Rudolf Höss memoarer: Massmördaren grubblar över livspusslet

Rudolf Höss memoarer är makaber läsning. Han ansvarar för mängder
av människors brutala död i Auschwitz och försöker få ihop
familjelivet. Boken får Dan Jönsson att fundera över
litteraturens godhet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
sändes första gången 2012 i en längre version.


I sina memoarer beskriver Rudolf Höss, Auschwitz kommendant, sina
bekymmer med att få ihop livspusslet när barnen är små. Hur han
slits mellan den lugna idyllen där hemma, och karriären i
förintelseindustrin; hur han, som så många andra föräldrar,
önskar sig mer tid med barnen och familjen men hur han – tyvärr –
är alldeles för upptagen av det viktiga arbetet i gaskamrarna.


läsningen utmynnar ändå i en upplevelse av något meningsfullt.


I sitt förord till Rudolf Höss memoarer brännmärker författaren
och förre Auschwitzfången Primo Levi texten som ”fylld av
ondska”, och utan alla litterära kvaliteter. Höss nostalgiska
beskrivning av barnens oskyldiga nöjen mitt i det nazistiska
utrotningsmaskineriet känns verkligen svindlande absurd – är
familjelivet ett undantag från gaskamrarnas verklighet, eller är
det tvärtom?


I vår kultur fungerar konsten och litteraturen ungefär på samma
sätt som familjeidyllen gör i Höss självbiografi – som en ö av
sanning och integritet i ett hav av lögn och gemenhet, ett
moraliskt reservat dit världens ondska aldrig når. Inte så att
litteraturen inte skulle kunna föreställa sig, och gestalta det
onda – för det kan den förstås: men texten, litteraturen själv,
förblir ändå alltid obesudlad. Om jag läser en roman om folkmord
uppfattar jag folkmordet i sig som en meningslös ondska – men
läsningen utmynnar ändå i en upplevelse av något meningsfullt. På
samma sätt kan jag gå runt som turist i Auschwitz, rysa inför
kvarlevorna av nazismens omänskliga utrotningsmaskineri – men när
jag läser Rudolf Höss berättelse om sitt liv blir han lik
förbannat plötsligt mänsklig. Därför gör mig Primo Levis
kommentar förvirrad. En text fylld av ondska, är det
möjligt?
I sin essä ”Litteraturen och det etiska” skriver
den norske författaren Stig Sæterbakken om det här – att
litteraturen aldrig kan vara annat än god. När litteraturen
gestaltar det onda, skriver Sæterbakken, är det ändå alltid med
det goda för ögonen, i en strävan till försoning och förståelse.
Ja, skriver han: redan i gestaltningen som sådan, i försöket att
ge språklig form åt ondskan finns denna uppbyggliga strävan till
försoning, till att ge det onda en mening. En ond litteratur kan
därför bara vara möjlig att tänka sig som fullständigt formlös,
som ett språkligt kaos, skriver Sæterbakken. Och en sådan ”vild”
litteratur vore, helt enkelt, ingen litteratur.
I en tid präglad av realismens ideal är det lätt att avfärda doch
et litterära undantaget som idealistiskt, det vill säga falskt.
Vi ser också en stark tendens just nu att försöka bryta kulturens
moraliska isolering, ta sig ut ur reservatet och i skarven
mellan det fiktiva och det verkliga finns en energi som verkar
kortsluta den litterära etiken. Och därmed, tror jag, också
estetiken. När Primo Levi brännmärker Rudolf Höss självbiografi
som ”fylld av ondska” säger han i samma andetag att den saknar
litterära kvaliteter. Som om det hängde ihop. Levi har rätt –
Höss är ingen god författare, hans självbiografi är alltså inte,
som vi brukar säga, god litteratur. Men blir texten därför ond?
Kan det kanske snarare vara så att Höss tillkortakommanden som
författare, hans oförmåga att göra en trovärdig helhet av sitt
livs historia, på något vis öppnar en spricka i det litterära
undantaget, gör texten mer verklig?


Att litteraturen inte är ett etiskt reservat. Att allt, från och
med nu, är verkligt.


Rudolf Höss skrev sina memoarer 1947, när han satt i fängelse i
Krakow och väntade på sin dödsdom. Memoarerna är ett försök av en
besegrad människa att förklara, och kanske också själv förstå hur
det kunde bli som det blev – hur han, som under hela sitt liv
bara försökt att göra sin plikt, kunde sluta som en industriell
massmördare. 
Han övervakar hur kropparna förs bort och bränns, hur tänderna
dras ut, håret klipps, ”hela den gräsliga, oupphörliga
hanteringen”, som han uttrycker det. Aristoteles talade i sin
Poetik om konstens förmåga till ”katharsis”, rening – och kanske
är det något sådant Höss försöker sig på. Han vet att allt är
förlorat, han vet att han ska dö och att eftervärldens dom blir
skoningslös. Men han försöker ändå. Om hans text idag ställer en
fråga till oss handlar den framför allt om hur långt vi är
beredda att gå honom till mötes på försoningens väg. Och om vi
avvisar honom: varför? Med vilken rätt?
Rudolf Höss är, som han själv också skriver,
ingen författare. Men är hans memoarer litteratur? Finns det en
etisk gräns där litteraturens domäner slutar? Filosofen Theodor
Adorno skrev sina berömda ord om det ”barbariska” i att skriva
poesi efter Auschwitz. Hur de ska tolkas är fortfarande omstritt
– men ett sätt att förstå dem är kanske just att skillnaden
mellan poesi och verklighet inte längre går att upprätthålla. Att
litteraturen inte är ett etiskt reservat. Att allt, från och med
nu, är verkligt.


Jag tror det är en viktig slutsats. Verkligheten är inte en text
– det är istället texten som är verklighet.


I Bertolt Brechts lilla enaktare ”Regeln och undantaget” berättas
en allegorisk historia om en köpman som jagar fram genom en öde
öken för att komma först till en oljefyndighet. Med sig har han
en kuli, en bärare, som han brutalt driver på med hugg och slag.
Köpmannen vet mycket väl att han behandlar kulin illa, och när
bäraren på natten kommer för att ge honom vatten att dricka, blir
köpmannen livrädd och skjuter ner honom.
I rättegången efteråt frias köpmannen från mordanklagelserna.
Domstolens resonemang går ut på att eftersom köpmannen själv
visste hur illa han behandlade sin bärare, så hade han också alla
skäl att vara rädd för att bäraren faktiskt ville ta livet av
honom. Som köpmannen själv säger: ”Karln hade ingen orsak att ge
mig vatten. Jag var inte hans vän.”
Så länge ondskan styr, så är den goda handlingen
omöjlig. Ja, ännu värre faktiskt: den onda regeln gör det goda
undantaget till en förbrytelse. Rudolf Höss skulle ha nickat
skenheligt. Men Brecht stannar ju inte där – istället tar han
steget ut ur pjäsen och uppmanar publiken att göra detsamma,
fråga sig om det i själva verket inte borde vara tvärtom. Och jag
tänker mig att om det finns en etisk dimension i litteraturen –
efter Auschwitz – å handlar den väl fortfarande just om det: om
att fungera som en förändrande kraft, en plats där vi kan ställa
oss och se på världen utifrån, från sidan. Göra regeln till ett
undantag. Och kanske undantaget till en regel.


Dan Jönsson, författare och kritiker


 


Litteratur


Rudolf Höss: Commandant of Auschwitz". Översättare: Constantine
FitzGibbon. Phoenix Press, 2000.