Todtnauberg: Celan, Heidegger och den stora tystnaden

Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma
sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist.
Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin
Heidegger.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publiceras 2017-11-02.


Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten
som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en
anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en
oerhörd uppgift framför sig.


Han skriver i brevet: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som
måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.” 


Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen
irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i
Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades.


Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist
– hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa
tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och
vaka? 


Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han
är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande
liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han – som ingen annan -
poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska
förgreningar.


Två decennier senare. Det är en mulen sommardag
1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden
Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste
poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul
Celan.


Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en
överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade
varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem
under tolv år.


De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band
vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades
filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i
själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det
poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans
bräcklighet och ändlighet.  


Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta
demonerna.


Det hela började 1951 – samma år som Heidegger tagits i nåder i
Freiburg som ”avnazifierad”. Celan möter då den österrikiska
poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om
Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig
kärlekssaga.


Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok
efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i
Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget.


Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand
blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han
beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade
medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra
värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism.


Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24
juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs
universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och
Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där
Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933.


Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte
vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera
år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en
förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i
alla riktningar.


Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från
en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han
försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet.


Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin
skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de
ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande
nog ja och dagen efter – den 25 juli – far de i väg i bil. Vädret
är regntungt.


Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet
som en stor besvikelse för Celan.


Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen?


De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda
åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan
skriver i gästboken följande rader: ”In i gästboken med blicken
på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat.
Den 25 juli 1967. Paul Celan.”


Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska
medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade
filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor
filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin
kallade honom.


De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De
går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan
noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till
slut återvända. De når inte fram.


Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka
till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen.
Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det
frågar han lite senare i ett brev till hustrun
Gisèle.                                          
                     


Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han
skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett
uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte?


Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra
lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror
själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan
beundran och aversion.


ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta
hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.


Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på
filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi
orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och
förhoppningen om ”en tänkandes kommande ord i hjärtat”.


I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande
poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn.
Poeten kan floran – ”Arnika, Augentrost”. Arnika och ögontröst
var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck
i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne
från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för
ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt.
Ordet om förlåtelse som inte kom.


Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord
och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas
namn för underjorden.  Todtnauberg blir här också
Dödsberget. 


Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt
strålkastarljus.


Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till
Freiburg och Heidegger följande år – sommaren 1968. De två gör om
sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi
ingenting om.


När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett
Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten
brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan:
”Han är sjuk – hjälplöst”. En månad senare dränker sig Celan i
Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970.


Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i
augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda
uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: ”Kanske är jag en av de
sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till
sitt slut.”


Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen
och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp
hos Heidegger är ”Lichtung” som betyder glänta, en solljus plats
i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande.


Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång.
Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg.
Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul
Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset.


Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent