De döda julhälsar: Andreas Liljeheden, Bryssel

En julhälsning från Sveriges Radios korrespondent i Bryssel.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


Jag traskar omkring på en av Bryssels klassiska marknader – Jeu
de Balle i de slitna gamla kvarteren Les Marolles. Där barer och
restauranger varvas med antikvitetsbutiker.


Jeu de balle är kanske mest känd för att det är här den belgiska
serieikonen Tintin köper en fartygsmodell till sin vän Kapten
Haddock i albumet ”Enhörningens hemlighet”.


I verkligheten är det sällan man hittar vackra
fartygsmodeller här – det mesta är rätt slitet.


Men det är alltid kul att gå runt och titta på alla gamla prylar,
husgeråd, tavlor, leksaker, trasiga instrument, slitna möbler och
kläder som ligger lite huller om buller i lådor och på marken.


Men det finns en sak som säljs här, som jag alltid har förundrats
över.


Foton.


Andra människors privata bilder. Frågorna som det väcker är
många.


Hur har de hamnat här? Finns det dem som säljer
sina familjealbum? Vad kan man få för det? Eller är det döda
människors foton?


Och framförallt – vem köper någon annans bilder?


Är det ensamma människor som saknar egen familj?


Är det personer som vill skapa sig en annan identitet med någon
annans släkthistoria? Eller bara drömma sig bort i någon annans
verklighet?


Jag frågar en av försäljarna, Anas. Ja, det är ofta döda
människors foton som säljs här säger han, bilderna kommer som
delar i dödsbon.


Och vem som köper. Det är lite olika.


– Det finns samlare som vill bevara en gammal kultur, en
historia, eller fotointresserade eller andra som bara köper på
kul, säger han.


Anas säljer inte bara foton utan också kuvert
som innehåller andra människors privata brev. En antikhandlare
från Japan köper en hel bunt.


Jag bläddrar försiktigt bland bilderna i en av Anas lådor. De
döda lär väl inte bryr sig men jag får ändå lite skamkänsla, som
att jag smygtittar in i någon annans privatliv.


Där finns flera julbilder. Ett svartvitt foto på en ung flicka
med texten Meilleurs voeux pour Noël et nouvel an. God jul och
gott nytt år.


Och ett annat svartvitt foto på en hel familj. En kvinna i
blommig klänning, man i kostym och två små barn. Där står det på
italienska: Buon natale e prosepro capo d’anno. På baksidan finns
det en handskriven hälsning, daterad 17 december 1964.


Där finns också ett större foto i färg på Saint
Nicolas. I knät på det utklädda helgonet sitter en bebis i full
julutstyrsel med en tillhörande clownliknande prickig mössa.


Foton på familjemedlemmar som en gång i tiden skulle skänka varma
julhälsningar till mottagaren. Men som nu ligger och blir fuktiga
i Anas låda på en regnig marknad i Bryssel.


Det känns lite sorgligt.


Samtidigt slår det mig att det kanske finns något vackert i den
här smått bisarra försäljningen av någon annans bilder.


Istället för att kastas och glömmas bort finns
de ju kvar. Och vem vet, kanske kan de fortfarande skänka lite
julstämning och glädje till andra människor.


Om inte annat kunde jag själv inte låta bli att dra på smilbanden
när jag såg den skrattande lilla pojken med den prickiga
clownmössan. Och så blev det ju trots allt ett ämne för en
julkrönika i Sveriges Radio.


God jul önskar Andreas Liljeheden på Jeu de balles marknad i
Bryssel
andreas.liljeheden@sverigesradio.se