i stort. Men ännu viktigare, som jag
uppfattar det, är det faktum Kyaga och Mattson signalerar redan
med titeln ”Ekvilibrium”, nämligen att den kreativitet som tycks
kunna följa med ett psykiskt lidande bör vara i jämnvikt. Syskon
och föräldrar till patienter med bipolaritet och schizofreni
ligger nämligen ännu mer över snittet för kreativa yrken.
Författarna menar att detta tyder på att många patienter har en
stor kreativ potential som de på grund av sitt psykiska lidande
inte kan leva ut. För skaparkraft gäller alltså följande: det är
bra att vara lite galen, men inte för mycket; idealet skulle vara
ett ekvilibrium mellan associativ-intuitiv fallenhet och förmågan
att planera och genomföra.


Autismspektrumdiagnoserna då? Jo, också här
bekräftar statistiken vad vi kanske kunde ana: en
överrepresentation i yrken med en mer vetenskaplig kreativitet.
Personer med, observera ordet, lagom mycket autism eller ADHD
blir inte sällan lyckade matematiker, ingenjörer eller
digitala-innovatörer. Det tycks med andra ord finnas speciella
uttryckssätt för olika psykologiska tillstånd och därmed också
utpräglade stildrag för, exempelvis, ett psykotiskt eller
depressivt sätt att tala och föra sig – eller för den delen ett
autistisk skrivande. Men samtidigt: beträffande Nelly Sachs – som
är ett av bokens förslag på en författare som tidvis led av
psykotiska symtom – så var det givetvis inte hennes psykos som
gav henne Nobelpriset i litteratur. Däremot kan ett studium av
det psykotiska talets egenheter förmodligen lära oss något om
hennes sätt att uttrycka sig i dikt.


Är dessa forskningsresultat ett efterlängtat svar på en tusenårig
gåta eller något vi redan visste? Jag svarar försiktigt ja på
båda frågorna, för nog får vi här siffror på det som intuitivt
känns rimligt. Likväl är den här typen av samband per definition
svårgripbara, bland annat för att utgångspunkterna – diagnoser
och yrken – är så konkreta att de blir osäkra. Diagnoser är
knappast en nöjsam tillförlitlig källa; det märks bara alltmer i
en tid av diagnostisk inflation där liknande tillstånd historiskt
givits ytterst olika såväl namn som förklaringar. Dessutom måste
de psykiatriska diagnosmanualernas akilleshäl framhållas,
nämligen att de bortser från orsakerna till lidandet och endast
vill beskriva det. För nog är själva orsaken till exempelvis en
depression inte oavhängig om den lidande kan göra någonting
kreativt med den. Kunskap om vägen in i en sorg hjälper oss högst
sannolikt med vägen ut ur den.


Och – mer allmänt – är det verkligen säkert att författare eller
konstnär är mer kreativa yrken än Kyagas och Mattsons förslag på
ett icke-kreativt: revisor. Det finns väl mycket konst som inte
är speciellt kreativ. Liksom det knappast finns några garantier
för att man skriver bra bara för att man kallar sig själv för
författare. Själva definitionen av kreativitet genom yrket är
begränsande.


Men ändå är de statistiska kopplingarna mellan
yrke och diagnos fascinerande. Statistik är inte en exakt
vetenskap – som en politiker artikulerade saken apropå osäkra
opinionsundersökningar. Men statistik kan hjälpa oss att tänka.


Det yttersta syftet med Kyagas forskning är också tilltalande:
att visa på hur exakt samma mänskliga kvaliteter – den
blixtsnabba associationsförmågan, det stegrade drivet, den
monomana blicken för detaljer – just det som ibland leder
människor vilse, andra gånger i sin bästa och lagom förhöjda
bemärkelse lett till verkligt nya och viktiga skapelser.


Ulf Karl Olov Nilsson, författare, psykolog och psykoanalytiker


Litteratur


Simon Kyaga och Jonas Mattsson: Ekvilibrium – Om sambandet mellan
kreativitet och galenskap. Natur & kultur, 2022.