Gunvor Hofmo och Ruth Maier: Kärlek i Förintelsens skugga

Den nära vänskapen mellan Gunvor Hofmo och Ruth Maier var
intensiv men kortvarig. 22 år gammal mördades Ruth i Auschwitz.
Eva Ström reflekterar över den starka dikt som Hofmo skrev för
att minnas.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2019-05-06.


Det är barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz, så lyder
ett berömt citat av den tyska filosofen Theodor Adorno. Ändå är
det just de poeter som skrev om Förintelsen som har förnyat
diktkonsten. Jag tänker förstås inte minst på den Paul Celan, som
med sin förtätade poesi gestaltade sitt eget och seklets trauma.
Men också Nelly Sachs har Förintelsen som sitt stora tema. Till
dessa sällar sig även en norsk poet, Gunvor Hofmo, som levde
1921–1995.


Hofmo var inte själv judinna, men fick ändå sin vardag
söndersliten av nazisternas mördarmaskineri. Flera i hennes släkt
var politiskt aktiva och internerades av den norska naziregimen,
ett par av dem dog i tyska koncentrationsläger. Men det var en
annan händelse som främst skulle komma att prägla hennes liv och
diktning.


1940 träffade hon den ett år äldre Ruth Maier.
På ytan var de olika. Hofmo föddes utanför Oslo och växte upp i
arbetarmiljö. Maier var en judisk flykting från en bildad
överklassfamilj i Wien. Men de visade sig vara syskonsjälar och
blev oskiljaktiga. Ruth var Gunvors universitet, de läste Rilke
och Zweig och norska diktare som Olaf Bull efter att Ruth snabbt
lärt sig norska.


Vi känner Ruths uppväxt, tankar och möten med Norge väl genom
hennes efterlämnade dagbok. Där lär man känna en sekulärt
uppfostrad begåvad ung flicka, med skådespelar- och
konstnärsdrömmar. Hon förälskar sig i både pojkar och flickor,
men har också depressiva sidor. Hon finner sig inte tillrätta i
sin norska värdfamilj och tiden i Norge är pressande. Resten av
hennes familj, mor, syster och mormor, lyckades fly till England
och det blir Ruths dröm att få återförenas med dem. Under
vårvintern 1941 tas hon in på en psykiatrisk klinik.


I jämförelse med Ruth ter sig Gunvor mer sluten. Även hon skriver
dagböcker och dikter, men det är inte lika lätt att lära känna
hennes mer tystlåtna personlighet som den livliga flickan från
Wien. Det är genom skildringarna i Ruths dagbok vi får en konkret
bild av henne. Inte minst imponerar Gunvors politiska mod – hon
protesterar när vännen diskrimineras på grund av sin judiska
börd.


Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa
kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka.


Hur ska man beskriva deras omvälvande och ibland stormiga
vänskap? Mycket talar för att det var en förälskelse. Den 9
januari 1941 skriver Ruth om Gunvor i sin dagbok ”Dagarna blir
ljusare när man älskar någon”. Men den tvååriga relationen fick
ett abrupt slut i november 1942, när Ruth arresterades av norsk
polis i en så kallad juderazzia. Hon fördes med skeppet Donau
till Stettin, för vidare befordran till Auschwitz, där hon
omedelbart mördades i gaskamrarna i december, 22 år gammal.


De sista ord som Ruth yttrade till Gunvor kom i ett brev: Varför
skulle inte vi lida, när det finns så mycket lidande i
världen?  Och så det märkliga tillägget:  bekymra dig
inte om mig, jag vet inte ens om jag skulle vilja byta med dig.


Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa
kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka. Så här
låter det i den första dikten i urvalsvolymen ”Jag glömmer
ingen”, i Eva Runefelts och Staffan Söderbloms lyhörda
översättning från 2019.


                     


                     
Gud, om du ännu ser:


                 
    det finns ingen vardag mer.


                     
Det finns bara stumma skrik,


                     
det finns bara svarta lik


 


                     
som hänger i röda träd!


                     
Hör hur tyst det är.


 


                     
Vi vänder oss om och går hem,


                     
men ständigt möter vi dem.


 


                     
Allt vi förnimmer i dag


                     
är de dödas andetag!


 


                     
Om vi i glömskan står:


                     
är det i deras aska vi går.


 


                     
Gud, om du ännu ser:


                     
det finns ingen vardag mer.


 


När Ruth fördes bort tog Gunvor som sin livsuppgift att bära
henne inom sig i en sorgens symbios.


Men att försöka härbärgera Ruth och samtidigt ge uttryck för sin
sorg blev till sist för mycket för henne. Förgäves försökte hon
ge ut Ruth dagbok, vilket bidrog till att hon insjuknade i en
svår psykos.


I likhet med Paul Celan och Nelly Sachs kom alltså Gunvor Hofmo
att tillbringa långa tider på mentalsjukhus. Länge skrev hon
inte. Men under den sista sjukhusvistelsen fick hon en skrivvrå
och när hon slutligen kunde lämna institutionen så fortsatte hon
att ge ut diktsamlingar, men levde isolerat.


Känsloläget är konstant och konsekvent i hennes lyrik, men för
att förstå den förtvivlade kraften i finns det anledning att
återvända till Adorno. För vad menade han egentligen när han sa
att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz? Det har
diskuterats och givna svar finns inte. Jag har tänkt att han
menat att det var omoraliskt att forma sitt språk till något slag
av estetisk njutning, när en så grundläggande ödeläggande
förintande ondska ägt rum. Att det vore barbariskt att förtiga
det i poesi som då blir till balsam, eskapism eller
kosmetika,  men att det även vore barbariskt att göra det
till ämne för sin dikt. Det märkliga är dock som sagt att den
poesi som under 1900-talet blivit nyskapande och bestående , som
Paul Celans, har Förintelsen som sitt tema. Det förändrade hans
dikt, och det förändrade även diktkonsten. Gunvor Hofmos poesi är
mindre avskalad än den sene Celans, men dikterna ljuder
likaledes  av insikten om avgrunden, och om nödvändigheten i
att fortsätta dikta.


Gunvor är en överlevande i förhållande till Ruth, och känner den
överlevandes irrationella skuld. Här finns en rasande brottning
med den Gud, hon aldrig kunde släppa. Här finns en förtärande
ensamhet, och en ödslig övergivenhet.


I de fall man kan ana ljuset i hennes längtan, tycks det stråla
från minnet av Ruth. På en fest hade en kamrat till dem vägra att
sjunga Härlig är jorden, på grund av det sönderslitande krig som
pågick. Då steg Ruth upp och pläderade flammande för att man
skulle sjunga sången, för att skönheten och glädjen ändå måste få
finnas. Kanske är det denna händelse som ekar i dikten Jag vill
hem.


 


Jag vill se stjärnorna


 över nattblank sjö


som sjunger, sjunger:


Härlig är natten,


härlig är dagen,


Ingen av dem ska dö!


 


Jag vill hem till människorna –


som en blind


genomstrålas i mörkret


av sorgens stjärnljus.


Den skrivandets största uppgift blir för Hofmo att aldrig glömma.
Då hålls också smärtan vid liv. Denna smärta och nakenhet kan
vara skrämmande och svår att ta till sig när man läser hennes
dikt.  Hon var själv medveten om det. Och kunde skämmas över
det:


Man tycker inte om sina dikter. De är alltför pinsamma vittnen.
Man skäms över dem som när man ser sitt ansikte alltför plötsligt
och naket i spegeln efter en vaknatt.  Och man vänder sig
bort från de där orden, de mörka vittnena. […] Så blir då din
bästa dikt den du skäms mest över, den du allra helst skulle ha
förnekat, eftersom den blottade för mycket av det innersta i dig.
Så blir din bästa dikt, den du inte skulle ha skrivit, för den
kostade dig för mycket. 


Med denna konsekventa inställning till sin
diktning är det förståeligt att Gunvor Hofmo aldrig uppträdde
offentligt eller gav några intervjuer.  Det finns få
fotografier av henne, endast i sin dikt uttryckte hon sig. I
två ord kan den sammanfattas: Efteråt och Ensamhet. Gunvor
Hofmo  skrev sin dikt efter Auschwitz, och också efter
Ruth,  den blev både en generationsdikt, och hennes eget
ödes personliga bikt.


Eva Ström, författare


 


Litteratur


Gunvor Hofmo: Jag glömmer ingen. Valda dikter i översättning av
Eva Runefelt och Staffan Söderblom. Norstedts, 2019.


Ruth Maiers dagbok – ett judiskt
kvinnoöde. Översättare:
Staffan Söderblom. Norstedt, 2019.